För 20 år sedan befann sig Nepal i inbördeskrig. I dag tillhör landet de mest öppna och demokratiska i hela Sydasien. Men trots ett avsatt kungahus och en ny grundlag plågas folket av fattigdom och korruption. En orsak till det är de tidigare rebellerna som har anammat tidigare regeringars korrupta stil.
Med motorcykel tar det minst två dagar. Tre om du åker buss, såvida inget oförutsett händer. Trots detta ligger byn Thabang, en viktig plats för det maoistiska upproret i Nepal (1996–2006), bara 400 kilometer från Katmandu – i landets centrala västra del. Men vilken prövning!
På landets huvudled Mahendra-motorvägen, uppkallad efter en tidigare kung av Nepal, pågår enorma breddningsarbeten som aldrig verkar ta slut. Man kör i 20 kilometer i timmen, med en öm rygg, konstant inandandes damm. Och det är inte det värsta. När man lämnar ”motorvägen” och kör upp mot Himalayas fot, ersätts asfalten av spår som grävts ut med grävmaskiner. Under varje monsunperiod, omkring juni, flödar strömmar av lera och sten över de enkla jordvägarna. Maskinerna återvänder sedan för att angripa klipporna, till stor förtret för vandrare från hela världen.
– För mig är Annapurna-rundan över, beklagar sig en webbdesigner från Kalifornien.
– För tio år sedan levde folk i sina byar som hänger på berget, avskurna från omvärlden. Det var verkligen autentiskt! Nu blir man konstant omkörd av jeepar som drar upp tonvis med damm rakt i ansiktet.
2023 tog Nepal emot över en miljon turister, varav 53 procent var asiater (främst indier, kineser eller koreaner) – en återgång till nivån före coronapandemin. Bland dessa kom 14 procent för att vandra i bergen, varav 500 försökte nå toppen av det numera överfulla Mount Everest. Men nepaleserna har annat att tänka på än vandrarnas motgångar eller influeraren Inoxtag, som beslutade sig för att bestiga ”världens tak” och göra en dokumentär om det.
– Motorvägen har förändrat vårt liv! utbrister fru Laxmi Pun Magar, en invånare i Thabang.
Det är en åsikt hon delar med alla vi har träffat i Himalayas fotregion, där 45 procent av Nepals befolkning bor.
– Förr tog det tre dagar att gå till staden. Många kvinnor dog under förlossning eftersom de inte kunde ta sig till sjukhuset. Och vi hade inte ens elektricitet!
Att komma hit efter två dagars resa är en överraskning. På långt håll ser det ut som en gammal stenby på bergssidan, med sina blåmålade tak, omgiven av terrasserade fält. Varje familj odlar vete, korn eller hirs. Risfälten ligger längre ned, vid floden där det potentiellt farliga smältvattnet från Himalayas glaciärer flyter. Nepal är ett av de länder i världen som påverkas mest av klimatförändringarna, som smälter glaciärerna och hotar att bryta moränerna som håller sjöarnas vatten. Kvinnor och unga flickor bär tunga bördor i korgar av rotting på ryggen med ved, ris, cement eller sten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vid byns utkant möts besökare av en gigantisk fresk med porträtt av Karl Marx, Friedrich Engels, Vladimir Lenin, Josef Stalin och Mao Zedong. Längs gångvägarna finns långa fraser målade på husens väggar. ”Länge leve folkets permanenta revolution!” översätter Uday Gharti Magar, lärare i naturvetenskap på den lokala gymnasieskolan. Eller: ”Må våra modiga martyrer få ett evigt liv!”
I byns centrum spelar dussintals unga, både pojkar och flickor, glada badmintonmatcher. Vem skulle kunna föreställa sig att denna spelplan var en plats för ett drama som fortfarande hemsöker invånarnas tankar? Den 12 april 2002 invaderade nämligen den kungliga armén Thabang, brände ett tiotal hus och dödade deras invånare.
– Som många här är jag från en maoistisk familj. Min far, min bror, min syster, alla anslöt sig till upproret, förklarar läraren med ett likgiltigt tonfall.
1996, när det nepalesiska maoistiska kommunistpartiet inledde revolutionen, var Thabang en av de första platserna där befolkningen reste sig. Målet var att störta monarkin, etablera demokrati, avskaffa diskrimineringen av daliter (tidigare kallade ”oberörbara”) och urbefolkningar, samt bekämpa fattigdomen. En brutal repression följde, utförd av de kungliga styrkorna, som stöddes av de två politiska organisationer som då var tillåtna: Nepali Congress (NC) och Unified Marxist-Leninist Party of Nepal (PCN-MLU) – den senare hade sedan länge övergett både sin marxism och alla tankar på att störta regimen.
Upproret spred sig och övergick snart i ett inbördeskrig. I byarna fanns ingen neutralitet: man var maoist, NC eller MLU. Efter tio års konflikt och mer än 17 000 döda, samt 1 300 försvunna, enligt den schweiziska ideella organisationen Trial International – varav 80 procent var civila som betraktades som rebeller – undertecknades ett fredsavtal 2006. Två år senare avskaffades monarkin och en konstituerande församling infördes. Maoisterna vann 38 procent av platserna, vilket ingav stort hopp bland landets fattiga massor, även bland familjer som tillhörde Congress eller MLU.
– Vid den tiden var folkets förväntningar enorma. Genom maoisternas förändringskraft skulle vi få ett nytt Nepal! minns Deepak Thapa, chef för Social Science Baha, ett inflytelserikt forskningscenter i landet.
– Men snart insåg vi att maoister betedde sig precis som de andra, att de bara var giriga efter makt och pengar. Och beredda att göra vad som helst för att tillfredsställa sina begär.
Maoisternas tid vid makten var kort – i Nepal ligger den verkställande makten i händerna på premiärministern. 2008 stannade de där i 300 dagar. De återvände 2011 för mindre än 200 dagar; 2016 för mindre än ett år; och 2022 för ett år och 200 dagar.
Men brytningen med folket var påbörjat. Alla de vi intervjuat, oavsett politisk tillhörighet, deltog i protesterna mot de skandaler som regeringen skadades av, inklusive förskingring och nepotism bland ”revolutionens” förgrundsgestalter.
Den senaste affären rör Krishna Bahadur Mahara, tidigare utrikesminister (2017), och sedan talman i representanthuset (2018–2019), som greps för guldsmuggling. Inblandade i brottet var även barnen till vicepresidentens Nanda Bahadur Pun, tidigare kommendant för maoiststyrkorna under inbördeskriget. När det gäller ”Prachanda” (egentligen Pushpa Kamal Dahal), som i december 2022 återvaldes till premiärminister för tredje gången fram till juli 2024, misstänks han ha hjälpt Ncell, det stora telekombolaget i landet, att skattefuska (1), samt för att ha tagit emot en muta från Kina i samband med bygget av en vattenkraftstation (2).
Hans bror, Narayan Prasad Dahal, är ordförande för nationalförsamlingen, och hans dotter, fru Renu Dahal, borgmästare i staden Bharatpur.
– Maoisterna bar sandaler när de kom till makten, nu är de multimiljonärer och stoltserar i stora bilar och lyxvillor, säger Padmini Pradhananga, ordförande för Nepals gren av Transparency International, en organisation vars arbete dock är mycket omtvistat.
– Vi har inga bevis för att Nepal lider mer av korruption än andra länder, förklarar den operativa chefen för Världsbanken i Nepal, Lada Strelkova.
– Det är just på grund av korruptionen som de stora infrastrukturella projekten, som vägar eller vattenkraftverk, finansierade av internationella givare, aldrig blir färdiga. Varje försening eller varje kostnadsökning ger nästa minister möjlighet att ta sin del, replikerar Pradhananga.
Tillbaka till Thabang. Efter att ha visat oss ”martyrernas trädgård”, där de 34 shahid (ett arabiskt ord för ”martyr” som används på nepalesiska) är begravda, stannar Gharti Magar framför en vit byggnad under konstruktion.
– Det här kommer att bli vårt framtida sjukhus. Hälsa är en av de mest avgörande frågorna för bybor som vi här i bergen, och det var ett av våra ledares viktigaste löften under kriget. Beslutet att starta projektet togs av den tidigare borgmästaren, medlem av maoistpartiet, som valde sitt eget byggföretag – registrerat i hans frus namn – för att utföra det. Den beräknade kostnaden för arbetet låg långt över den verkliga kostnaden.
Hans vän Ajay har kommit för att ansluta sig till oss. Son till en vördad martyr från Thabang, förlorade han sin högra arm i strid och har sedan dess en träprotes.
– Korruptionen kommer snart att fortsätta, när det blir dags att beställa sjukhusets medicinska utrustning. De högre tjänstemännen på ministeriet kommer att ta sin del.
Med hes röst lägger han till:
– Jag förlorade min far för revolutionen, jag gav min arm för den. I dag hyser jag inte något hat mot de kungliga militärerna som sköt på oss, utan mot våra gamla ledare som förrådde oss, drivna enbart av sin girighet.
Girigheten är inte exklusiv för maoister. Den driver lika mycket ledarna för de två andra stora politiska partierna, NC och MLU, som har turats om att dela makten med maoisterna i nästan 20 år. Denna girighet är desto mer upprörande eftersom nepaleserinas materiella livssituation fortfarande är svår, även om den har förbättrats under de senaste två årtiondena. De nya vägarna ger tillgång till den globala marknaden för konsumtionsvaror och skapar allt dyrare behov, såsom mobiltelefoner. Enligt regeringen lever 20 procent av befolkningen inte ens på de 200 rupier om dagen per person (motsvarande 460 kronor i månaden) som krävs för ett anständigt liv. De befinner sig under den fattigdomsgräns som regeringen satt. (3)
I Nepal får en gymnasielärare en månadslön på omkring 25 000 rupier (motsvarande 1 800 kronor). Detsamma gäller för en tjänsteman med examen. Men sådana inkomster är mycket ovanliga. För den stora majoriteten nepaleser, som arbetar som daglönare inom jordbruket, byggsektorn eller på hotell och restauranger, är lönen i stort sett densamma: omkring 700 rupier per dag (50 kronor), en summa som är omöjlig att omvandla till en månadslön, eftersom arbetslösheten är hög och jobben osäkra. Under vandringssäsongen säljer sig bönderna (60 procent av befolkningen) som bärare åt utländska vandrare som får dem att gå åtta till tio timmar om dagen med upp till 40 kilo på ryggen, för en lön på 2 000 rupier per dag (145 kronor).
– Taxan kan verka skandalös. Men det är utbud och efterfrågan. Dessa män behöver pengarna för att överleva. Och turisterna väljer också Nepal för att de hittar billiga bärare, medger turistekonomiforskaren Pranil Kumar Upadhaya, som själv är vandringsguide.
Eftersom Nepal är avskuret mot norr av Himalayakedjan och saknar tillgång till havet, har landet nästan inga industrier. Det exporterar knappt annat än jordbruksprodukter, hantverk och elektricitet från vattenkraft, men dess potential på detta område är alltjämt underutnyttjad.
– Vid gränsposteringen i Birgangj i söder, kommer 100 indiska lastbilar in i Nepal varje dag, och 90 av dem återvänder tomma, säger Dharma Swarnakar, ekonom på FN:s utvecklingsprogram (PNUD) i Kathmandu.
Den enda vara som lätt kan exporteras är ”folkets muskler”.
I Nepal har alla någon släkting som arbetar utomlands, eller som planerar att åka.
– Det är ett gammalt fenomen som ökade under inbördeskriget, med unga från byarna som vägrade att gå med i gerillan, förklarar Pranaya Rana, en ung journalist och författare till den välbesökta bloggen Off the Record som senare blev Kalam Weekly.
– I dag berör det alla samhällsklasser. Var och en väljer sitt resmål beroende på sina resurser. De rika siktar på Australien, Kanada eller USA. De ”inte alltför fattiga” väljer Sydkorea, Rumänien och Portugal. Därefter är det Malaysia eller Gulfstaterna. Och längst ned på skalan, Indien.
Världsbanken uppskattar att de remitteringar som skickas tillbaka till Nepal av dessa migrantarbetare uppgår till nästan 10 miljarder dollar, vilket motsvarar en fjärdedel av landets bruttonationalprodukt (BNP). Jämfört med det verkar de valutor som turister för med sig till Nepal obetydliga: 800 miljoner dollar.
– Även vi, aktörerna inom internationellt bistånd, bidrar bara med 1,4 miljarder dollar per år. Det betyder att ekonomin och invånarnas liv i stort sett vilar på dessa migrantarbetare, påpekar Ayshanie Medagangoda-Labé, PNUD:s representant i Nepal.
På samma sätt som alla vet vad dollarkursen är, kan alla våra samtalspartner ge oss priset som rekryteringsbyråerna kräver för att förse en med flygbiljett, visum och ett jobblöfte på plats.
– För ett Gulfland måste du betala 2 lakhs (15 400 kronor). För Malaysia är det 3,5 lakhs (27 000 kronor). För Polen, Rumänien, Portugal och Kroatien: 8 lakhs (61 600 kronor), förklarar Puspa Kumaï, 22 år, som studerar koreanska på en språkskola i Ghorahi, en viktig stad i västra Nepal.
Hon kommer från en bergsby som ligger två timmars bussresa bort från Ghorahi. Genom att låna pengar från alla håll till en oskälig ränta på 36 procent om året har hennes familj samlat ihop 3 lakhs (22 900 kronor) för att skicka henne till Sydkorea.
– Det är svårt. Jag måste stanna minst fem år där, med bara en tur- och returresa mitt i för att träffa min familj. Men jag har inget val – de räknar med mig för att kunna överleva.
Hon kommer att arbeta inom jordbruket eller på ett textilföretag. Med sex dagar i veckan och tio timmar om dagen hoppas hon tjäna 2,5 lakhs per år (19 100 kronor), som hon kommer att skicka hem, eftersom mat och bostad ingår i hennes lön.
Freden 2006 ledde inte till någon minskning i denna utvandring.
– I dag uppskattas antalet nepaleser som arbetar utomlands till omkring 2,6 miljoner människor – och det är minus de säsongsarbetare som åker till Indien, som nästan kan fördubbla den siffran, säger sociologen Arjun Kharel, forskare vid Social Science Baha.
Med korruption inom eliten och massiv emigration kan bilden av Nepal verka dyster. De positiva aspekterna, som faktiskt finns, har inte så mycket med nepalesernas materiella situation att göra – förutom utbyggnaden av vägnätet, som alla ser som ett stort framsteg – utan snarare deras grundläggande rättigheter.
20 år efter fredsavtalen är kriget verkligen över, och nepaleserna verkar leva i harmoni i en atmosfär som gör det svårt att föreställa sig det tidigare våldet. Nabin Lochan Magar är journalist i Livang, huvudstad i distriktet Rolpa, en dagsresa från Thabang. Tidigare kämpade han för Folkets befrielsearmé, och han visar oss fotografier av sig själv, med ett gevär över bröstet, tagna med hans mobiltelefon.
– Jag kommer från Pachhabang, två timmar härifrån. På den tiden var byn mycket splittrad. Vi hade fyra döda: tre dödade av de kungliga styrkorna, och en av oss. I dag är det total fred, de gamla fiendefamiljerna gifter till och med bort sina barn med varandra.
Alla vittnesmål vi samlade in säger samma sak: i byarna har freden återvänt, utan statens inblandning. Efter kriget tillsatte regeringen en kommission för fred och försoning, samt en annan för att utreda vad som hänt med dem som försvunnit, men dessa kommissioner kom aldrig riktigt fram till något.
– Eftersom de tidigare fiendens partier har fördelat maktpositionerna mellan sig, har de manövrerat för att hindra dessa kommissioner från att anklaga de skyldiga för övergrepp. Men det värsta är att inget görs för att våra barn ska få lära sig den här delen av vår historia, säger Kunda Dixit, grundare av Nepali Times och en framstående figur bland nepalesiska intellektuella.
Av de 9 000 maoistiska soldaterna gick 1 500 frivilliga med i den reguljära armén, medan de andra återvände till sina hem mot en ersättning.
– En total framgång! säger Dixit.
Fotnoter
1. ”PM Dahal under scrutiny as Ncell’s tax evasion scandal unravels”, 8 december 2023, english.khabarhub.com
2. ” Bhattarai’s recent embezzlement allegations against toprung leaders need to be examined”, The Record, 13 oktober 2020, http://www.recordnepal.com
3. ”Nepal living standards survey IV 2022-23”, Central Bureau of Statistics, Kathmandu, februari 2024, http://nepalindata.com
En annan betydande framgång är att landets konstitution, som firar sitt tioårsjubileum i år, verkar ha etablerat de grundläggande förutsättningarna för ett demokratiskt liv.
– Sedan avskaffandet av monarkin lever vi i det öppnaste samhället i hela Sydasien. Pressen är helt fri, säger Dixit.
Faktum är att ingen journalist eller bloggare riskerar repressalier för sina skrifter mot landets politiska eller ekonomiska ledare. Och flera högt uppsatta tjänstemän har också svarat på våra frågor med en förvånande frispråkighet, öppet kritiserat sina ministrar och till och med avslöjat deras moraliska brister – och utan att kräva anonymitet.
Oavsett vad som händer tycks maoisterna ha förlorat sin dragningskraft för länge sedan. I parlamentsvalen i november 2022 fick de bara 11 procent av rösterna, långt efter det ”marxist-leninistiska” MLU (27 procent) och Kongressen (NC, 25,5 procent). Detta hindrade inte ”Prachanda” från att bli utnämnd till premiärminister genom ett subtilt politiskt spel.
Trots de framsteg som maoistupproret och avskaffandet av monarkin innebar, undermineras den ännu unga republiken av ledarnas sorgliga uppenbarelse.
– Jag avskyr alla dessa partier. Jag vill ha tillbaka kungen! säger ägaren till ett litet kafé vid motorvägen mellan Shivaraj och Daukhuri, en mor till sex barn.
– Det är sant att fler och fler människor kräver det, bekräftar Rana från Kalam Weekly, men jag tror att det kommer mer från ett avståndstagande från de traditionella partierna än en verklig önskan om att återupprätta monarkin.
Ett litet rojalistiskt parti, Rastriya Prajatantra Party (RPP, National Democratic Party), försöker dra nytta av denna längtan, men har ännu inte haft någon större framgång (5,6 procent av rösterna i de senaste valen 2022). För i Nepal handlar stödet för ett politiskt parti inte mycket om ideologisk tillhörighet. Det handlar mer om en slags familjetillhörighet.
– Jag har varit maoist i 25 år, hela min familj är maoister, det är min historia. Jag kan inte förändras! säger Gobin Bishwa Karma, en dalit från Thabang, efter att ha förklarat hur mycket han ”hatar” de maoistiska ledarna, som ”alla är korrupta”.
Eller så är partitillhörigheten resultatet av en enkel beräkning, som i fallet Sanjaya Chaudari, en akademiker som är engagerad i sin hemregion Chitwan, en stor nationalpark 150 kilometer väster om Kathmandu:
– Jag är aktiv inom kongresspartiet [NC], men det beror enbart på att deras nätverk är så starkt. Om du vill ha inflytande inom en kommun här, i ett skogskooperativ, eller inom vattenförvaltningen, måste du tillhöra ett av de tre partierna. För alla nomineringar sker enbart baserat på dina kopplingar till en viss lokal ledare.
I Thabang glänser porträtten av Marx, Engels och de andra under de sista solstrålarna. Gränderna töms medan kvinnorna förbereder dal bhat, den ris- och linssoppa med grönsaker som serveras vid varje måltid.
– I slutändan är det verkliga arvet från kriget att det har förvandlat oss till medborgare som är medvetna om våra rättigheter och som kan kämpa för dem, säger Gris Pun, en ledamot i kommunfullmäktige, medan han tittar på den flammande himlen. En seger som nepaleserna inte är redo att ge upp.
Först publicerad i Le Monde diplomatique. Översättning: Jonas Elvander.
