För övrigt… … vann Yasser i förra veckan mot Göteborgskrogen Honey, som nekat honom och hans kamrater inträde en kväll i oktober 2004. Diskriminering, enligt tingsrätten, som dömer krogägaren att betala 40 000 kronor till den unge mannen.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, som drev målet i tingsrätten, krävde 150 000 kronor.Yasser är nöjd med domen, men hade gärna sett att skadeståndet var högre. Inte för att han själv vill ha mer pengar, utan för att det ska kännas i krögarens plånbok och få honom att sluta diskriminera.
Diskrimineringslagen är en udda fågel i den svenska lagsamlingen. Den ger möjlighet att driva misstänkta fall av diskriminering som civilmål.
I brottmål är skadeståndet en form av ersättning för kränkning och den eventuella skada som ett brottsoffer utsatts för. Straffet är en sak mellan den dömande myndigheten och den dömda. I civilmål ska skadeståndet både utgöra straff och ersättning till den drabbade. För att företag ska få kännbara skadestånd som kan leda till förändring, krävs rejäla summor.
DO:s schablonbelopp, 150 000 kronor, är mycket pengar. En våldtäkt av ”normalgraden” ger vanligtvis den drabbade 80 000 kronor för att ta ett exempel. Men det rör sig som sagt om olika rättsliga principer. Skadestånd i våldtäktsmål är inget straff, det är en ersättning för kränkning, sveda och värk. Straffet utgörs av fängelse.
Diskrimineringslagstiftningen borde vara utformad på samma sätt. Alltför höga skadestånd riskerar undergräva allmänhetens förtroende. Tar de rättsliga instanserna hänsyn till den allmänna opinionen och sänker skadestånden, ger det så låga skadestånd att företag knappast påverkas av dem.
Enligt handläggarna på DO var det USA som var förebilden för den nya diskrimineringslagstiftningen. Kanske hade det varit lika bra att låta den civilrättsliga delen av lagen vara kvar på andra sidan
Atlanten?