Att klimatfrågan har seglat upp som en av de viktigaste inför valet har retat gallfeber på delar av högern. Timbromän och moderata riksdagsledamöter stormar i sociala medier om att mediernas stora intresse för frågan är ett medvetet försök att rädda Miljöpartiet kvar i Riksdagen.
Den aningen nyktrare borgerligheten har i stället gått till motattack med argument. Efter att en debattartikel om klimathotet av Isabella Lövin (ETC 2/8, 2018) blev en av Sveriges mest delade i sociala medier för några veckor sedan skrev Mattias Svensson ett svar i högt tonläge på DN:s ledarsida där Lövin anklagades för ”domedagspopulism” och ”matnationalism”. Svensson avfärdade bland annat alla former av stöd till ett mer hållbart jordbruk eller satsningar på ökad själförsörjningsgrad med att världsmarknaden kommer till vår räddning om det blir missväxt och torka.
När liberala Dalarnas Tidningar i förra veckan lanserade en artikelserie om klimatet på ledarsidan inleddes den med ett angrepp på Miljöpartiet i ungefär samma anda. Här fanns visserligen en del rimlig kritik av partiets politik, men också samma farliga övertro på marknaden. Klimatpolitiken måste enligt skribenten Elias Rosell vara ”teknikneutral”. I klartext betyder det att vi inte bör göra upp några planer för hur utsläppen ska minska eller ödlsa tid på att diskutera vilka teknologier som är bäst, utan fokusera på att hitta rätt styrmedel och sedan låta företagen ”tävla om att hitta de mest effektiva lösningarna.”
Det finns helt enkelt ingen neutral teknikutveckling som äger rum i ett vakuum, oberoende av politiska beslut (eller icke-beslut) och den förment neutrala marknadens oligopolstrukturer
Liberalernas blinda tro på att marknaden kan lösa alla problem är lika naiv som historielös, och bygger på att statens roll för samhällets och teknikens utveckling fullständigt ignoreras. Faktum är att nästan all den infrastruktur som vi i dag betraktar som självklar – järnvägen, telefonnätet, elnätet – byggdes ut med staten som drivande motor. Även när privata aktörer stått för genomförande och finansiering har staten funnits där som en garant och möjliggörare.
Att den svenska industrin i dag genererar lägre utsläpp av växthusgaser än många jämförbara länder är inte marknadens förtjänst, utan beror på statliga beslut att bygga ut kärnkraften och vattenkraften. Det finns helt enkelt ingen neutral teknikutveckling som äger rum i ett vakuum, oberoende av politiska beslut (eller icke-beslut) och den förment neutrala marknadens oligopolstrukturer.
Att beskatta utsläpp hårdare är nödvändigt, men inte inte tillräckligt. En snabb omställning kräver att vi också bygger ut alternativen. Statens och det offentligas roll blir extra tydlig när det gäller resor och transporter. Mattias Svensson lyfter fram den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellners ”kamp mot strafftullar på cykelimport från Kina” som ett föredöme, men ska cykeln bli ett verkligt alternativ – bland många – krävs kollektiva beslut och investeringar i mer cykelvänlig infrastruktur. Marknaden bygger inga cykelbanor.
Som socialist har jag mina invändningar mot Miljöpartiets klimatpolitik. Det gäller inte minst den ofta förbluffande okänsligheten för hur förslag påverkar och uppfattas av arbetarklassen, och det stundtals överdrivna fokuset på individuella livstilsval och symbolfrågor. En progressiv miljöpolitik måste främst rikta in sig på de som förorenar mest – de rikaste och världens största företag. Men mot liberalernas övertro på marknadslösningar är det kanske ändå möjligt att bygga en rödgrön allians, grundad i insikten att en lösning på klimathotet och andra ekologiska kriser kräver rationell planering, gemensamma beslut och stora investeringar.