Stockholmsäktenskap, stockholmssyndrom och nu stockholmshyror. Eller som Hyresgästföreningens stockholmsavdelning kallar det ”systematisk hyressättning”. De vill ha det för att slippa tjatet om marknadshyra från borgerligheten. I själva verket är den systematiska hyressättningen inte något annat än marknadshyra – fast på ett socialdemokratiskt sätt.
Att alla – även pensionärer och lågavlönade – ska ha rätt att ha en bra bostad har länge varit en självklarhet och för att det ska vara möjligt har vi bostadstillägg och bostadsbidrag som finansieras via skattesystemet. Så har vi solidariskt löst det! Hitintills!
Nu kommer Hyresgästföreningens stockholmsavdelning med en helt annan lösning – hyrorna ska jämnas ut bland kollektivet hyresgäster! Om jag bor i ett gammalt hus med låg hyra och sämre standard – vilket jag gör – kan jag få högre hyra medan den som bor i ett nybyggt hus med hög hyra och bättre standard kan få lägre hyra. Men det vi behöver – fler och billiga hyresrätter – får vi inte med systematisk hyressättning! Vad vi däremot kan få är en ökad segregation. De som har råd att betala flyttar till de äldre husen som oftast ligger centralt medan de med låga inkomster tvingas att flytta längre ut från stadskärnan.

I mitten på 60-talet när min man och jag flyttade till Tyresö fanns det en bostadspolitik värd namnet. Det byggdes på höjden, det byggdes på tvären, det byggdes hyresradhus i det som kom att kallas miljonprogrammet. Nygifta och lyckliga flyttade vi in i ett av allmännyttans första flerfamiljshus i Tyresö, ett trevåningshus utan hiss. Vi tog ett bosättningslån på fyra tusen kronor. Det räckte till soffgrupp, dubbelsäng, matbord med stolar, taklampa och en blå ryamatta.
Då uppfylldes den mänskliga rättigheten att varje människa ska ha någonstans att bo och det var det allmänna som tryggade den rätten. Precis som det står i deklarationen om mänskliga rättigheter och i regeringsformen.
Det är inte någon nyhet att vi i dag behöver nästan en miljon nya bostäder i landet. Ungefär som ett nytt miljonprogram och bostäderna måste vara ”av god kvalitet och till skäliga kostnader”. Vad är då skälig kostnad?

Allmännyttan har blivit en mjölkko för kommunerna

Bostadsbolagen – även allmännyttan – kräver i dag att hyresgästens inkomst är minst tre gånger större än hyran när kontraktet skrivs. Därmed har man också bestämt vilka hyresgäster man vill ha.
Det är få kvinnor i låglöneyrken eller fattigpensionärer som har möjlighet att efterfråga en nybyggd lägenhet. Hyresrätten är den absolut dyraste boendeformen i dag. En utredning som Hyresgästföreningen på västkusten gjort visar att så mycket som upp till sjuttio procent av inkomsten för unga och äldre går till hyran. De som av olika skäl får ekonomiskt bistånd har inte en chans att få hyra. Lika lite den som till exempel är långtidssjukskriven.

Många bostadsbolag har infört en klausul om trångboddhet i sina uthyrningspolicies vilket ytterligare försvårar för de med låga inkomster att få någonstans att bo. I en tvåa på sjuttio kvadrat får man inte vara fler än fyra personer. På Migratiosnverkets asylboenden kan man vara två vuxna och fem barn i ett rum på tio kvadratmeter. Nu menar jag inte att det är asylboendenormen som ska gälla, men jag undrar var i hela friden folk ska bo.
Allmännyttan har blivit en mjölkko för kommunerna och det är alltför sällan som det höjs några röster för att värna det som allmännyttan fortfarande står för, nämligen att bygga bra bostäder till rimlig hyra och för alla sorters människor. Under många år nu har de bostadspolitiska ministrarna beställt den ena utredningen på den andra. Den enda utredning som behövs är en kartläggning av de bostadssociala förhållandena i landet. Vi behöver en sammanhållen social bostadspolitik! Vi har en kris i befolkningsfrågan!