Skivor överallt, anteckningar i högar. Men Martin Kragh visste exakt hur allt hängde ihop. Den blicken följde honom från DJ-båset till forskningen.
Jag tror att första gången jag var hemma hos Martin Kragh var precis när vi gick in ett nytt årtionde. Vi bytte tips, intressen och idéer med en intensitet som kändes som ett medberoende. Det var nog år 2000, två år efter att vi hade setts första gången, självklart på Snickars Records.
När jag klev in i hans lägenhet möttes jag av ett schizofrent rum. Delvis oklanderlig ordning, delvis skivor utspridda huller om buller. De låg på olika platser, vissa med anteckningar bredvid, som spår i en kaotisk mordutredning.
Eller pizzakartonger utslängda i ett rum annars präglat av perfekt ordning, lika delar ungkarlsya och uppvisningslägenhet. Senare skulle jag inse att skivorna var i perfekt ordning de med, associativt.
Martin hade bjudit hem mig för att han ville att vi skulle sätta ihop ett dj-set och ha en klubb ihop, och eventuellt vrida ut och in på låtar och göra hiphop av dem. Det var inte en musikalisk mordutredning när allt kom omkring, utan snarare en seans.
En soullåt från Philadelphia, ett slagverk från en brasiliansk funkskiva och några stråkar från ett gammalt soundtrack skulle tillsammans vakna till liv som en ny hiphopbanger.
Vi debriefade nästan våra erfarenheter av att båda ha varit DJ-lärare i unga år, under rätt stökiga omständigheter. Jag kände igen mig i hur han vecklade ut och sedan vek ihop sitt skivkaos. Att knåda samman till synes helt disparata element till något eget. Martin var fenomenal på det.
Mindre än ett år tidigare hade han suckerpunchat mig med sitt set i den hastigt improviserade svenska deltävlingen i DMC, världsmästerskapet i DJ:ing. Alex Ekeroth och några andra hade ordnat tävlingen i Bonden Bars källare när ingen annan arrangör tagit sig an den – den första svenska DMC-finalen sedan 1985.
Det nästan anspråkslösa haket Bonden Bar blev under några år ett vardagsrum för klubbmusiken i Stockholm. På vardagarna serverade lokala hjältar som Gustav Gelin och Erik Strömbäck koncentrerade doser av det som annars fyllde större dansgolv på helgerna. Martin borde ha varit som fisken i vattnet där, men just den kvällen var han märkbart spänd.
På precis under fem minuter fick Martin ihop hiphop och allt genren kom ifrån. Han vann inte, kanske för att setet var för ambiöst, men jag fick nästan whiplashskador av att försöka hänga med i idéerna han mixade ihop på 300 sekunder.
Jag minns när Martin måste ha varit 23 bast gammal och gästade Daniel, Kalle, Mange och mig på vår klubb på Fredsgatan 12. Martin var så himla mycket hiphop på sätt och vis, och inte på samma gång. Eller han ville knyta ihop saker på annat sätt.
Han klev in i båset och ville göra en exposé, ta publiken på en resa, bjuda dem någonstans de inte varit. Först ”Spread Love”, en a capella med gospelsextetten Take 6. Sedan Bozo Mekos remix av samma låt med ett beat av 45 King, byggt på trummorna från en låt med Ike & Tina Turner. Sedan Brentford All-Stars ”Greedy G”, Jamaicas kanske mäktigaste beat från förra årtusendet, innan det gled över i ”Ghetto Song” med Jungfruöarnas Donny Hathawaywannabe Jon Lucien. På några minuter hade han tagit med en till Alabama, Bronx, Jamaica och övriga Karibien.
Jag kom att tänka på Martins pojkrum när jag hörde det setet. (Det ska sägas att en långt större ordning hade växt fram där när jag hälsade på senare.) En människas kaos är en annans kosmos.
Martin kunde ha rysligt konstiga grejer på sin önskelista, leta i udda backar i skivaffärer, odla kontakter med likasinnade musikentusiaster världen över, dj:s och med tiden, producenter.
Ena stunden chansade han på en tiokronorsplatta, nästa betalade han genom näsan för en nu-eller-aldrig-obskyritet som dök upp otippat. Han kunde stå helt stilla och registrera allt med både blicken och öronen när någon rev av ett löjligt smittsamt dansant set på Mosebacke. Och framför allt kunde han lyssna, lyssna, lyssna. Fundera om och om igen på hur något ska organiseras.
Långt senare fattade jag att han ordnade så mycket av sin forskning på liknande sätt. En klanderfri ordning i grunden, och ovanpå den ett myller av källor, odlade kontakter, material som bearbetats över tid, prövande men alltid med genuint grundarbete.
Martin Kragh blev känd som någon som överblickade något nästan oöverskådligt för en massa av offentlighetens högdjur när han efter år av studier och arbete blev den i Sverige med kanske mest inblick i ekonomin i de postsovjetiska samhällena. Han hamnade i ett centrum där han både hyllades och attackerades, det senare överlag på nesliga sätt. För oss som hade känt honom i flera årtionden mer var det nya både häpnadsväckande och fullt logiskt.
En familj har förlorat en medlem, en storebror har förlorat sin lillebror, vänner har förlorat en klippa, en fru har förlorat sin kärlek och två döttrar har förlorat sin far och vårt samhälle har förlorat en jätte och en unik röst.
Vila i frid Martin.