Det var väl på tiden, tänkte nog många ekonomhistoriker och historiskt intresserade nationalekonomer när Daron Acemoglu tillkännagavs som en av mottagarna till 2024 års ”Nobelpris” i ekonomi, finansierat av Riksbanken. Även förra årets pris till Claudia Goldin med ett ekonomisk-historiskt anslag pekar på att ekonomiforskningen håller på att bli mer pluralistisk. Gott så.
Tillsammans med Simon Johnson och James A. Robinson får han priset för att ha undersökt hur institutioner formas och påverkar välstånd. Forskningen har nått utanför akademiska kretsar, med bästsäljare som Why nations fail.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kort sagt går pristagarnas forskning ut på att reda ut huruvida rika länder har bra institutioner för att de är rika, eller om de är rika för att de har bra institutioner. Bland de aspekter som undersöks finns mellanmänsklig tillit, äganderätt, fungerande rättssystem och statsförvaltning fri från korruption. Ett sätt att undersöka detta har varit att jämföra länder som historiskt har lytt under olika kolonialmakter, och därmed präglats av olika institutionella system. Slutsatsen har varit att goda institutioner måste finnas på plats innan välståndet kommer.
Men det är också ett ganska tråkigt val. Redan 1993 fick Douglass North ekonomipriset för snarlik forskning om institutioner. Det här perspektivet på långsiktig ekonomisk utveckling har med andra ord funnits länge.
I roliga kommentarer på plattformen Bluesky beskrevs dessutom institutionsforskningen som att nationalekonomin efter över 100 år har upptäckt marxismen. North ska till och med ha kallat sig själv ”marxist of the right”.
Det är förstås skämtsamt menat, men sätter faktiskt fingret på något med Acemoglu, Johnson och Robinson. De konstruerar stora system som ska förklara enorma omvandlingar och det finns mycket litet utrymme för historien att röra sig i mer än en riktning. Det är fyrkantigt och förutsägbart.
Samtidigt belyser olika system av institutioner hur maktförhållanden ser ut, vilket i högsta grad kan förknippas med marxistisk teori. Bland kommentarerna liknades Acemoglus forskning vid marxism för liberaler.
Det är också en analys som skymmer att ekonomisk utveckling aldrig rör sig varken rakt uppåt eller nedåt. Även länder med goda institutioner kan hamna i återvändsgränder, vilket till exempel hände under 1920- och 1930-talens ekonomiska kriser.
John Maynard Keynes konstaterade att rika länder mycket väl kan bete sig som fattiga stater av politiska skäl. Samma sak skedde under 2010-talet i både Europa och USA i form av kraftiga nedskärningar i välfärd och stillastående löner. Eftersmaken känns fortfarande i form av misstro mot just institutioner.
Priset blir på det viset en påminnelse om att institutioner måste underhållas för att förbli trovärdiga.
