Nyheter/Utrikes 05 februari, 2022

Marxism med arabiska särdrag

Innan islamismen ersatte den auktoritära arab­nationalismen som huvudsaklig politisk kraft fanns en livaktig marxism med arabiska förtecken i regionen. I främsta ledet stod ”arabvärldens Gramsci”, Mahdi Amil. I dag håller han på att återupptäckas av en ny generation som tappat tron på såväl islamismen som kapitalismen.

Kvällen den 18 maj 1987 lämnade Mahdi Amil sitt kontor i centrala Beirut. Arbetsdagen var slut, och de stycken som återstod att skriva av den runa över sin vän och kamrat Hussein Mroueh som han arbetat på under den senaste tiden kunde gott få ligga till dagen därpå. Det återstod ännu någon vecka till pressläggning. Sekunder efter att han klev ut på Algiersgatan ropade två män efter honom. Han vände sig om, de sköt. Mahdi Amil blev 51 år.

Ett knappt halvår tidigare hade Hussein Mroueh, som liksom Amil var medlem i det libanesiska kommunistpartiets centralkommitté och en av Libanons främsta intellektuella, skjutits till döds i sitt hem, 79 år gammal. Ålder och mordplats skiljde sig åt, men allt tyder på att de föll offer för samma gärningsmän.

Både Mahdi Amil och Hussein Mroueh hade sitt ursprung i den marginaliserade shiitiska minoriteten. Båda var uppvuxna i bergsområdet Jabal Amil, ett traditionellt fäste för shiismen. Det är i denna bakgrund, i kombination med deras politiska ställningstagande, som motivet till morden måste sökas: deras livslånga och högst offentliga engagemang i ett sekulärt, socialistiskt parti stack i ögonen på grupper som krävde lojalitet utifrån religiös och etnisk identitet – grupper som snabbt vuxit i styrka i takt med att det libanesiska inbördeskriget under 80-talet urartat i urskillningslöst sekteristiskt dödande.

I dag 35 år efter deras död får man konstatera att de krafter som ville deras död i allt väsentligt har lyckats. Den sekulära, socialistiska och radikalt demokratiska tradition som både Amil och Mroueh representerade har nästan helt ställts i skuggan av en annan politisk dynamik: mellan den diktatoriska, ”sekulära” staten och dess religiösa utmanare, mellan konservativa-fascistiska militärdiktaturer och lika konservativa-fascistiska islamister.

När Mahdi Amil, som utan tvivel är arabvärldens viktigaste marxist, nu för första gången ges ut på engelska, är det alltså både välkommet och i någon mening alltför sent. Det demokratiska, socialistiska projekt som han levde sitt liv i och genom är över. Men just denna otidsenlighet är det som gör honom så nödvändig i vår tid. Denna ”arabvärldens Gramsci”, som han ofta kallats, analyserade nämligen – precis som den egentlige Gramsci – det socialistiska projektets omöjlighet i den kontext han verkade i. Detta till den grad att hans egen död ibland kan tyckas vara en nästan kusligt naturlig slutpunkt för hans tänkande.

Samtidigt finns det knappt ett spår av pessimism i hans texter – det är som om han gjort Gramscis diktum om viljans optimism och förnuftets pessimism till en livsprincip. Som om den arabiska vänster han tillhörde var exakt lika omöjlig som nödvändig. Ingen slutsats kunde kännas mer träffande i dag, ett decennium efter de arabiska upproren och deras misslyckande.

Men var börjar man historien om den arabiska vänstern? Amil själv skulle nog ha svarat: det beror på vad man menar med ”arabisk” och vad man menar med ”vänstern”. Redan under 1800-talet bildades ett folkligt motstånd mot de europeiska ockupationsmakterna. Först mot fransmännen i Egypten (1798) och Algeriet (1830), och sedan återigen i Egypten (1882), fast denna gång mot britterna. Ur ett anti-imperialistiskt perspektiv är det uppenbart att detta är den arabiska vänsterns ursprung. Men detta motstånd appellerade samtidigt främst till traditionella lojaliteter: till islam och tidigare styrande eliter. Oftast handlade det om den mest grundläggande lojaliteten mot det egna samhällets levda liv.

Först under 1800-talets sista år gjorde ordet socialism sitt inträde på scenen, om än fortfarande bara som ett av flera namn på detta motstånd. För antikoloniala och modernistiska tänkare som al-Afghani, Antun Saadeh och Salama Musa blev det namnet på en rörelse för ett samhälle byggt på rättvisa. Dess udd riktades på så vis lika mycket mot de tidigare härskarna som mot de europeiska inkräktarna. Men i denna idé om socialismen var det sällan klasskampen som stod i centrum. Snarare handlade det om en vision om politisk självständighet och välfärd för folkflertalet. Folket skulle kontrollera sitt eget öde, men i exakt vilken mening klargjordes sällan. Även om begreppet socialism (ishtirakiyya – bokstavligt ungefär ”samarbete­-ism” – av roten sh-r-k, att ”dela” eller ”delta i”) i och med detta etablerades i den arabiska politiska vokabulären, för att sedan helt komma att dominera denna, så var detta en socialism nästan helt utan relation till marxismen. Rötterna låg snarare i utopisk socialism – fransk saint-simonism, och engelsk fabianism – respektive i en ännu livskraftig, inhemsk islamisk tradition av kritik mot de mäktiga och rikas korruption, med direkta rötter i Koranen och haditherna.

Som för så stora delar av den koloniserade världen var det i stället Oktoberrevolutionen som blev början till marxismens genombrott i Mellanöstern. Från Baku-konferensen 1920, där bolsjevikerna samlade antikoloniala aktivister från hela världen, spreds ett budskap om en befrielse från allt förtryck, och om ett band mellan marxismen och kampen mot imperialismen oavsett under vilka förtecken denna fördes:

”Vi kallar er till det första riktigt heliga kriget, under den kommunistiska internationalens röda fana, för er egen frihet, ert eget välstånd och för ert eget liv!”

Redan i själva konsolideringens ögonblick fastslogs alltså den dialektiska spänning som skulle komma att definiera vänsterns historia i arabvärlden: mellan antiimperialism och antikapitalism, mellan nationens frigörelse och den inhemska klasskampen. I den teoretiska förlängningen: mellan den partikulära platsen och erfarenheten och den universella teorin.

Kanske just för att den lyckades härbärgera denna spänning kom marxismen dock snart att göra inbrytningar på de mest oväntade ställen. I sin självbiografi Född till lärd dör jag okunnig (Wulidtu shaikhan, amutu tiflan) berättar Hussein Mroueh hur han som tolvåring skickas från en liten libanesisk bergsby för att studera till Sheikh, det vill säga bli en religiös lärd. Vid det shiitiska seminariet i Najaf i Irak kommer han under mer än ett decenniums studier inte bara att möta den ofantliga arabisk-islamiska traditionen av teologi, filosofi, vetenskap och så vidare, utan också den nya tidens ”vetenskap”: marxismen. Redan i början av 20-talet hade nämligen de unga seminaristerna, till rektorernas fasa, börjat blanda upp läsningen av Mulla Sadra med Marx och Engels.

I det personliga mötet med detta märkliga historiska sammanflöde – av shii’a, shiism, och shuyuu’iyya, kommunism – kan man kanske också spåra rötterna till det livsverk som nästan ett halvsekel senare kulminerade i Mrouehs huvudarbete Materialistiska tendenser i den arabisk-islamiska filosofin (al-naza’at al-maddiyya fi al-falsafa al-’arabiyya al-islamiyya) från 1979, en 1800 sidor lång historiematerialistisk studie av den arabiska filosofin och kulturarvet.

När avkoloniseringen slutligen tog fart under decennierna efter Andra världskriget var marxismen så rotad i Mellanöstern att amerikanska utrikespolitiska tjänstemän inte sällan talade om en ”valfrändskap” mellan islam och marxism. Även om detta nog mest bör ses som ett uttryck för paranoian hos det tillfälligt skakade västerländska ledarskiktet– i Egypten var kampen mellan det unga Muslimska brödraskapet och vänstern en strid på kniven, och kommunistiska och socialistiska partier växte snarare i opposition till än på grund av religiösa stämningar – så säger den något om tidsandan.

Som ett högst verkligt uttryck för denna vacklande hegemoni – och i viss mån som en kompromiss mellan klass och nation, tradition och modernitet – framträdde de arabsocialistiska rörelserna under 50-talet. I spetsen stod Egyptens president Gamal Abdel-­Nasser (1952–1970), men dit räknas också Ba’th-rörelsen, som med tiden skulle komma att splittras i en irakisk och en syrisk fraktion, vilka är mest kända för oss som Saddam Hussein respektive Assad-familjens partier. Vari det konkret socialistiska i dessa rörelser egentligen bestod var alltid något oklart. I den mån de alls ägnade sig åt utarbetat ideologiskt tänkande handlade det snarare om att knyta an till den förmarxistiska socialism som betonade sammanhållning, välstånd och oberoende, snarare än klasskamp och folkmakt.

Säkert är att alla dessa stater i praktiken kom att anta formen av korporativistiska militärdiktaturer. Arbetare och bönder skulle visserligen få det bättre, och fick det också ofta. I gengäld förväntades de helhjärtat ställa sig bakom ett nationalistiskt projekt som prioriterade militären över allt annat, och i vilket demokratin var en chimär. Det fria politiska livet urholkades och fackföreningarna inlemmades i statsapparaten.

Det var både mot bakgrund av och i opposition mot den totalitära idén om ”arabsocialismen” som Mahdi Amils tänkande och aktivism formades. Jämfört med Mroueh, som redan i slutet på 60-talet hade blivit en av den arabiska vänsterns ”grand old men”, tillhörde Amil på alla sätt en annan generation. Inte minst termer av utbildningsgång: medan den förstnämnde upptäckte Marx i exil vid ett religiöst seminarium så gjorde Mahdi Amil det på ett franskt universitet. Han influerades inte främst parallellt av den islamiska historiens vänstergestalter som Abu Dhurr eller av Zanj-upproret och den oppositionella ismailismen, utan av franska filosofer som Henri Lefebvre och Louis Althusser.

Men mer än studierna var det en högst konkret politisk händelse som kom att definiera Amils livsbana: 1967 besegrade Israel sina arabiska grannländer i sexdagarskriget. I detta nederlag begravdes den auktoritet som de ”progressiva”, ”arabsocialistiska” regimerna i Egypten och Syrien ägnat åratal åt att bygga upp. Följden blev en period av febril intellektuell omvärdering. Hur kunde styren och samhällsmodeller som utlovat utveckling, jämlikhet och inte minst styrka och oberoende, så fullständigt svika när det väl gällde?

Svaren på frågan blev förstås lika skiftande som utgångspunkterna. Det uppsving för organiserad, politisk islamism och sökande efter autenticitet som vi lever i skuggan av än i dag kan sägas ha tagit sin början här. Men lika mycket var det en epok av vänsterradikalisering, inte minst i spåren av de palestinska gerillorna PFLP:s och DFLP:s framväxt under de följande åren. 1968 flyttade Mahdi Amil hem till Libanon. Talande nog slutade han samtidigt skriva på franska och övergick till sitt arabiska modersmål.

Mahdi Amils gärning är svår att sammanfatta utan att göra våld på den. Under sina knappt två decennier som verksam producerade han kopiösa mängder text om nästan varje upptänkligt politiskt och filosofiskt problem, och dessutom, som de flesta skrivande araber, en hel del poesi. Men liksom de flesta stora tänkare rörde han sig som i cirklar kring en enda grundläggande problematik. Kanske kan den sammanfattas så här: att förstå det arabiska marxistiskt och marxismen arabiskt, det universellt giltiga utifrån den specifika erfarenheten, och alltihop på ett sådant sätt att både teorin och erfarenheten förändras lika mycket.

För Amil innebar det tänkande och politiska livet (någon skillnad mellan de båda såg han knappast) ett slags tvåfrontskrig. Å ena sidan mot dem som försökte avfärda marxismen för att den inte var tillräckligt ”autentisk”, ”arabisk” eller ”islamisk”, och å andra sidan mot vad han uppfattade som alltför schematiska tillämpningar av teorin. ”Vi kan bara begripa Marx, som en utgångspunkt för vårt tänkande, genom att begripa ’underutvecklingens’ realitet, och den senare kan bara begripas genom att vi begriper Marx”, som Amil formulerar det.

När han försökte kvadrera cirkeln var det också just i ”underutvecklingens realitet” som Amil tog sin utgångspunkt. Just där sattes både erfarenhetens och teorins anspråk på spel.

Å ena sidan menar marxismen att kapitalismen är ett universellt produktionssätt. Världen borde alltså, om än långsamt, röra sig mot likformighet och utjämning. Å andra sidan säger oss verkligheten att de ”underutvecklade” tenderar att förbli just (ekonomiskt) underutvecklade, och att erfarenheten av att leva i denna underutveckling inte leder till att världen globalt sett integreras till en universell, av alla människor delad existens.

För Amil, som i likhet med sin läromästare Althusser ser marxismen som en vetenskap, inte som ideologi, krävs en begreppslig innovation för att åskådliggöra detta. Han slutsats blir därför att vi lever i inte ett enda produktionssätt, som Althusser menade, utan i två skilda produktionssätt: det kapitalistiska, som omfattar de ”utvecklade”, hegemoniska länderna, och det koloniala, som omfattar de ”underutvecklade”, subalterna länderna. Dessa är i sin tur låsta i ett övergripande system, där de båda oundvikligen förblir i sina respektive positioner, oavsett politiska förändringar, såsom formell avkolonisering.

De koloniserade länderna har alltså faktiskt, historiskt, vid en viss punkt, brutits ur sina egna, inhemska utvecklingsbanor, och därmed dömts till en strukturellt underordnad roll. Som två motpoler som bara kan existera i och genom varandra, tenderar de kapitaliska och de koloniala länderna inte mot utjämning, utan mot renodling. Som Amil själv uttrycker det: ”Ingendera kan utvecklas annat än i sin relation med det andra, och brytandet av denna relation mellan dem är det första och nödvändiga villkoret för att överskrida, det vill säga förstöra, dem båda.”

Allt detta kan låta abstrakt, men för Amil har denna strukturella analys högst konkreta följder för hur vi bör förstå vår politiska verklighet, och möjligheten till motstånd. För det första innebär det att varje linjär idé om en i grunden progressiv historisk utveckling är felaktig. Enligt en sådan borde kapitalismen omforma hela världen och se till att även de underutvecklade länderna leds in på vägen mot modernitet, välstånd och liberal demokrati. För Amil är detta inte bara tveksamt, utan något som motarbetas av världssystemets sätt att fungera.

Denna strukturella låsning förklarar också varför frågor om tradition och religiös eller etnisk tillhörighet förblir så definierande för länder under det koloniala produktionssättet. Med en tillspetsad formulering säger Amil att de koloniserade samhällena inte har någon klasskamp. Han menar förstås inte att det inte finns ekonomiska, sociala eller politiska konflikter mellan olika grupper inom de koloniserade samhällena. Men dessa antar sällan eller aldrig den form som Marx menar med klasskamp – en kamp mellan en ägande borgarklass och ett arbetande proletariat.

I och med att det koloniserade samhället som helhet är underordnat, är samhällets elit nämligen oförmögen att växa till en verklig (borgar)klass. Därmed uteblir också dess revolutionerande effekt på samhällsstrukturen, och dess spegelbild, arbetarklassen, förblir likaså outvecklad. ”Traditionella” livsformer och kapitalistiskt lönearbete samexisterar utan någon tendens till att flyta samman, och ”moderna” politiska subjekt blir inte dominerande.

Denna brist på klasspolarisering har en ödesdiger effekt på den politiska utvecklingen. På statens nivå leder det till att småborgerliga ”mellanskikt” tar makten, oftast i form av just den sorts byråkratiska militärstyren som dominerat Mellanösterns moderna historia. På det levda livets nivå förblir religion och etnisk tillhörighet de dominerande formerna för identifikation. Amil studerade den arabiska politiska verkligheten som han såg den, och i viss mening kan man säga att han förebådade just de rörelser som skulle komma att bli hans död.

Men trots hans symboliskt tragiska öde var Amils gärning uppenbarligen inte förgäves. Under de senaste åren har en enda spraymålad mening gång på gång dykt upp på husväggar runt om i arabvärlden: ”Läs Mahdi Amil!” För den som vill slippa ur de eviga ideologiska trätorna om geopolitik och identitet kunde det nog faktiskt vara en god idé.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Astronauterna symboliserar inte bara rymdfärder i sig, utan också de värden som avsändarlandet står för. Jurij Gagarin, den första människan att skjutas upp i rymden av Sovjetunionen 1961, valdes på grund av hans blygsamma bakgrund i en jordbrukarfamilj och hans liv, som stämde väl överens med det sovjetiska mansidealet. De skulle vara vackra, gifta med vackra kvinnor, lojala, patriotiska, vita, emotionellt stabila, redo att ta risker, och så vidare.

1959 valde USA ut de första sju astronauterna som skulle delta i gruppen ”Mercury Seven” utifrån samma idé om att de skulle representera det amerikanska folket. Som begåvade stridspiloter personifierade de den teknologiska kompetens, plikttrogenhet och mod som var nödvändiga för utföra ett heligt uppdrag i nationens tjänst. De hyllades av folkmassorna innan de ens hade hunnit resa en kilometer i vertikal riktning.

De fysiologiska kriterierna i urvalsprocessen var dock otydliga. De första testen som utfördes av Nasas föregångare Naca, tycks ha tagits fram för att betinga och förnedra dem så långt som möjligt: de fotograferades nakna, undersöktes med olika närgångna apparater och utsattes för alla sorters upplevelser.

Inte heller idén att rekrytera stridspiloter var uppenbar. Innan president Dwight Eisenhower godkände beslutet diskuterade man en rad olika alternativ: basebollspelare, trapetskonstnärer, bergsklättrare, läkare och lärare. Men i slutet av 1960-talet sökte myndigheten framför allt någon vars profil överensstämde med vad historikern Gerard DeGroot har kallat den ”vanliga övermänniskans” 2: den idealiska och välordnade svärsonen som alla kan identifiera sig med, och som helst inte är för livlig. Piloterna var därför militärer som hade genomgått hårda säkerhetsprövningar och var vana vid att bära tryckdräkter.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Deras första steg i den framväxande nya världen var inte lätta. I rymdepokens början ställdes Mercury Seven-gruppen inför den dubbla utmaningen att visa sin användbarhet utåt, för offentligheten, och inåt, gentemot vetenskapsmännen och ingenjörerna vars yrkeskårer redan var väletablerade. De första levande varelserna att skickas ut i rymden av amerikanerna var apor, och för astronauterna gällde det att förklara varför de utgjorde bättre representanter för mänskligheten i rymden än primater. I praktiken gick yrket ut på att sätta sig i en trång kapsel och utstå dess turbulens tills den nått sin omloppsbana. När de väl nått rymden var det ännu inte fråga om att leka med tyngdlösheten. Sedan kom nedfärden, med ny turbulens under det extremt riskabla återvändandet till jordens atmosfär.

Vetenskapsmännen var inte nöjda med att behöva bekymra sig om överlevnadssystemen i nästan helt automatiserade farkoster, och övervägde till och med att droga astronauterna i kapseln – inte för att skydda dem från resans faror, utan för att hindra dem från att trycka på fel knapp. Ombord hade de inte större autonomi än en passagerare på ett kommersiellt flygplan, som man ”tillåter att justera sitt säte, sitt bord och rullgardinen vid fönstret”, skriver DeGroot ironiskt.

Till en början var varken de styrande i Vita huset eller Nasa övertygade om idén att offentliggöra astronauternas liv. De var skeptiska till att låta massmedia påverka bilden av sina påläggskalvar, men lät sig till slut övertygas då de såg det som ett effektivt sätt att upprätthålla folkets intresse för kommersiella flygresor. Mercury Seven-gruppen gavs tillstånd att ställa upp för ett reportage i magasinet Life 1959, under förutsättning att tidningen höll sig till deras officiella privatliv och det ovillkorliga stöd de fick från sina familjer och barn inför de farliga uppdragen. De många utomäktenskapliga affärerna, som reportrarna redan kände till, behandlades med tystnad.

Astronauternas liv idealiserades och deras uppgifter fick vad man kan kalla en ”promotionell funktion”: de turnerade runt och upprepade samma tal i skolor, och i motivationsseminarier på privata företag. På bara några år blev de till kulturella ikoner: nya hjältar som symboliserade USA:s teknologiska överlägsenhet och en föreställning om maskulin virilitet. De första astronautdräkterna var silvermålade för att se futuristiska ut. I filmer blev de experter på kampsport, såsom i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967, och beväpnade med laserpistoler i en episk scen i Moonraker från 1979.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Det var fortfarande inte fråga om att skicka upp kvinnor i rymden, trots att de ofta klarade testerna lika bra eller bättre än männen, och trots att Sovjetunionen hade skickat upp den första kvinnan i rymden, Valentina Vladimirovna, redan 1963. Det skulle dröja ytterligare 20 år innan en amerikanska, Sally Ride, gjorde detsamma.

Efter månlandningen 1969 var kändisskap och hjältestatus inte längre tillräckligt för att legitimera astronauternas rymdfärder. För att maximera stödet behövde NASA en ny berättelse. Från och med 1970-talet, och särskilt på 1980-talet, framhöll denna nya berättelse det vardagliga livet ombord på rymdfärjor. Astronauten framställdes som en rymdarbetare, med uppdrag att bygga stationer och utföra vetenskapliga experiment ombord. ”Att resa till rymden blev som att gå till jobbet”, skriver historikern Valerie Neal. 3 De följande åren byggde astronauter bit för bit stationer i omloppsbana, vilket fångades på pampiga bilder.

På den sovjetiska sidan bjöds kosmonauter från de allierade länderna in till rymdstationen Saljut. Bland dem fanns vietnamesen Pham Tuan, en pilot som hade skjutit ned ett amerikanskt B-52-plan under Vietnamkriget, och som i juli 1980 blev den första asiaten i rymden – den symboliska propagandamaskinen gick på högvarv. Från rymden kunde han vittna om de miljöskador som de amerikanska bombningarna med avlövningsmedlet Agent Orange hade orsakat i de vietnamesiska skogarna och åkrarna mellan 1962 och 1971.

Under 1980- och 1990-talen sköts allt fler kvinnor och icke-vita upp i rymden. Nasa ville bättre representera den folkliga mångfalden i rymden, samtidigt som rymdfärjornas användbarhet och rymdforskningen i allmänhet började ifrågasättas allt mer. Idén om att vem som helst kan resa till rymden nådde sin kulmen 1986, när skolläraren Christa McAuliffe valdes ut för att delta på en resa med Challenger-färjan i syfte att inspirera de amerikanska skoleleverna. Färjan exploderade efter 73 sekunders färd. Det var en nationell tragedi som inskärpte påminnelsen om att rymdfärder, trots att de blivit allt vanligare, inte är vilken aktivitet som helst.

Dessa händelser måste förstås mot bakgrund av astronauternas nya roll i såväl USA som Frankrike och Kina. Liksom Gagarin och Mercury Seven-gruppen tidigare spelar den franske astronauten Thomas Pesquet rollen som hjälte, stjärna och vanlig människa i sitt hemland. Han har fans på samma sätt som sångerskan Jenifer, artisten Jean-Jacques Goldman, eller prästen Abbé Pierre som stred i motståndsrörelsen och grundade biståndsorganisationen Emmaus – samtidigt som han är resultatet av en extremt selektiv process.

Statusen som modern hjälte gifter sig väl med idealet om den enkla mannen, den man gillar just för att han inte fyller en med komplex. I en bok ifrågasatte filosofen Günther Anders rymdfärdernas nödvändighet och påpekade att astronauterna heroiserades lika mycket som de ”mediokriserades”: ”För att beundras som hjälte i massdemokratier måste individerna vara, eller åtminstone presenteras som sådana som alla kan känna igen sig i.” 4

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Dessa ”männen på gatan” inger trygghet på grund av såväl sin kompetens som sin vardaglighet. Ett exempel är kanadensaren Chris Hadfield, som från den internationella rymdstationen förklarar behovet av att relatera till allmänheten genom att ”filma sig, raka sig, dricka och äta jordnötter i tyngdlöst tillstånd.” 5

2000-talets astronaut är även en influerare med goda kunskaper om hur man använder sociala medier, även om deras inlägg måste följa arbetsgivarens riktlinjer: de måste ha en positiv attityd, hålla sig till de vanliga uttalandena om jordens skönhet och klimatets skörhet, och samtidigt inte tala för mycket om utsläppen som orsakas av den växande mängden avfall i rymden. Den italienska astronauten Samantha Cristoforetti har själv tagit på sig uppdraget att få yngre generationer att intressera sig för en vetenskaplig karriär: hon är en förebild, inte minst genom sitt samarbete med företaget Mattel som säljer en Barbiedocka föreställande henne.

Detta förklarar varför Pesquet, den 550:e människan att resa till rymden och den tionde fransmannen, under 2010-talet blivit så mycket mer känd än sina föregångare. Det är ett kändisskap som är helt skapat och koreograferat av den Europeiska rymdorganisationen (ESA). Oavsett om det handlar om sport, musik eller välgörenhet som initiativet Hjärtats restauranger (Restos du coeur), är Pesquet med överallt och odlar bilden av sig själv som en snäll och oklanderlig kille. Han vet hur han ska väcka åskådarnas lokalpatriotiska känslor med sina foton av Bourgogne och dess vin med sitt ”välförtjänta” internationella rykte, av Bretagnes ”välkända siluett” som passar väl som bakgrundsbild. Han delade med sig av sina poetiska tankar om klimatkrisen samtidigt som han förevigade skogsbränderna i Grekland, Kanada, Kalifornien och Turkiet 2021.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för.

Med sin dubbla hatt som nationell stjärna och ambassadör för bemannade rymdprogram kan han anpassa sig efter olika sociala krav. Nasas styrelse är till exempel medveten om bristen på representation bland deras astronauter, som än i dag till övervägande del är vita män. Ingen har formulerat det tydligare än Lori Garver, som var vice chef för myndigheten mellan 2009 och 2013: ”En ökad mångfald bland astronautbesättningarna kommer att ge ’förebilder’ och ingjuta hopp hos dem som sällan ser sig själva representerade i sådana positioner”. 6

Därför förbereder sig USA på att skicka den första kvinnan och den första icke-vita personen till månen inom ramen för Artemis-programmet, vars mål är att nå fram 2026. Efter att ha blivit till en filmstjärna och en talesperson för vår tids ekologiska oro förkroppsligar astronauten snart också övervinnandet av orättvisor, vare sig de är baserade på hudfärg, kön eller handikapp.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för. Kostnaden för en dag på Internationella rymdstationen motsvarar 75 miljoner kronor per astronaut, uppskjutningen medräknad.7 Det är över 3 miljoner kronor i timmen. Med sådana kostnader är det svårt att argumentera för att forskning bör bedrivas ombord. För att rättfärdiga resorna påminns ofta om att fem besök från stationen gjorde det möjligt att reparera Hubbleteleskopet 1993. Men det skedde till priset av byggandet och uppskjutandet av sju nya teleskop.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique och är baserad på författarnas nyutkomna bok Une histoire de la conquête spatiale. Des fusées nazies aux astrocapitalistes du New Space, La Fabrique, Paris 2024 (”Rymdfärdernas historia: från nazisternas raketer till New Space och dagens astrokapitalister”).

Översättning: Jonas Elvander.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.