Nyheter/Utrikes 05 februari, 2022

Marxism med arabiska särdrag

Innan islamismen ersatte den auktoritära arab­nationalismen som huvudsaklig politisk kraft fanns en livaktig marxism med arabiska förtecken i regionen. I främsta ledet stod ”arabvärldens Gramsci”, Mahdi Amil. I dag håller han på att återupptäckas av en ny generation som tappat tron på såväl islamismen som kapitalismen.

Kvällen den 18 maj 1987 lämnade Mahdi Amil sitt kontor i centrala Beirut. Arbetsdagen var slut, och de stycken som återstod att skriva av den runa över sin vän och kamrat Hussein Mroueh som han arbetat på under den senaste tiden kunde gott få ligga till dagen därpå. Det återstod ännu någon vecka till pressläggning. Sekunder efter att han klev ut på Algiersgatan ropade två män efter honom. Han vände sig om, de sköt. Mahdi Amil blev 51 år.

Ett knappt halvår tidigare hade Hussein Mroueh, som liksom Amil var medlem i det libanesiska kommunistpartiets centralkommitté och en av Libanons främsta intellektuella, skjutits till döds i sitt hem, 79 år gammal. Ålder och mordplats skiljde sig åt, men allt tyder på att de föll offer för samma gärningsmän.

Både Mahdi Amil och Hussein Mroueh hade sitt ursprung i den marginaliserade shiitiska minoriteten. Båda var uppvuxna i bergsområdet Jabal Amil, ett traditionellt fäste för shiismen. Det är i denna bakgrund, i kombination med deras politiska ställningstagande, som motivet till morden måste sökas: deras livslånga och högst offentliga engagemang i ett sekulärt, socialistiskt parti stack i ögonen på grupper som krävde lojalitet utifrån religiös och etnisk identitet – grupper som snabbt vuxit i styrka i takt med att det libanesiska inbördeskriget under 80-talet urartat i urskillningslöst sekteristiskt dödande.

I dag 35 år efter deras död får man konstatera att de krafter som ville deras död i allt väsentligt har lyckats. Den sekulära, socialistiska och radikalt demokratiska tradition som både Amil och Mroueh representerade har nästan helt ställts i skuggan av en annan politisk dynamik: mellan den diktatoriska, ”sekulära” staten och dess religiösa utmanare, mellan konservativa-fascistiska militärdiktaturer och lika konservativa-fascistiska islamister.

När Mahdi Amil, som utan tvivel är arabvärldens viktigaste marxist, nu för första gången ges ut på engelska, är det alltså både välkommet och i någon mening alltför sent. Det demokratiska, socialistiska projekt som han levde sitt liv i och genom är över. Men just denna otidsenlighet är det som gör honom så nödvändig i vår tid. Denna ”arabvärldens Gramsci”, som han ofta kallats, analyserade nämligen – precis som den egentlige Gramsci – det socialistiska projektets omöjlighet i den kontext han verkade i. Detta till den grad att hans egen död ibland kan tyckas vara en nästan kusligt naturlig slutpunkt för hans tänkande.

Samtidigt finns det knappt ett spår av pessimism i hans texter – det är som om han gjort Gramscis diktum om viljans optimism och förnuftets pessimism till en livsprincip. Som om den arabiska vänster han tillhörde var exakt lika omöjlig som nödvändig. Ingen slutsats kunde kännas mer träffande i dag, ett decennium efter de arabiska upproren och deras misslyckande.

Men var börjar man historien om den arabiska vänstern? Amil själv skulle nog ha svarat: det beror på vad man menar med ”arabisk” och vad man menar med ”vänstern”. Redan under 1800-talet bildades ett folkligt motstånd mot de europeiska ockupationsmakterna. Först mot fransmännen i Egypten (1798) och Algeriet (1830), och sedan återigen i Egypten (1882), fast denna gång mot britterna. Ur ett anti-imperialistiskt perspektiv är det uppenbart att detta är den arabiska vänsterns ursprung. Men detta motstånd appellerade samtidigt främst till traditionella lojaliteter: till islam och tidigare styrande eliter. Oftast handlade det om den mest grundläggande lojaliteten mot det egna samhällets levda liv.

Först under 1800-talets sista år gjorde ordet socialism sitt inträde på scenen, om än fortfarande bara som ett av flera namn på detta motstånd. För antikoloniala och modernistiska tänkare som al-Afghani, Antun Saadeh och Salama Musa blev det namnet på en rörelse för ett samhälle byggt på rättvisa. Dess udd riktades på så vis lika mycket mot de tidigare härskarna som mot de europeiska inkräktarna. Men i denna idé om socialismen var det sällan klasskampen som stod i centrum. Snarare handlade det om en vision om politisk självständighet och välfärd för folkflertalet. Folket skulle kontrollera sitt eget öde, men i exakt vilken mening klargjordes sällan. Även om begreppet socialism (ishtirakiyya – bokstavligt ungefär ”samarbete­-ism” – av roten sh-r-k, att ”dela” eller ”delta i”) i och med detta etablerades i den arabiska politiska vokabulären, för att sedan helt komma att dominera denna, så var detta en socialism nästan helt utan relation till marxismen. Rötterna låg snarare i utopisk socialism – fransk saint-simonism, och engelsk fabianism – respektive i en ännu livskraftig, inhemsk islamisk tradition av kritik mot de mäktiga och rikas korruption, med direkta rötter i Koranen och haditherna.

Som för så stora delar av den koloniserade världen var det i stället Oktoberrevolutionen som blev början till marxismens genombrott i Mellanöstern. Från Baku-konferensen 1920, där bolsjevikerna samlade antikoloniala aktivister från hela världen, spreds ett budskap om en befrielse från allt förtryck, och om ett band mellan marxismen och kampen mot imperialismen oavsett under vilka förtecken denna fördes:

”Vi kallar er till det första riktigt heliga kriget, under den kommunistiska internationalens röda fana, för er egen frihet, ert eget välstånd och för ert eget liv!”

Redan i själva konsolideringens ögonblick fastslogs alltså den dialektiska spänning som skulle komma att definiera vänsterns historia i arabvärlden: mellan antiimperialism och antikapitalism, mellan nationens frigörelse och den inhemska klasskampen. I den teoretiska förlängningen: mellan den partikulära platsen och erfarenheten och den universella teorin.

Kanske just för att den lyckades härbärgera denna spänning kom marxismen dock snart att göra inbrytningar på de mest oväntade ställen. I sin självbiografi Född till lärd dör jag okunnig (Wulidtu shaikhan, amutu tiflan) berättar Hussein Mroueh hur han som tolvåring skickas från en liten libanesisk bergsby för att studera till Sheikh, det vill säga bli en religiös lärd. Vid det shiitiska seminariet i Najaf i Irak kommer han under mer än ett decenniums studier inte bara att möta den ofantliga arabisk-islamiska traditionen av teologi, filosofi, vetenskap och så vidare, utan också den nya tidens ”vetenskap”: marxismen. Redan i början av 20-talet hade nämligen de unga seminaristerna, till rektorernas fasa, börjat blanda upp läsningen av Mulla Sadra med Marx och Engels.

I det personliga mötet med detta märkliga historiska sammanflöde – av shii’a, shiism, och shuyuu’iyya, kommunism – kan man kanske också spåra rötterna till det livsverk som nästan ett halvsekel senare kulminerade i Mrouehs huvudarbete Materialistiska tendenser i den arabisk-islamiska filosofin (al-naza’at al-maddiyya fi al-falsafa al-’arabiyya al-islamiyya) från 1979, en 1800 sidor lång historiematerialistisk studie av den arabiska filosofin och kulturarvet.

När avkoloniseringen slutligen tog fart under decennierna efter Andra världskriget var marxismen så rotad i Mellanöstern att amerikanska utrikespolitiska tjänstemän inte sällan talade om en ”valfrändskap” mellan islam och marxism. Även om detta nog mest bör ses som ett uttryck för paranoian hos det tillfälligt skakade västerländska ledarskiktet– i Egypten var kampen mellan det unga Muslimska brödraskapet och vänstern en strid på kniven, och kommunistiska och socialistiska partier växte snarare i opposition till än på grund av religiösa stämningar – så säger den något om tidsandan.

Som ett högst verkligt uttryck för denna vacklande hegemoni – och i viss mån som en kompromiss mellan klass och nation, tradition och modernitet – framträdde de arabsocialistiska rörelserna under 50-talet. I spetsen stod Egyptens president Gamal Abdel-­Nasser (1952–1970), men dit räknas också Ba’th-rörelsen, som med tiden skulle komma att splittras i en irakisk och en syrisk fraktion, vilka är mest kända för oss som Saddam Hussein respektive Assad-familjens partier. Vari det konkret socialistiska i dessa rörelser egentligen bestod var alltid något oklart. I den mån de alls ägnade sig åt utarbetat ideologiskt tänkande handlade det snarare om att knyta an till den förmarxistiska socialism som betonade sammanhållning, välstånd och oberoende, snarare än klasskamp och folkmakt.

Säkert är att alla dessa stater i praktiken kom att anta formen av korporativistiska militärdiktaturer. Arbetare och bönder skulle visserligen få det bättre, och fick det också ofta. I gengäld förväntades de helhjärtat ställa sig bakom ett nationalistiskt projekt som prioriterade militären över allt annat, och i vilket demokratin var en chimär. Det fria politiska livet urholkades och fackföreningarna inlemmades i statsapparaten.

Det var både mot bakgrund av och i opposition mot den totalitära idén om ”arabsocialismen” som Mahdi Amils tänkande och aktivism formades. Jämfört med Mroueh, som redan i slutet på 60-talet hade blivit en av den arabiska vänsterns ”grand old men”, tillhörde Amil på alla sätt en annan generation. Inte minst termer av utbildningsgång: medan den förstnämnde upptäckte Marx i exil vid ett religiöst seminarium så gjorde Mahdi Amil det på ett franskt universitet. Han influerades inte främst parallellt av den islamiska historiens vänstergestalter som Abu Dhurr eller av Zanj-upproret och den oppositionella ismailismen, utan av franska filosofer som Henri Lefebvre och Louis Althusser.

Men mer än studierna var det en högst konkret politisk händelse som kom att definiera Amils livsbana: 1967 besegrade Israel sina arabiska grannländer i sexdagarskriget. I detta nederlag begravdes den auktoritet som de ”progressiva”, ”arabsocialistiska” regimerna i Egypten och Syrien ägnat åratal åt att bygga upp. Följden blev en period av febril intellektuell omvärdering. Hur kunde styren och samhällsmodeller som utlovat utveckling, jämlikhet och inte minst styrka och oberoende, så fullständigt svika när det väl gällde?

Svaren på frågan blev förstås lika skiftande som utgångspunkterna. Det uppsving för organiserad, politisk islamism och sökande efter autenticitet som vi lever i skuggan av än i dag kan sägas ha tagit sin början här. Men lika mycket var det en epok av vänsterradikalisering, inte minst i spåren av de palestinska gerillorna PFLP:s och DFLP:s framväxt under de följande åren. 1968 flyttade Mahdi Amil hem till Libanon. Talande nog slutade han samtidigt skriva på franska och övergick till sitt arabiska modersmål.

Mahdi Amils gärning är svår att sammanfatta utan att göra våld på den. Under sina knappt två decennier som verksam producerade han kopiösa mängder text om nästan varje upptänkligt politiskt och filosofiskt problem, och dessutom, som de flesta skrivande araber, en hel del poesi. Men liksom de flesta stora tänkare rörde han sig som i cirklar kring en enda grundläggande problematik. Kanske kan den sammanfattas så här: att förstå det arabiska marxistiskt och marxismen arabiskt, det universellt giltiga utifrån den specifika erfarenheten, och alltihop på ett sådant sätt att både teorin och erfarenheten förändras lika mycket.

För Amil innebar det tänkande och politiska livet (någon skillnad mellan de båda såg han knappast) ett slags tvåfrontskrig. Å ena sidan mot dem som försökte avfärda marxismen för att den inte var tillräckligt ”autentisk”, ”arabisk” eller ”islamisk”, och å andra sidan mot vad han uppfattade som alltför schematiska tillämpningar av teorin. ”Vi kan bara begripa Marx, som en utgångspunkt för vårt tänkande, genom att begripa ’underutvecklingens’ realitet, och den senare kan bara begripas genom att vi begriper Marx”, som Amil formulerar det.

När han försökte kvadrera cirkeln var det också just i ”underutvecklingens realitet” som Amil tog sin utgångspunkt. Just där sattes både erfarenhetens och teorins anspråk på spel.

Å ena sidan menar marxismen att kapitalismen är ett universellt produktionssätt. Världen borde alltså, om än långsamt, röra sig mot likformighet och utjämning. Å andra sidan säger oss verkligheten att de ”underutvecklade” tenderar att förbli just (ekonomiskt) underutvecklade, och att erfarenheten av att leva i denna underutveckling inte leder till att världen globalt sett integreras till en universell, av alla människor delad existens.

För Amil, som i likhet med sin läromästare Althusser ser marxismen som en vetenskap, inte som ideologi, krävs en begreppslig innovation för att åskådliggöra detta. Han slutsats blir därför att vi lever i inte ett enda produktionssätt, som Althusser menade, utan i två skilda produktionssätt: det kapitalistiska, som omfattar de ”utvecklade”, hegemoniska länderna, och det koloniala, som omfattar de ”underutvecklade”, subalterna länderna. Dessa är i sin tur låsta i ett övergripande system, där de båda oundvikligen förblir i sina respektive positioner, oavsett politiska förändringar, såsom formell avkolonisering.

De koloniserade länderna har alltså faktiskt, historiskt, vid en viss punkt, brutits ur sina egna, inhemska utvecklingsbanor, och därmed dömts till en strukturellt underordnad roll. Som två motpoler som bara kan existera i och genom varandra, tenderar de kapitaliska och de koloniala länderna inte mot utjämning, utan mot renodling. Som Amil själv uttrycker det: ”Ingendera kan utvecklas annat än i sin relation med det andra, och brytandet av denna relation mellan dem är det första och nödvändiga villkoret för att överskrida, det vill säga förstöra, dem båda.”

Allt detta kan låta abstrakt, men för Amil har denna strukturella analys högst konkreta följder för hur vi bör förstå vår politiska verklighet, och möjligheten till motstånd. För det första innebär det att varje linjär idé om en i grunden progressiv historisk utveckling är felaktig. Enligt en sådan borde kapitalismen omforma hela världen och se till att även de underutvecklade länderna leds in på vägen mot modernitet, välstånd och liberal demokrati. För Amil är detta inte bara tveksamt, utan något som motarbetas av världssystemets sätt att fungera.

Denna strukturella låsning förklarar också varför frågor om tradition och religiös eller etnisk tillhörighet förblir så definierande för länder under det koloniala produktionssättet. Med en tillspetsad formulering säger Amil att de koloniserade samhällena inte har någon klasskamp. Han menar förstås inte att det inte finns ekonomiska, sociala eller politiska konflikter mellan olika grupper inom de koloniserade samhällena. Men dessa antar sällan eller aldrig den form som Marx menar med klasskamp – en kamp mellan en ägande borgarklass och ett arbetande proletariat.

I och med att det koloniserade samhället som helhet är underordnat, är samhällets elit nämligen oförmögen att växa till en verklig (borgar)klass. Därmed uteblir också dess revolutionerande effekt på samhällsstrukturen, och dess spegelbild, arbetarklassen, förblir likaså outvecklad. ”Traditionella” livsformer och kapitalistiskt lönearbete samexisterar utan någon tendens till att flyta samman, och ”moderna” politiska subjekt blir inte dominerande.

Denna brist på klasspolarisering har en ödesdiger effekt på den politiska utvecklingen. På statens nivå leder det till att småborgerliga ”mellanskikt” tar makten, oftast i form av just den sorts byråkratiska militärstyren som dominerat Mellanösterns moderna historia. På det levda livets nivå förblir religion och etnisk tillhörighet de dominerande formerna för identifikation. Amil studerade den arabiska politiska verkligheten som han såg den, och i viss mening kan man säga att han förebådade just de rörelser som skulle komma att bli hans död.

Men trots hans symboliskt tragiska öde var Amils gärning uppenbarligen inte förgäves. Under de senaste åren har en enda spraymålad mening gång på gång dykt upp på husväggar runt om i arabvärlden: ”Läs Mahdi Amil!” För den som vill slippa ur de eviga ideologiska trätorna om geopolitik och identitet kunde det nog faktiskt vara en god idé.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]