Bok

Friedrich Engels – Kommunist i frack

Tristram Hunt
Leopard förlag
 
Under realsocialismen avbildades ofta de fem stora ledarna för den vetenskapliga socialismen i profil bredvid varandra; Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao (ibland tre, fyra). Men medan man pratar om marxism, leninism, stalinism, maoism är det först i denna högintressanta bok jag möter begreppet engelsism.
Det har – liksom stalinism – mest används som skällsord. Vissa kritiker har velat ”rädda” Marx genom att peka ut Engels som inspiratör till marxismen-leninismens urartning. Detta är fel på flera sätt, menar historikern Tristram Hunt i sin lysande biografi.
Friedrich Engels hamnade länge i skuggan i den socialistiska rörelsen eftersom han uppoffrande arbetade som fabrikör i Manchester för att försörja Marx under dennes studier av samhälle och historia. Men han bidrog både med praktisk kunskap om, och teoretiska insikter i, dåtidens dickenska råkapitalism.
Han vantrivdes med sitt tråkiga arbete som kapitalist, gladdes åt ekonomiska kriser och arbetarkamp, och fungerade via korrespondens med Marx i London som medförfattare till Kapitalet. Senare skrev han själv viktiga verk som Socialismens utveckling, Anti-Dühring, Ludwig Feuerbach.

Marx och han var samspelta och deras teoretiska 1800-talssocialism var i mycket ett gemensamt projekt. Därför menar författaren att man inte kan skilja dem åt. De har lika stort ansvar för det som i positiv bemärkelse, och i rättvisans namn, borde kallas marxismen-engelsismen.
Det senare säger inte Tristram Hunt rakt ut, men det ser jag som den stora outsagda röda linjen i boken. Den lyfter fram Engels från den skugga han själv ställde sig i bakom Marx, till den plats bredvid denne han förtjänar i historien och socialismen.
Och ingen av dem kan i någon rimlig mån göras ansvariga för den praktiska 1900-talssocialismens ”monstruösa” övergrepp, menar Hunt i slutordet.