Så blev det emellertid inte. Giljotinen blev inte bara en publikframgång, utan en kraftfull symbol för vad upplysningen i grunden ville torgföra: jämlikhet.

Om detta kan man läsa i vad som får betraktas som den definitiva idéhistorien av jämlikhet. Över lite drygt 400 sidor sammanfattar den amerikanske historikern Darrin McMahon den långa historien – longue durée som det heter på fackspråk— från förhistoriska tider fram till våra egna dagar, där jämlikhet tycks svårare att föreställa sig än på länge.

McMahon, till vardags professor vid prestigeuniversitetet Dartmouth i USA, har tidigare gjort sig känd för liknande böcker, en om geni och en om lycka (som båda tog sin utgångspunkt i antikens Grekland).

Den här gången vågar sig alltså McMahon ännu längre tillbaka, till perioden före ”civilisationernas” tid, som på senare tid fått en särskild plats i vissa historiker och antropologers hjärtan. Det är något med den tiden, före jordbrukets brutala inbrott och då människor ännu drev omkring i flockar och jagade och samlade, som fått många forskare, däribland Jared Diamond och (den numera bortgångne) David Graeber, att skönja en förlorad tid av jämlikhet och harmoni.

Idén att det verkligen var ett paradis av lycka och jämlikhet ställer sig McMahon skeptisk till. Han har ändå en rad roande detaljer att berätta om tiden, bland annat om en rit som lever kvar än i dessa dagar, och som av antropologer fått namnet ”håna köttet”. En föregångare, kan man säga, till ”jantelagen” och den så kallade ”svenska kungliga avundsjukan”. När tuppiga ynglingar kommer tillbaka till gruppen efter att ha fällt ett stort byte möts de inte av hejarop, som man kanske skulle tro. I stället samlas de äldre runt bytet och skrattar och hånar, pekar och ojar sig. Ju större djuret är, desto mer öser de på. Så gjorde man alltså för att sätta yngre sprättar på plats. Sensmoralen: gruppen måste alltid gå före individen.

Exakt vad jämlikhet betyder, och hur man sedan frambringar det, är en annan femma. Som med andra svävande begrepp med ljus klang skiftar innebörden vilt genom historien. I antikens Grekland låg betydelsen nära rättvisa, och symboliserades därför ofta med en våg medan det under kristna epoker symboliserats med treenigheten – fadern, sonen och den helige anden – som i Augustines tappning stod för en obrytbar och ”absolut jämlikhet” som kunde appliceras även mellan folk, som tre vänner, tre släktingar eller tre grannar.

Och sedan, i efterdyningarna av den franska revolutionen, symboliserades den av giljotinen.

Jean-Jacques Rousseau var redan död när giljotinen föddes, men det var hans texter (i synnerhet Om ojämlikheten mellan människorna) som mer än några andra formade upplysningens jämlikhetstanke och som inspirerade många av slagorden under franska revolutionen. Enligt Rousseau var den naturliga jämlikheten som existerade mellan människor oförenlig med samhällets korrumperade krafter. Alla människor var födda fria och lika, som Rousseau uttryckte det, men överallt var de ändå i bojor.

Han vände sig mot all form av ojämlikhet – vare sig den var ett resultat av merit eller medfödd rang – men gjorde ett undantag i fallet kvinnor. Från början hade han faktiskt försvarat kvinnans rätt till jämlikhet, men ändrade sig senare på den punkten. Hans egna förehavanden – att han bland annat övertalade sin fru att, mot henne vilja, skicka iväg alla deras barn till ett barnhem där de sedan gick en säker död till mötes – behöver vi inte gå djupare in på. Men hans reaktionära kvinnosyn var extrem redan för sin tid. Kort efter Rousseaus död frågade Mary Wollstonecraft i Till försvar för kvinnans rättigheter vad det var för jämlikhet som fjättrade halva mänskligheten till botten av sitt öde.

Giljotinen blev inte bara en publikframgång, utan en kraftfull symbol för vad upplysningen i grunden ville torgföra: jämlikhet.

I det avseendet var giljotinen mer inkluderande. Den gjorde vare sig skillnad på kön eller klass. Tidigare hade det bara varit aristokratin som haft privilegiet att bli avrättade på ett så smärtfritt vis som halshuggning. Men nu, med giljotinen, stod alla plötsligt lika inför lagen. Från stråtrövare till kungar och drottningar och slutligen även till revolutionära jakobiner, däribland Robespierre, som varit ivriga påhejare av giljotinen.

Symbolkraften var stark. Det var ett instrument för utjämning, i den mest bokstavliga betydelsen. Dikter skrevs om jättar som kortades och kortväxta som restes så att alla blev lika långa. Giljotinen jämnade ut, liksom man snoppar av sparrisar i olika längd för att de sedan ska få plats i en ugnsform. Därav smeknamnet niveleur, utjämnare.

Inte undra på att man i denna anda fick för sig att baxa ombord ett exemplar för att visa den ”nya” världen. Den amerikanska revolutionen må ha kommit före den franska, men den var långt ifrån lika radikal.

Man visste inte då att det hela skulle urarta och att man senare skulle se tillbaka på tiden som ”skräckväldet”.

Minnet av åren 1793–94, då drygt 16 000 avrättades i Frankrike, levde kvar länge. Och att giljotinen och massavrättningarna blev så intimt förknippade med jämlikhetsbegreppet kan hjälpa till att förklara varför det sedan dröjde länge förrän någon filosof vågade ta ordet i sin mun.

Inte ens de första franska socialistiska tänkarna – som Charles Fourier och Henri de Saint-Simon – ville befatta sig med ordet jämlikhet när de började formulera sina politiska teorier under 1800-talets första decennium. Saint-Simon hade dåliga erfarenheter av skräckväldet även på ett personligt plan. Han satt nämligen fängslad en tid för att ha planerat en ambitiös kupp. Tanken var att köpa Notre Dame-katedralen för att sedan sälja ut delarna till högstbjudande.

Både Saint-Simon och Fourier förespråkade en hierarkisk samhällsorganisation. Tekniskt mest detaljerad var onekligen Fourier, vars fantasirika samhällsbygge utgick från människornas alla olikheter (sammanlagt 820 olika karaktärstyper) som, om de kombinerades på rätt sätt, skulle alstra 37 miljoner poeter (av samma kaliber som Homeros), 37 miljoner matematiker (av Newtons snitt) och 37 miljoner dramatiker (jämförbara med Molière).

Marx och Engels upprätthöll en hövlig distans till dessa utopiska socialister, vars teorier de i Kommunistiska manifestet stämplade som välmenande men i grunden fantasirika och felaktiga. Men på en punkt var de överens: i motviljan att bruka ordet jämlikhet. Inte en enda gång används det i Marx och Engels manifest, som publicerades i början av 1848, och gav bränsle till de revolutionära upptågen som blossade upp på sina håll i Europa (även i Sverige, även om just det blev en kortlivad historia).

Jämlikhet var enligt Marx en illusion, som distraherade folket från den verkliga kampen, nämligen den om klass, och vars lösning låg i revolutionen och störtande av kapitalismen.

Efter revolutionen kunde man visserligen börja prata om jämlikhet, tyckte Marx, men då utifrån människans ojämlikheter – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – tills kommunismen slutligen upplöst alla klassdistinktioner.

McMahons berättelse om jämlikheten är en svindlande historia som böljar och slingrar sig fram genom tiden. Och när den till slut letar sig in i 1900-talet tätnar intrigen, trådarna blir fler och persongalleriet börjar svämma över (Carl Schmitt, Mussolini, Gandhi, W E B Dubois, Martin Luther King, Frantz Fanon, Gloria Steinem, Carl Wittman, James Baldwin).

Man visste inte då att det hela skulle urarta och att man senare skulle se tillbaka på tiden som ”skräckväldet”.

Det är en mödosam uppgift att summera 1900-talets jämlikhetsprojekt. Och det blir därför lite trångt mot slutet av boken, då allt ska få plats, från FN och Maos Kina till Stonewallupploppet och välfärdsstaten.

Om Sverige sägs inte mycket, utöver det ansenliga utrymme som tilldelas Gunnar Myrdal. Visserligen inte för insatserna i hemlandet, men för hans utopiska försök att göra välfärdsstaten till exportvara.

Och hur det gick med det exportförsöket? Ja, ungefär som med giljotinen, får man förmoda. Det försvann väl i de höga vågorna någonstans, sjönk ned i havets djup. Eller så skvalpar det ännu runt i något sund, redo att skölja upp på land. Vem vet? Historien är lång. Och framtiden likaså.