BOGOTá Situationen i Ecuador, fem månader efter att Lucio Gutierrez, uppbackad som få av en folklig en genuin rörelse, erövrade presidentposten, är komplicerad. 130 000 lärare har nyligen avslutat en över 30 dagar lång generalstrejk.
Oljearbetarna i det statliga oljebolaget har strejkat i två veckor mot försök att fragmentisera bolaget för att förbereda det för en utförsäljning till de multinationella jättarna. Elektrikerna strejkar och de sjukvårdsanställda skakar om Ecuador med en över två veckor lång strejk.
Hur är det möjligt, undrar någon, att de samhällssektorer som först stödde den före detta översten Gutierrez till presidentposten är de som nu främst kritiserar densamme?
Samtidigt överöses samme man av president Bush och Colombias president Alvaro Uribe med lovord, personer som såg med skepsis hur Gutierrez vann allt större folkligt stöd under valkampanjen och som jämställde honom med Chavez och till och med Fidel Castro.
Alvaro Uribe är euforisk efter att Gutierrez övergivit sitt erbjudande om att medla i det colombianska inbördeskriget, till förmån för ett eget förslag, vilket presenterades på Riogruppens möte i Cuzco för en månad sedan. Detta går ut på att Farc-gerillan måste acceptera att FN går in och medlar eller så kommer Riogruppen att ”vidta alternativa åtgärder”, vilket Uribe genast översatte till ”militära aktioner”.
Men den politiska stormen i Ecuador handlar främst om inrikespolitiska frågor. Conaie, som organiserar ursprungsbefolkningen, har dragit tillbaka sitt politiska stöd till regeringen medan den fortfarande har kvar ett antal ministrar. I samma regering finns också ledande medlemmar från ett av världens största maoistpartier, PCE-ml, vars politiska front MPD (Movimiento Popular Democrático) menar att det är i den organiserade massrörelsens kamp som frågan om regeringens politiska väg kommer att avgöras, ”inte i vad som skrivs eller sägs”.
I konkret handling har detta inneburit, att PCE-ml samtidigt som de sitter i regeringen också kontrollerar Ecuadors största fackförbund, lärarna, samt dominerar det mest strategiska förbundet, oljearbetarna i Petroecuador. Bägge förbunden är oerhört viktiga och har bägge varit ute i generalstrejk för att klart säga ifrån vilken slags politik som arbetarklassen inte önskar.
Marcelo Larrea är lokal korrespondent i Ecuador för den brasilianska nyhetsbyrån Adital och chefredaktör för tidningen El Sucre.
Han menar att regeringen startade en våldsam och obegriplig konflikt med sina egna allierade.
– Oljearbetarnas ledare, som konfronteras med regeringen på de militariserade raffinaderierna, säger att de finansierade Gutierrez’ valkampanj och nu fängslar han dem som tack.
Virgilio Hernández, vice premiärminister från Pachakutik (ytterligare en organisation för ursprungsbefolkningen), avsade sig sina uppdrag i protest mot inre intriger i regeringen och menar att det finns ett skuggkabinett bakom Gutierrez.
De fyra landsorganisationerna och en rad andra oberoende fackförbund, förenade i enhetskommandot FUT (Frente Unitario de Trabajadores), rasar över ett lagförslag (Ley de Unificación Salarial) som skisserats av IMF och som regeringen godkänt.
Det går ut på att frysa lönerna och är ett direkt slag mot arbetarklassen, säger facken och aviserar en enad front mot förslaget.
Det politiska kapital och den sociala bas som utgjorde den avgörande faktorn när Gutierrez intog presidentpalatset Carondelet i Quito, är på väg på att förskingras, menar många bedömare, framför allt på vänsterkanten.
I valkampanjen i slutet av förra året besegrades två före detta presidenter, Ecuadors rikaste man, USA:s ambassadör och hela den maktapparat som regerat landet sedan den spanska kolonialismen besegrades.
Det var Folkens Nationella Parlament (ett parallellt folkmaktsorgan som skapats av ursprungsbefolkning, fackföreningarna och alla de sociala klasser som drabbas av Internationella valutafondens politik, en slags ecuadoriansk variant av ”sovjeter”, rådsorgan) som fattade beslutet om att störta den korrumperade president Mahuad den 21 januari 2000 och som nominerade Lucio Gutierrez till presidentkandidat i valet 2002.
Men i stället för att slåss för att erövra en politisk majoritet i parlamentet, har han försatt sig i en utpressningssituation med röstkompromisser med den politiska högern.
Han har med hjälp av olika ”mutor” skapat en parallell organisation i konkurrens med regeringspartnern och den rörelse som mobiliserar miljoner, Conaie. Detta underlättar naturligtvis inte regeringssamarbetet.
Samtidigt har man öppnat sig mot USA och Plan Colombia, med risk att dra in det lilla andinska landet i en blodig konflikt som, med dess sociala bakgrund lätt kan sprida sig i Latinamerika.
Men förhållandet till presidenten är inte helt okomplicerat. Ledaren i senaste numret av ”En Marcha” (15-dagarstidning för PCE-ml) varnar regeringskritikerna på vänsterkanten för att lämna fältet fritt för högern, som konspirerar i kulisserna, genom att lämna regeringen.
– Det korrekta är det som flera organisationer gör, att genom kamp och mobilisering av massorna ställa krav på uppfyllande av löften som han (Lucio Gutierrez) erbjöd folket.
Den enorma organiserade folkrörelse som vuxit fram i Ecuador de senaste åren har redan störtat två presidenter. Fortsätter president Lucio Gutierrez samma nyliberala politik som sina föregångare, råder det ingen tvekan om att denna rörelse kan förpassa Gutierrez till de utstöttas skara.
