Samtidigt har det varit fint att se oss samlas. Jag blev inte bara rörd av våra monarker, utan även av Ulf Kristerssons presskonferens. Över hur de flesta av oss ändå höll oss från att sprida obekräftade uppgifter, att mana till lugn, att inte alltför snabbt börja peka politiska fingrar. Inte bara för offrens skull, utan även för folkets. Att inleda med ett erkännande av att inte heller våra politiska motståndare vill se oskyldiga människor skjutas.

Så såg den första dagen ut, för vi vet också att dag två kommer. Snart kan polisen inte längre hålla uppgifterna för sig själva, och då har ändå det mesta ändå kommit ut via medier och flashbackspanare.

Nu har TV4 analyserat ett ljudspår som visar att skytten ropade ”ni ska bort från Europa!” Valet att gå till attack mot en kommunal vuxenskola med särskild inriktning på det svenska språket antydde redan att dådet kunde ha rasistiska motiv. Om uppgifterna så stämmer har vi alltså att göra med ännu ett rasistiskt terrordåd i Norden.

Samtidigt visar uppgifter från Aftonbladet att dådet snarare kan ha varit riktat mot socialtjänsten. Den misstänkte massmördaren har stått utan inkomst de senaste tio åren, då han inte sökt tillräckligt många jobb. Nu uppges flera anställda på socialförvaltningen vara saknade. I sådana fall har vi ett fall liknande Luigi Mangione i USA, som mördade vd:n för ett hälsobolag för att ha utsatts för deras grymma utsållningssystem.

Ett socialistiskt rorschachtest alltså.

Antingen går man till attack mot den rasistiska retorik som inte längre bubblar underifrån, utan sprids från dem som styr oss. Vi skulle kunna uppmana Ulf Kristersson och de övriga Tidöpartierna att markera hårdare mot det hat som väller ut från deras samarbetsparti Sverigedemokraterna. Be honom att berömma den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed, som i höstas var anständig nog att ta avstånd från Richard Jomshofs rasistkarikatyrer, i stället för att låta hans parti be Sverigedemokraterna om ursäkt.

Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället.

Eller så angriper man nedskärningarna i socialtjänsten. Påpekar hur det ser ut i kommun efter kommun: färre socialsekreterare, längre handläggningstider, mer press på de anställda att trolla fram hjälp ur en ständigt krympande budget. En politik som inte bara slår mot dem som söker stöd, utan också mot de anställda som förväntas hantera desperata människor utan verktygen att faktiskt hjälpa dem. En värld där sprickorna blir allt fler, och där hopplösheten – som vi precis har sett – ibland leder till katastrof.

Men jag orkar ärligt talat inte med det just nu. Skjutningarna är här, och inspirationen kommer från alla håll – gängen, högerextremister, islamister, internet – och det finns inga politiska trollformler som kan lösa dem.

Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället. Hur vi ska bygga upp det där fina Sverige igen.

För det kanske är där som de ständiga utfallen mot muslimer, eller utreandet av våra gemensamma egendomar, brister som mest. Låt oss bortse från eventuell hjärtlöshet eller rasism – vilken vision om framtiden bygger de på? Hur är de tänkta att göra Sverige till ett land där ingen människa är desperat nog att ta till vapen?

Svaret är att regeringen inte har presenterat en sådan tanke under en enda av sina presskonferenser, och det har ingen annan politiker heller. Så länge det är så, kommer vi att ha skjutningar i Sverige.