”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa”, lär Dostojevskij ha sagt om sin generations ryska författare, en referens till Gogols novell Kappan, vars säregna humor och anslag lämnade spår långt fram i tiden. Meningen dyker ständigt upp i huvudet när jag läser Werner Schmidts politiska biografi över C H Hermansson. Ett gediget verk, som upptar över 600 sidor och 1 300 noter. Hermansson citeras givetvis ofta. Därigenom blir det möjligt att få inblick i, och sammanhang kring, dels den framsynthet och skärpa som präglat Hermanssons positioner och analyser genom decennierna, dels ett tänkande och en retorik som är nedärvd och levande i den svenska vänstern i allmänhet och vänsterpartiet i synnerhet.
Redan under tidigt 40-tal spelade Hermanssons ekonomiska texter i Ny Dag, publicerade under pseudonymen Lancet, stor roll för den kommunistiska rörelsen, som här fann en saklig och pedagogisk genomgång av profiter och löner; av vad krigsekonomin och lönestoppet innebar för arbetarnas standard. Den marxistiska analysen konkretiserades i närliggande svenska förhållanden. Gustav Möller tvingades på ett socialdemokratiskt partistyrelsemöte 1943 tillstå att ”den kommunistiska agitationen är oroande och när man läser Ny Dag förstår man, att den inte kan negligeras”. Detta är karaktäristiskt för Hermanssons metod. Centralt är att utgå från gällande förhållanden, med en blick för tendenser.
C H Hermanssons mest bestående bidrag till vänstern är konkreta analyser av den svenska kapitalismen. Och, naturligt sammanhängande med detta, skisser av en svensk väg till socialismen, baserad på specifika historiska och sociala förhållandena i Sverige, men placerad i en internationell kontext.
Redan strax efter kriget understryker Hermansson att en ekonomisk strategi inte kan reduceras till förstatliganden, utan ska begripas som ”en utvidgning av demokratin, en utvidgning av området för folkstyret, till hela ekonomins område […] genom ökat samhälleligt inflytande över det ekonomiska livet”, parallellt med en demokratisering av statsapparaten. Det skulle kunna vara skrivet idag. Samma sak kan sägas om metoden för att närma sig en klassanalys. Klassuppdelningen, menar Hermansson i programdebatten 1966, är relevant bara om den ”visar sig användbar för förklaringen av vissa sociala processer och för mobiliseringen av sociala krafter bakom en viss politik”. Det vittnar om ett levande förhållningssätt till marxismen, och formuleringen förekommer nästan ordagrant i vänsterpartiets senare programmatiska skrifter och argumentation.

I sin strävan efter att finna en svensk väg till socialismen bidrar C H Hermansson på ett avgörande sätt till en självständighetsprocess både gentemot ”det socialistiska blocket” och socialdemokratin. Till det hör en tidig öppning mot den antikoloniala rörelsen och de globala perspektiv som varit och är kännetecknande för mycket av den svenska vänster han tillhört.
Dock! Allt detta får läsaren huvudsakligen tillgodogöra sig i citatkomplexet. Werner Schmidt anstränger sig istället till det yttersta för att berätta en annan, delvis motsatt, berättelse. Den allestädes närvarande problematiken handlar hos Schmidt om kroppsarbetarna. Tesen är att det finns ett marxistisk-leninistiskt axiom om arbetarklassens ”väsensmässiga progressivitet”. Arbetarklassen blir därmed – identifierad exklusivt som ”handens arbetare” – ett ”spekulativt historiskt subjekt” för revolutionen. Man hoppas på något som inte kan bli.

Som problematisering av arbetarrörelsens klassdefinition öppnar det en intressant diskussion (som då rimligen skulle ha gett väsentligt mycket större utrymme åt identifieringen av Arbetaren med Mannen). Men Schmidt sätter sin tes som ett raster framför hela skildringen. Och bort försvinner då såväl en mängd relevanta politiska komplikationer, som den förmente huvudpersonen, C H Hermansson.
Kroppsarbetarna blir huvudproblemet i allt från kampanjen kring Stockholmsappellen mot atomvapen, till den antifascistiska kampen. Gruvstrejken karaktäriseras som ”en huvudsakligen defensiv aktion med ekonomisk-korporativt innehåll”, ty ”arbetare som strejkar för sina ekonomiska intressen, rör sig fortfarande inom de fjättrande och passiviserande strukturer som håller dem nere”. Hermanssons roll blir i Schmidts berättelse att som ensam intellektuell försöka rädda situationen och strida mot arbetarromantiseringens hydra – därmed i princip sitt parti. Berättelsen slutar när Hermansson avgår som partiordförande 1975, utan att, i Schmidts ögon, ha lyckats genomdriva sitt vänstersocialistiska projekt.
Denna framställning är problematisk, stundtals direkt orimlig. Schmidt ger sig i kast med att försöka ”rädda” Hermansson från partiet, som han enligt Schmidt ”försökte förvandla […] från en fjättrande boja till ett progressivt politiskt verktyg”. Perspektivet är kliniskt rent från den organiserade arbetarrörelsens avgörande betydelse i att påverka – lyfta – breda folkgruppers självuppfattning, vär­deringar och uppträdande som politiska subjekt. I samma anda blir det omöjligt att förstå Hermanssons förmåga att begripa och begripliggöra den politiska terrängen, dialektiskt relaterat just till att han befinner sig i en organiserad politisk gemenskap. För den som ska skriva en politisk biografi (därtill med gramscianska referenser) över en människa i rörelse blir detta mekaniska synsätt – milt uttryckt – en begränsning.

När det visar sig att C H Hermansson inte delat Werner Schmidts nedsättande syn på gruvstrejken, får vi veta att en mytbildning drabbat även Hermansson, och att han här kom in på vägar som ”förlöpte delvis enligt de välkända leninistiska koordinater, som han tidigare hade förkastat som icke gångbara”. När Hermansson, efter att ha arbetat för stor bredd i den interna politiska debatten, också poängterar att fattade beslut ska följas, och att partiet ”kan på ett riktigt sätt fullgöra sina uppgifter endast om det är en aktiv, samlad och enig organisation”, då är det i Schmidts bok en uppgiven reträtt, inte ett ansvarstagande för partiet som något värdefullt. Det är för övrigt talande att Schmidt betecknar valet av muraren Lars Werner till partiordförande som en slutpunkt för Hermanssons projekt, men bortser från att samme Werner – så murare han var – tillsammans med några andra tog initiativ till ”de 29:s brev” som 1963 bidrog till att bana väg för valet av Hermansson till partiordförande.
Schmidt har skrivit en diger bok om sin syn på vänstern och arbetarklassen. Till detta presenterar han ett omfattande material, som erbjuder fascinerande glimtar av C H Hermanssons politiska verksamhet och en bild av den svenska kommunistiska och vänstersocialistiska rörelsens färd genom hastiga omslag i ”det korta 1900-talet”.

Särskilt är beskrivningen av stäm­ningsläget under det kalla kriget mycket spännande, och viktig för att ge en historisk förståelse som idag åter tycks erodera bort i hets och nedtrampning av demokratiska värden.
Så nog är verket läsvärt och värdefullt! Men de frenetiskt drivna teserna skymmer sikten, både för den politiska analysen av vänsterrörelsen och för förståelsen av människan C H Hermansson – oupplösligt förenad med och outplånligt bidragande till denna rörelse.