Tutsierna kallades för “inyenzi”, kackerlackor. Det är också titeln på hyllade Scholastique Mukasongas debutroman som nu kommer ut på svenska – på dagen 30 år efter folkmordet.
Inyenzi – kackerlackor. Uttrycket är bekant för den som läst någon av Scholastique Mukasongas andra romaner. I Nilens svarta madonna – som också filmatiserades – skildrar hon mekanismerna bakom folkmordet i Rwanda, hennes födelseland. Hon beskriver där hur de tyska kolonisatörerna på 1800-talet delade in befolkningen i ”raser” och hur belgarna senare började favorisera tutsierna, enligt principen söndra och härska. När hutuerna fått makten 1959 började de kalla tutsierna för kackerlackor; ”folkmordets kugghjul hade satts igång.”
Inyenzi eller Kackerlackorna, som Tranan nu ger ut på svenska, är Mukasongas debut från 2006. Till skillnad från hennes senare böcker är det ingen roman, utan en självbiografisk berättelse. Hon är tre år när familjen tvångsförvisas till en främmande del av landet. Trakasserier från hutubefolkningen är en del av vardagen. 1962 blir landet självständigt. ”Ett enda partis rasdiktatur” skriver FN i en rapport. I det ”fria” valet tvingas fadern, under soldaternas bevakning, rösta på den kandidat som lovat att utplåna hans folk. Katolska kyrkan, en maktfaktor i landet, stöder uppdelningen. I varje hus ska det finnas ett porträtt av presidenten och en bild av jungfru Maria.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men här ryms också en barndomsskildring med familjeliv, bygemenskap och vidskepelse. Man lever nära de vilda djuren och barnen får lära sig att bufflar och elefanter är farligare än lejon och leoparder.
Som en av få tutsier blir Mukasonga (bilden) antagen till skolan. Där fortsätter diskrimineringen, allt medan de belgiska lärarna blundar för eller aktivt stöder mobbningen. Trots det tar hon sig vidare till gymnasiet. Förföljelserna stegras till regelrätta pogromer, och att vara utbildad är inget skydd. Tvärtom gör det henne mer utsatt och familjen bestämmer att hon måste fly till Burundi. Hon väljs ut för att överleva, som hon uttrycker det.
Som ung utbildar hon sig till socialarbetare, gifter sig med en fransman och kan i egenskap av fransk medborgare resa tillbaka till hemlandet 1986. Det är sista gången hon ser sin familj. Skräcken ligger tung över byn. Det är som om alla redan vet vad som väntar.
När katastrofen till slut inträffar 1994, befinner hon sig i Frankrike. Så småningom får hon veta att större delen av familjen har mördats. Av de 60 000 tutsier som bodde i hennes hemkommun återstod efter 40 dagars slakt 5 300 människor.
Tio år tar det sedan innan hon förmår sig att resa tillbaka. Bland resterna av det som en gång var byn är hon inte längre en inyenzi. Förgäves söker hon efter bekanta ansikten. Några individuella gravar finns inte, de döda ligger i massgravar, i bästa fall i byns minnescenter. Hon rabblar upp namnen på alla hon kan minnas och berättar något för läsaren om var och en, som för att berätta att de funnits. Är det kanske innebörden av uppdraget hennes föräldrar gav henne 30 år tidigare?
Att Mukasonga är en stor författare märks redan i detta debutverk. På ett rakt och enkelt språk, följsamt översatt av Maria Björkman, berättar hon sin historia. Så plågsam att läsa men så nödvändig, så viktig att förstå och minnas.
Inyenzi eller Kackerlackorna kommer ut i Sverige på dagen 30 år efter folkmordet. På tre månader mördades nästan en miljon människor i Rwanda. Mukasonga får oss att förstå och minnas.