Enligt FN har priserna globalt nära fördubblats mellan 2007 och 2008. Enligt Eurostat ökade priserna inom EU med åtta procent under samma period – mellan april 2007 och april 2008. Prisökningarna slår hårdast mot de fattiga och världens hungrande har i ett slag ökat med 100 miljoner, till idag över 800 miljoner.
Det globala jord- och naturbruksnätverket Via Campesina kämpar mot den ojämlika frihandeln för livsmedelsprodukter som de menar är ett av de största hindren mot ett effektivt bekämpande av hungern.
– Broccoli, de vill att vi ska sluta odla vår majs och odla broccoli!
Blanca Chancosa talar kontrollerat, men blir märkbart upprörd när hon talar om frihandelsavtalet som just nu förhandlas mellan Ecuador och EU. Blanca Chancosa representerar Ecuarunari, bergsindianernas rörelse i Ecuador med omkring 800.000 medlemmar, de flesta småbönder. Under European Social Forum besökte hon Sverige och Malmö. Enligt frihandelslogiken ska Ecuadors småbönder sluta producera mat för sin egen försörjning och i stället ta anställning inom exportjordbruket. För småbönderna vore det enligt Blanca Chancosa en katastrof för människor och miljö.
– Vattenkällorna i Ecuador finns på ursprungsbefolkningens mark. Den biologiska mångfalden är också bättre bevarad på vår mark. Hela vår hälsa och ekonomi är beroende av marken. De vill privatisera vattnet och ta det ifrån oss. De vill öppna gruvor, säger hon.
Att Ecuarunari motsätter sig associeringsavtalet mellan Ecuador (fler länder i Anderna och Centralamerika ingår) och EU hänger samman med tankarna om matsuveränitet. Matsuveränitet är ett begrepp som Via Campesina, där Ecuarunari ingår, myntat. Matsuveränitet är inte ett paket med föreslagna lagar, utan snarare en princip för hur livsmedel produceras. Matsuveränitet innebär att människor och länder ska ha rätt att sätta egna regler för hur maten produceras, konsumeras och distribueras. Förbud mot genmanipulerade grödor, frihet från patenterade fröer och genomförande av jordreformer är centralt. Rätten att skydda marknader med regleringar och tullar mot dumpning ingår också.
– Associeringsavtalet förhandlas i de multinationella företagens intresse och det lämnas inga garantier för oss. Det finns inga subventioner till jordbruket i Ecuador så som det finns i USA och Europa. De kommer att kunna dumpa sina överskott hos oss. Det förekommer redan. Från USA dumpar man inälvor och fötter från kyckling billigt i vårt land. Sånt som ni inte äter, säger Blanca Chancosa.
Självförsörjningstanken är central för de människor hon representerar. Avvecklar man sitt jordbruk, avvecklar man också sin trygghet.
– För ursprungsbefolkningen finns ändå inga jobb att få och utan pengar kan man inte köpa mat. Den majs man köper är inte heller lika bra. Vi odlar många olika sorters majs och vi gör det småskaligt. De smakar bättre och är mer näringsrika.
Ecuadors småbönder säljer idag en del av sin skörd på de lokala marknaderna. När priserna på mat stiger, ligger det nära till hands att tro att det skulle gynna bönderna. Enligt Blanca Chancosa är problemet att småbönderna bara kan sälja under skörden. Då sjunker priserna dramatiskt. Under skördetiden av till exempel potatis så sjunker priset till fyra dollar för en 50-kilossäck. Efter skörden stiger priset sen till som mest 30-40 dollar för en säck.
– Vi producerar maten, men vi har inte resurser att ta betalt för den. Det är mellanhänder som gynnas av det. De kan köpa under skörden och sälja dyrt senare. Prisökningarna når inte producenten. Men när maten blir dyrare skyller man ändå prisökningarna på oss och vi tvingas sänka priset. Det pågår ett ekonomiskt krig mot oss där man skyller på de små producenterna, säger hon.
Denna spekulation med mat pågår även alltmer på global nivå och är ett av skälen till den globala prisuppgången på mat (se faktaruta). En annan av förklaringarna är också minskade skördar till följd av klimatförändringarna. Detta märks även i Ecuador där perioderna av regn och torka kastats om över året och vädret blivit mer oförutsägbart.
– I år ruttnade potatisen av allt regn. Det som man kunde sälja gick för ingenting. Även majsen ruttnade. En jordägare som odlar för export kan skydda sina odlingar med växthus. De förlorar inte skörden. Nu är många är oroliga för att skörden ska ruttna nästa år också.
Blanca Chancosa är ändå hoppfull över utvecklingen i Ecuador. Nyligen röstades en ny konstitution igenom. Blanca Chancosa och Ecuarunari deltog på ja-sidan i kampanjen.
– Vi i ursprungsbefolkningen har aldrig släppts in i staten. Man har bara sagt ”så vackra kläder, så fin mat, så fint de dansar”. Vi har varit något som bara ska finnas på vykort. Vi har existerat utan rättigheter, inte som människor. Den nya konstitutionen erkänner att Ecuador är ett multinationellt land och våra olika språk erkänns. Det står också att naturen har rättigheter. Moder jord – Pacha Mama – skrivs in i konstitutionen. Det står att vi har rätt till ett bra liv.
Fakta: Fem skäl till höga matpriser
Ökad efterfrågan på kött
En växande medelklass i Kina, Indien och Latinamerika, vill liksom befolkningen i väst, äta mer kött och mejeriprodukter. Kött och mejeriproduktion kräver mer mark än vegetabilier.
Ökad efterfrågan på biobränslen
Efterfrågan på biobränslen gör att konkurrens mellan mat och biobränslen uppstår. Priserna stiger. Enligt Världsbanken ligger biobränslenabakom tre fjärdedelar av prisökningen på mat.
Klimatförändringarna
Till följd av det oberäkneliga vädret har skördarna minskat.
Dyrare olja
Att oljan blivit dyrare påverkar matpriserna. Priserna på gödsel och mattransporter har ökat dramatiskt.
Ökad spekulation
När den amerikanska finansbublan sprack sökte det internationella kapitalet nya säkrare investeringsobjekt. Nu säsongsspekulerar man allt mer i mat. I mars i år öppnade Stockholmsbörsen för matspekulation.
”Här är frågan hopplös att driva”
Naturbruksorganisationen Nordbruk är den svenska grenen av Campesina. Att som Nordbruk förespråka matsuveränitet även i Sverige innebär att gå emot en bred politisk konsensus från höger till vänster.
– Här är frågan hopplös att driva. Sverige har drivit industrijordbruket som enda idé under lång tid. En svensk gård är idag mer en monteringsfabrik. Man lever i mindre grad av det som marken ger i närområdet, säger Hans Röös, ordförande i Nordbruk.
Hans Röös har ett jordbruk i Seglora mellan Borås och Kinna. Seglora är nog mest känt för att ortens gamla träkyrka står på Skansen i Stockholm. Den såldes till Nordiska museet 1916. Hans Röös inkomster kommer i princip från EU-stöd för att hans 17 fjällkor med kalvar ska hålla delar av gårdens 50 hektar öppna.
– Man skulle kunna säga att jag har ett Potemkinjordbruk – ett kulissjordbruk, konstaterar Röös inte utan viss munterhet.
De sista 50 åren har Sverige gått mot vad Röös kallar ett Robotnik-jordbruk, från 300.000 mjölkgårdar till idag 6.000. Jordbruket ska vara en industri bland andra, vilket det är illa lämpat för. 1990 påbörjades en total avreglering av det svenska jordbruket. Tanken var att det, som man trodde, effektiva svenska jordbruket skulle ut och konkurrera fritt på världsmarknaden.
– Så blev det naturligtvis inte alls. I och med EU-inträdet återreglerades sen jordbruket längre än vad som varit fallet före 1990. De svenska bönderna var för EU-inträdet för att få till en återreglering. Själv röstade jag nej, men av andra skäl, säger Röös.
Idag är alla svenska partier för minskade EU-subventioner, men det är inte stödet till jordbruket i sig som är problemet enligt Hans Röös, utan hur det konstrueras. EU är mer bekymrat över livsmedelsindustrins tillgång till billiga råvaror än om böndernas överlevnad. EU är idag världens största importör av oförädlade matråvaror. EU ger sedan exportsubventioner till livsmedelsindustrins ”förädlade” livsmedel så att de kan dumpas i andra länder. För att stoppa det skulle många länder behöva höja såväl import- som exporttullar.
– Sånt där är inte alls populärt att tala om. Det märktes senast när Argentina höjde exporttullarna för att få ner priserna på livsmedel i det egna landet, exportindustrin protesterar. Det finns ingen ”fri marknad”, det finns alltid regler för en marknad, och regler kan man anpassa hur som helst. Vem som slutgiltigt bestämmer hur reglerna ser ut är en ren maktfråga, säger Hans Röös.
