Man kan förstå förhoppningen om en förändrad värld. Världen är i ett fruktansvärt, ett desperat läge. Men det är alldeles för tidigt att hoppas på revolution; och i allra värsta fall kommer Occupy att visa sig vara raka motsatsen till en revolution. Kanske är Occupy bara en politisk iscensättning, precis som den i kapitalistmedierna så stort uppslagna så kallade ”arabiska våren”. Kanske bevittnar vi bara en statlig övning i konsten att uppbygga en kontragerilla, en motståndsrörelse som tjänar makten, inte motståndet.

Wallersteins iakttagelser kan läggas till grund för en helt annan tolkning än den han gör. Han medger att Occupy är av dunkelt ursprung. I hans tycke är detta en bra sak. Det tyder på spontanitet och folklig förankring. Men det saknas inte relevant information. OWS kan härledas bland annat till kanadensiska Adbusters.

Adbusters är ingen folklig eller revolutionär företeelse. Adbusters är ett skyltfönster. Fönstret är fullt med vänsterstoff. Men verksamheten bekostas av de stiftelser med vilka den angloamerikanska oligarkin styr opinionsbildning och partipolitik i USA och Västeuropa.

Vad har stiftelserna och oligarkin i Occupy att göra? Varför får Occupy stöd av så aktiva och framträdande företrädare för oligarkin som George Soros och Warren Buffett? Vad hoppas de vinna?
Wallerstein hoppas på en upprepning av våren 1968. Låt oss hoppas att det inte går så illa.

”Ungdomsrevolten” var ett politiskt misslyckande. Och så illa behöver det inte gå. Förutsättningen är förstås att vi inte upprepar 1968 års misstag och förväxlar kartan med terrängen, ordet med verkligheten, frasmakeriet med konkreta och hela folket mobiliserande mål och program.

Wallerstein demonstrerar med sin artikel om Occupy hur vi inte bör se varken på 1968 eller Occupy.