När jag gick i fyran fick vår klass veta att vi hädanefter skulle rätta våra egna matteuppgifter. Vi var numera 30 barn i klassen och fröken hade inte tid att gå igenom allas räknehäften. Först skulle vi alltså stämma av räkneuppgifterna med facit längst bak. Sedan skulle vi klura på de svar som inte stämde och sista hand räcka upp handen.
Det hela tog ganska lång tid. I synnerhet om man inte på en gång förstod vad som blivit fel. Att hjälpa 30 tioåringar tog nämligen sin tribut av en ensam fröken. Ibland – särskilt om man redan låg efter i matteboken – var det frestande att fuska och bara klottra dit ett ”R” i kanten. Upptäcktsrisken var minimal. Fröken brukade göra stickprovskontroller ungefär två gånger per termin.
Det här var i början av nittiotalet. Vår skola var antagligen inte helt unik under år av hysteriska nedskärningar.
Jag vet inte hur det ser ut idag, men statistik visar att allt fler går ut grundskolan utan att vara godkända i matematik.
Lars-Erik Persson, professor i matematik vid Luleå tekniska universitet, säger till Svenska Dagbladet att barn får sitta och räkna själva i alltför hög grad på mattelektionerna. Barn borde få laborera, diskutera och rita. Det behövs knappast ett geni för att räkna ut att den senare modellen kräver mer ifråga om mindre grupper och duktiga lärare med tid och resurser. Istället görs tvärtom, lärare varslas och skolorna får mindre resurser. Hur det påverkar inlärandet vill jag helst inte tänka på.