Thabo Mbekis avgång och framför allt sättet han fick avgå på, bådar inte gott för Sydafrika. Den oheliga allians som tvingade bort honom är dåligt rustad att möta utmaningarna.
I en vecka fick Mbeki njuta segerns sötma, efter att mot alla odds ha fått till en uppgörelse mellan regering och opposition i Zimbabwe. Hans ”tysta diplomati” hade lyckats, till förtret för många olyckskorpar, och Mbeki hyllades i vida kretsar i Afrika. Veckan efter fick han avgå som president under förnedrade omständigheter, sparkad av sitt eget parti ANC.

Mbekis Zimbabweengagemang och den ekonomiska politik hans regering fört, har skapat spänningar inom ANC-alliansen, där också kommunistparitet, SACP och fackföreningsrörelsen Cosatu ingår. Alliansparterna har anklagat Mbeki för att föra en nyliberal politik på hemmaplan och länge velat ersätta honom med Jacob Zuma, som sedan slutet av förra året är ANC:s ordförande, efter en uppslitande maktstrid med Mbeki om posten.
Jacob Zuma tvingades 2005 avgå som landets vicepresident efter korruptionsanklagelser. I förra veckan beslöt en domare att lägga ned korruptionsåtalet mot Zuma av processuella skäl och antydde då också lite överraskande att åtalet mot Zuma kunde vara politiskt motiverat.
Det fick rasande Zumaanhängare att kräva Mbekis avgång, eftersom de menade att han låg bakom åtalet mot Zuma i ett försök att hindra honom från att bli landets näste president.

När ANC partistyrelse samlades förra helgen kunde Zumaanhängarna förena sig med vad som kan betecknas som en NGO-falang inom ANC. Det är medlemmar som har sina rötter inom det så kallade civila samhället och som framför allt har motsatt sig Mbekis Aidspolitik.
I sak finns inte mycket som förenar falangerna utom vreden mot Mbeki. Att beskriva spänningen inom ANC som en kamp mellan höger och väns­ter är därför förhastat.
Zuma själv, och ANC:s andre ordförande Kgalema Motlanthe, som av allt att döma nu tillfälligt tar över presidentposten i Sydafrika fram till nästa val som ska hållas senast i april, har förklarat att ANC:s ekonomiska politik inte kommer att förändras. Zumas lite lättvindiga uttalande tidigare om att en dusch efteråt kan minska smittrisken för HIV, skapade närmast förstämning inom NGO-falangen.

Jacob Zuma måste alltså ändra uppfattning både om den ekonomiska politiken och om hur HIV-virus sprids, om han ska kunna tillfredställa de krafter som nu har gett honom chansen att bli Sydafrikas president.
Under Mbekis tid har Sydafrika också, tillsammans med i detta sammanhang progressiva länder som Venezuela, Kuba, Brasilien och andra stater, kämpat för att stärka folkrätten och demokratisera FN.
Det har skapat viss irritation hos stormakterna, inte minst i USA som vid flera tillfällen häftigt attackerat Mbeki.
Han har i denna kamp haft förvånansvärt lite uppbackning från allianssystrarna i SAPC och Cosatu, som istället i hårda ordalag kritiserat hans Zimbabwepolitik vilket på sätt och vis undergrävt Mbekis internationella ställning.

Även här kan Zuma komma att göra anhängarna besvikna. Trots alla försök från mediers sida att skapa en motsättning mellan honom och Mbeki i Zimbabwefrågan har Zuma i sak inte sagt något annat än Mbeki: Zimbabwes problem kan bara lösas av zimbabwierna. Kgalema Motlanthe har lidelsefullt attackerat EU och försvarat Mbekis tysta diplomati i samma fråga.