– Jag ritade min första serie när jag var fyra år. Mamma häftade ihop papper och sa: gör en tidning! Då gjorde jag en serie om en råttfamilj som var självbiografisk fast maskerad som möss.
Mats Jonsson, redaktör på seriemagasinet Galago, är i dag kanske mest känd för just sina självbiografiska serier. Han har skildrat sin tid i Stockholms indie-kretsar i slutet av nittiotalet i Hey Princess, och senare även sin barndom och sitt familjeliv i serieform.
– När jag var 13-14 började jag göra fanzines, när jag var 18 kom mitt fanzine ut i 150 ex och i samma veva kom jag med i Galago, säger han och konstaterar samtidigt lite förundrat att han på ena eller andra sättet varit engagerad i Galago i 22 år.
Seriemagasinet har också haft stor betydelse för hans skapande.
– Tidigare hade jag ingen styrsel, det var deckarserier och tråkiga skämtstrippar i skolmiljö och sånt. Men när jag läste Galago för första gången som tonåring insåg jag att serier kunde vara vad man ville. Det behövde inte vara humor eller äventyr.
Många av serierna kan tyckas väldigt självutlämnande. I den senaste serieromanen skildras både dotterns förlossning, problem i äktenskapet och konflikter på jobbet. Mats Jonsson säger att det efter hand har vuxit fram ett förhållningssätt till det självbiografiska.
– När jag ritade serier på gymnasiet var jag extremt självutlämnande. Det var som om jag verkligen ville ta fram det mest pinsamma och trycka upp det i ansiktet på folk. Jag var mycket sådan även som person, väldigt ”in your faces” om hur misslyckad jag var.
Kanske var det ett spår efter att ha blivit mobbad som yngre.
– Det blev som ett slags försvar, om jag blottar mig totalt blir jag osårbar, då kan ingen reta mig för det sedan. Efter ett tag insåg jag att människor inte uppskattar det, men i mina serier fortsatte det ett tag till.
Samtidigt säger han att det inte är så farligt att lämna ut sig själv, det kan vara värre med människor i hans närhet. Det var inget han reflekterade över när han ritade serier för sina egna fanzines som kom ut till en begränsad läsekrets.
– I början ändrade jag inte ens namnen på människor som var med. Det vållade en del problem.
Frisören i hembyn Bollstabruk, som porträtterades med för- och efternamn i en serie som var tänkt som en hyllning, höll inte alls med om det och blev i stället väldigt arg.
– Jag gjorde ett antal serier om olycklig kärlek. Först om att jag var olyckligt kär, men sedan gjorde jag en serie om en tjej som var olyckligt kär i mig som var precis lika utlämnande. Lite senare när jag såg serien i tryck insåg jag att det faktiskt var en form av övergrepp. Det var ett brutalt uppvaknande, vad tusan höll jag på med?
I dag brukar Mats Jonsson diskutera med familj och vänner om vad som är okej att skildra och om de vill ha med sina riktiga namn. Hans fru fick läsa serierna till Mats kamp allteftersom de gjordes och ge sitt godkännande. Hon godkände allt.
– När det gäller människor som jag inte har kontakt med och kanske inte skildrar så positivt brukar jag tänka ”kan den här personen ta det?” Så gäller det vanliga att inte sparka neråt.
Mats Jonsson har varit politiskt engagerad sedan unga år. Han växte upp i Kramfors i Västernorrland, som traditionellt är ett väldigt rött fäste. Han beskriver sina föräldrar som gammaldags socialdemokrater och i hemmet fanns mängder av böcker. Som mycket liten läste han böcker om andra världskriget och besegrandet av nazismen.
– Jag blev sovjetkommunist som femåring. Jag missade väl en del, som Ribbentroppakten och finska vinterkriget (skratt).
Som tonåring blev politiken ett sätt att ta ställning mot något.
– Det var en väldigt stark USA-våg då, med Rambo och Top Gun. Det var mina mobbares kultur. De tuffa killarna gillade Sylvester Stallone och de fräscha killarna gillade Tom Cruise, jag tyckte att de var svin båda två.
Det var också under ungefär samma tid som lasermannen härjade och Ny Demokrati kom in i riksdagen. Samtidigt växte det fram ett antirasistiskt motstånd.
– Det fanns en stor flyktingförläggning i Kramfors och det förekom rätt många unga killar som rakade skallen och tog på sig bombarjackor. Det var rätt självklart var det behövdes en insats.
Det politiska intresset har däremot inte alltid avspeglats i hans serier.
– Hey Princess är helt opolitisk, Pojken i skogen är kanske politisk på sätt och vis, men går inte att placera in på en höger-vänster-skala.
Men hans senaste bok Mats Kamp är väldigt politisk, med bland annat ett uppslag med en direkt politisk programförklaring. Stora delar av den skapades några månader efter förra valet.
– Under valrörelsen svassade partierna kring den urbana medelklassen. Det var min plikt som någon från den urbana medelklassen att skrika ut; jag vill inte ha era jävla skattesänkningar och RUT-avdrag, jag vill ha en fungerande offentlig sektor.
Att bli småbarnsförälder spelade också en stor roll för att bli mer politiskt engagerad igen.
– När man är ung, frisk och stark är man inte beroende av samhället på samma sätt, så jag märkte inte hur det började monteras ner. Sedan när jag fick barn kom det pang bom, barnomsorg, skola, sjukvård, Försäkringskassan och så är man där i samhället igen.
Det har länge ansetts som lite fult med politisk konst, något som förknippats med proggtiden eller realsocialistisk konst i sovjetstater, men Mats Jonsson säger att vara mer politisk i sina serier snarare har gett honom mer energi.
– Serien om förskolan som drivs som ett föräldrakooperativ, som jag själv tycker är en av de bästa jag har gjort hade inte blivit hälften så bra om jag inte hade drivits av en politisk ilska. Jag började tänka i banor av klass, om varför det här dagiset såg ut som det gjorde
Reaktionerna har också varit positiva. Lärarfacken har till exempel plockat upp serien om hur skolan fungerar, eller kanske snarare inte fungerar i dag. Det är också något som han funderar på att spinna vidare på.
– Jag skulle gärna jobba mer journalistiskt med serier. Det finns serietecknare som gör det internationellt.
– Jag har bekanta som jobbat på Jensen gymnasium och blivit väldigt brända. Jag har sett på nära håll hur min fru brutits ner av att jobba som lärare, på kommunal skola visserligen, men på en konkurrensutsatt kommunal skola. Hon och många hennes kolleger ser friskolereformen som den stora boven, det och dokumentationshysterin.
I sin senaste bok gör han ett avslut när hans dotter är tillräckligt gammal för att kunna ha egna minnen. Han vill låta henne bestämma hur hennes barndom ska skildras och inte ”komma med något så här var det”.
Så det blir inga fler självbiografiska böcker?
– Jag målade väl in mig i ett hörn där i sista boken kan man säga. Men jag funderar på att börja arbeta mer tematiskt än kronologiskt. Att i stället för att beskriva en tid i mitt liv arbeta med ett tema, då kan jag plocka lite här och var och ta av kompisars erfarenheter.
En annan sak han vill göra är att skildra sin släkts historia. Hans föräldrar växte upp i Norrlands inland under ganska enkla förhållanden. Han säger att han är väldigt tacksam över att ha kunnat förverkliga sina drömmar på ett sätt som kanske inte var möjligt för hans föräldrar eller mor- och farföräldrar.
– Om min farfar eller mormor hade kunnat se hur jag har det i dag när de var unga är det som om jag skulle se mina barnbarn kolonisera Alfacentaurien. Det är en värld som man inte kunde tänka si
g.
När vi träffas har Mats Jonsson precis lämnat in manuset till sin första barnbok till förlaget.
Är det stor skillnad mellan att göra barn- och vuxenböcker?
– Jag tror inte det hade blivit lika bra om jag inte hade haft barn. När jag sökte efter tonen till texten så kom jag på att jag redan hade den när jag talade med min dotter, när jag berättar saker för henne. En vänlig grundton, vara respektfull, men inte heller väja för svåra ämnen.
Det finns planer på en rad böcker och även dessa bygger på hans egen barndom. Den första kommer att handla om en fobi för rotvältor från Mats Jonssons barndom.
– Det dumma är att jag har den perfekta fokusgruppen boende i min lägenhet, men jag vill inte visa boken för min dotter, eftersom fobier ofta väldigt lätt överförs från föräldrar till barn.
