Sán Cristóbal, Chiapas Framför sig har de en ett tusen fyra-hundra kilometer lång resa. Trettio timmar snirklande nerför de gröna bergsmassiven, förbi majs- och kaffeodlingarna, bort från Chiapas, genom Tabasco, ut på Yukatans fuktheta, hotellbelamrade kustremsa. Målet är Cancun och Världshandelsorganisationens (WTO) femte ministermöte.
– På sätt och vis är det en unik mobilisering. Det är första gången Chiapas’ civilsamhälle organiserar sig på det här sättet för att protestera mot WTO. Det kan tyckas magert att vi bara är några hundra. Men de som åker representerar de flesta samhällen och rörelser här i Chiapas, förklarar Gustavo Castro Soto, organisatör och med i den zapatistvänliga frivilligorganisationen Ciepac.
Symboliken är det inget fel på. Indianerna i Chiapas kontra WTO. De fattigaste, mest exkluderade, mot världens kanske mäktigaste institution. Detta i ett land som smakat rejält på frihandelsavtalens tigerkaka – inte bara genom WTO, utan också genom tio år av Nafta, det nordamerikanska frihandels-avtalet.
Det var Nafta som 1994 blev startskottet för zapatisternas uppror i Chiapas – enligt många för hela den globaliseringskritiska rörelsens framväxt.
Efter zapatisternas marsch till Mexiko City 2001 har det annars varit tyst från Subcomandante Marcos och hans kumpaner i Lacandonadjungeln. Tills i somras. Då lanserades en ny form av självstyre i de upproriska indianbyarna – los caracoles.
– Många trodde att luften gick ur EZLN efter marschen till Mexiko City. Det politiska resultatet blev ytterst magert. President Fox och regeringen sydde ihop några nya lagar som inte tillnärmelsevis svarade mot zapatisternas krav. Men varför prata med en regering som inte lyssnar? Istället har man börjat planera nya sätt att själva förverkliga sitt självstyre, säger Castro Soto.
Några zapatister i busskaravanen från San Cristóbal finns det inte. Åtminstone inte om man skall tro de lätt undvikande svaren. Varför man åker till Cancun råder däremot ingen tvekan om.
– Det som hänt genom den så kallade frihandeln är att de rika länderna med sina subventioner pressat priserna långt under vad det kostar oss att producera. Idag odlar Chiapas bönder majs enbart för att överleva – inte för att sälja. Men varifrån skall vi få pengar för att köpa kläder, betala el, vatten, våra barns skolgång? dundrar småbonden och indianen Felipe Muchán.
Och som det inte är nog:
– Samtidigt håller el och vatten på att privatiseras. Priserna stiger. Multinationella bolag köper upp våra naturtillgångar. De av oss som ger upp söker sig till USA.
– Många dukar under intill gränsen, andra möts av ett hårt liv. Vi säger nej till den här utvecklingen, nej till den så kallade frihandeln och WTO.
Det gjorde 100 000 mexikanska småbönder i januari också – när man demonstrerade på Zócalo-torget i Mexiko City och krävde att Nafta skall rivas upp. Nafta, som enligt planerna skall gå in i sin slutgiltiga fas, har gött ett pyrande missnöje. Handelsvolymerna har förvisso ökat som utlovats. Men de sociala kostnaderna blir allt mer påtagliga. Den absurda situation, där amerikansk majs dumpas till två tredjedelar av produktionspris, är bara en del av kakan. Exportzonerna, maquiladoras, har under Nafta-tiden vuxit som svampar ur jorden – på senare år också runt Cancun. Idag omfattar de 3 500 fabriker och 1,3 miljoner arbetare, om än i allt hårdare konkurrens med länder i Centralamerika och Asien. Det är dessa isolerade ekonomiska öar som stått för Mexikos tillväxt – med arbetsförhållanden så usla att åtskilliga mexikaner anses föredra den osäkra tillvaron som ambullerande gatuförsäljare.
I denna gryta landar WTO:s toppmötescirkus, i en stad vars luxuösa turistdel – alltmer avspärrad för varje timme mötet närmar sig – är lika absurt rik som Chiapas är fattigt, lika enfaldig som höglandet är färggrant. Toppmötets två stora stridsfrågor är på många sätt kopplade till såväl Mexikos småbönder som exportzonernas fabriksgolv: WTO:s jordbruksavtal och de så kallade Singaporefrågorna. I klartext handlar det i det ena fallet om EU och USA skall ge efter för kritiken mot subventioner och dumpning, i det andra om EU, mot en majoritet av u-ländernas vilja, skall pressa fram avtalsförhandlingar om investeringar – med möjligt sikte mot ett investeringsavtal som betraktar maquiladoras som den självklara vägen för utveckling världen över.
För Chiapas indianer är svaret självklart. Tillsammans med de uppskattningsvis 10 000 småbönder som den internationella bonderörelsen Via Campesina hoppas mobilisera skall man under toppmötets invigningsdag traska den milslånga vägen ut till hotellzonen. Envisa rykten säger att också zapatisterna själva skall dyka upp i Cancún. Utan sedvanlig maskering – för att inte bli igenkända. Om någon lyssnar i de välventilerade lokalerna är en annan sak.