Bättre än någon annan tar Göran Greider, poet och chefredaktör på Dala-Demokraten, in vad som rör sig i den svenska vänsterns skallar och sammanfattar det i sina säregna, personliga, politiska essäer och artiklar. Han verkar suga in allt som skrivs på vänsterkanten och hans sammanfattningar är viktiga för den som inte har lika mycket tid att läsa men ändå intresserar sig för frågorna. Det är en roll han trivs med och som han ofta hånas för av kolleger inom kulturjournalistiken med större krav än så på ”originalitet”.
Nu har han gett ut en bok, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront, 2010), som inte bara har den långa titel vi blivit vana vid på vänsterböcker de senaste åren utan också tar ett nacktag på två frågor som under samma tid både vållat vänstern huvudbry och skapat intresse: finans- och klimatkrisen.
I korthet går Greiders resonemang ut på följande. Vänstern, i bred mening, stod handfallen inför finanskrisen. Den svenska reformistiska socialdemokratin har stolta traditioner som är värda att bygga vidare på. Dock glöms systemkritiken (ett för Greider mycket viktigt ord) alltför ofta bort och den reformistiska kritiken av finanskrisen (Stiglitz, Elmbrant med flera) är för grund när den separerar verklig, ”god”, ekonomi i produktionen från falsk, ”ond” ekonomi i finanskapitalet, spekulation. Där har marxismen mer att erbjuda i förståelse av skeendet med sin långa analys av systemets inneboende, och ständigt återkommande, överproduktionskriser. Marxisterna är dock få och syns knappt i debatten.
Hans andra spår går ut på att miljörörelsen helt tappat sin systemkritiska roll under 1980– och 90–talen och att den först nu, med klimatfrågan, verkar hitta tillbaka till den igen. Efter en genomgång av klimatfrågan i media och böcker kommer han till slutsatsen att de två frågorna nu skulle kunna utgöra ett fundament för ett nytt samhällsprojekt för den samlade arbetarrörelsen och vänstern. Där skulle idén om social jämlikhet vara bärande och vägen skulle gå från massiv konsumism till ett nottillväxtsamhälle, där den realistiska utopin ställs i centrum.
Boken inleds med ett långt, mycket intressant, kapitel där Göran Greiders egen politiska biografi skrivs, från ungdomsåren i Kommunistisk Ungdom, över postmodernismens kulturradikala 80-tal till upptäckten av det radikala i reformismen under det tidiga 1990-talet. I sista kapitlet skrivs väl vad man kan säga vara en syntes av i alla fall den första och den sista ihop.
Han skissar upp ett samhälle, med hjälp av argument från den nu så omtalade Jämlikhetsanden av Kate Picket och Richard Wilkinson, som har avsevärt mycket högre skatter än nu och där progressiviteten i skalan har återkommit. Där den demokratiska planhushållningen (jo, det är sant) tillsammans med marknaden avgör bland annat hur mycket koldioxid som ska få släppas ut. Där det på global nivå finns ett tillväxttak som inget land, med tanke på hotet mot vårt klimat, får överskrida och där samhället organiseras enligt 1970-talets teorier om ”Jämviktssamhället”. En stor utbyggnad av den offentliga sektorn och en social värnplikt istället för dagens ”insatsförsvar” utgör också en stomme i Greiders Utopia. Om han själv får välja leds projektet av en pånyttfödd, arbetarinriktad men idédriven, socialdemokrati.
När han går igenom den viktigaste vänsterlitteraturen och debattörerna de senaste 20 åren är det tydligt att där knappt finns ett namn som står att hitta i omgivningen kring Vänsterpartiet. Flammans egen Aron Etzler finns med i källförteckningen och Christer Sannes bok Keynes barnbarn används i ett viktigt resonemang om tillväxt. I övrigt är det socialdemokrater, syndikalister, trotskister, gamla kommunister som Rosa Luxemburg eller till och med borgerliga debattörer och miljöpartister som används för att driva texten framåt. Ibland undrar man om han känner till att partiet fortfarande existerar. Detta trots att de frågor han behandlar nästan på pricken överensstämmer med de som idag sysselsätter de flesta vänsterpartimedlemmar.
Handlar det om obesvarad kärlek? Nja, snarare är det så att någon förlags– eller debatterande verksamhet som rör frågor på längre sikt inte på länge har existerat som ens en något så när prioriterad fråga i Sveriges riksdags vänstraste parti. Och sådant ger obönhörligen utslag vid sammanfattningar.
