Med folkmord som ekonomisk nödvändighet

Den italienske marxistiske filosofen Domenico Losurdo har på­pekat att det bör fram­stå som märkligt för alla liberaler att slaveriet i USA nådde sin fulla potential först efter att frihets­kriget från engels­männen skapat en ny liberal, politisk ordning. Dessutom var det först då, under över­synen av några av historiens mest fram­stående liberala tänkare, som det tog den mest förtryckande, för­nufts­vidriga och anti­egalitära formen i mänskli­ghetens historia.

Den haitiske film­makaren Raoul Peck är väl bekant med detta dilemma och har dedikerat en stor del av sitt livs­verk åt att rycka slöjan av betraktarens ögon när det kommer till mekanismerna bakom historiska oför­rätter och orätt­visor. Så­väl titeln som en hel del av inne­hållet i sin senaste dokumentär­serie, Exterminate all the brutes, har Peck hämtat ur Sven Lindqvists upp­görelse med den europeiska kolonialismen i boken Utrota varenda jävel (1992), vilket får en som svensk att sträcka på sig på det där fåniga sättet man annars skäms för att man gör när någon utlänning nämner Björn Borg eller Roxette. Lindqvist, som är ”en av få européer som vågat syna odjurets verkliga natur” enligt Peck, använde i sin tur Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1902 som hävstång till sina reflektioner, som landade i att förintelsen inte bör förstås som en historisk anomali utan som ”den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilket det europeiska världs­herraväldet sedan länge vilade”.

I efterhand har tyskarna fått bära hela skuldbördan, men vi vet nog när ras, hudfärg och blod institutionaliserades, påminner Peck. Det var när kapitalismen tog sina första imperialistiska skutt som rasism och fördomar – som givetvis alltid hade funnits i olika former – upphöjdes till vetenskap och behovet av en ekonomiskt nödvändig folkmordspolitik formulerades. Lika förgrymmade som tyskarna kände sig över att ha berövats ”sina” kolonier i samband med krigs­nederlaget 1919, lika entusiastiskt hävdade Adolf Hitler att det tyska koloniala projektet i stället skulle förverkligas i Östeuropa så snart det gjorts fritt från underlägsna element, med den amerikanska expansionen västerut (det vill säga utrotningen av ursprungs­befolkningen) som uttalad förebild. För­intelsen genomfördes således helt i enlighet med de doktriner som de brittiska, amerikanska, spanska, franska, belgiska, nederländska och portugisiska kolonial­makterna sedan länge formulerat och praktiserat.

Peck sätter likt Losurdo fingret på hur snabbt de ädla idéerna borgerligheten fortsätter att gömma sig bakom får Barbapapa-­figur så snart de kolliderar med kapitalismens tunga profit­jagande nödvändighet. När Charles Darwin till exempel kom med sitt påstående att alla människor, oavsett födelseplats och hudfärg, egentligen delade samma ursprung borde fältet ha legat öppet för en potentiellt radikalt demokratisk slutsats, men kapitalismens banérförare har en säregen förmåga att stöpa om goda idéer, uppfinningar och projekt utifrån sina egna behov genom att skrubba bort alla spår av universalistiska anspråk. Lika förrädiskt försöker de nu i efterhand påstå, med viss draghjälp av några förvirrade vänster­akademiker, att förintelsen var ett resultat av en övertro på förnuft, vetenskap och jämlikhetsideal och att varje strävan efter att förstå och förbättra världen för en gemensam mänsklighet därmed ovillkorligen leder till Auschwitz.

Exterminate all the brutes är tydligt anpassad för en amerikansk publik, som uppenbarligen behöver det förklarat för sig igen och igen att USA – trots ett klipp där Barack Obama med sin patenterade arrogans bedyrar motsatsen – faktiskt är en kolonial bosättarstat, helt och hållet grundad på en folkligt förankrad utrotningspolitik. Peck går även i klinch med den liberala (sken-)antirasismen genom sitt påpekande att kolonialismen inte genomfördes med hatet som orsak, utan med hatet som redskap. Därför kan fascismens nya, och genom historien ständigt uppdykande, former heller aldrig förstås som ett uppsving för spridandet av ”hat” vars botemedel är ”kärlek”. På så vis håller han folkbildningens fana högt i ett sammanhang där inget riksdagsparti någonsin kommer få för sig att föreslå att det bör bli olagligt att förneka kapitalismens brott så länge som dessa ännu pågår.