Så fort det stod klart att det konservativa partiet Partido Popular segrat i tisdagens regionalval i Madrid, och därmed kan bilda regering med stöd av det högerextrema Vox, gav Pablo Iglesias en intervju. Den numera välkände ledaren för vänsterpartiet Podemos (på senare tid omdöpt till Unidas Podemos) meddelade att han inte bara avgår som partiledare, utan att han också kommer att lämna politiken helt. Detta var den andra chocken på två månader. Strax efter att Madrids trumpistiska borgmästare Isabel Díaz Ayuso i mars utlyste nyval valde han att avgå som socialminister och vice premiärminister för att ställa upp som Unidas Podemos kandidat i valet. Men missnöjet med vänsterregeringens politik och den allmänna högervågen i spansk politik tycktes utgöra för svåra motstånd. Partiet fick bara drygt sju procent, en marginell förbättring från de senaste valet. Iglesias sade i intervjun att hans person tycks ha blivit till ett hinder snarare än en tillgång för partiet, och att han därför måste lämna över stafettpinnen till någon annan.

Beskedet kom bara dagar före tioårsjubileet av indignados-rörelsens födelse, den 15 maj. Det var de lika oväntade som enorma protesterna mot nedskärningarna i spåren av finanskrisen 2011 som fick statsvetaren Pabo Iglesias Turrión och några av hans akademiska kollegor – alla specialister på vänsterpopulism – att ge sig in i politiken. Efter att först med en serie tv-program ha bidragit till att politisera och radikalisera en generation av unga bestämde de sig för att våren 2014 grunda partiet Podemos (”Vi kan”). Framgången blev omedelbar. I valet 2015 fick de över 20,5 procent av rösterna, strax efter socialdemokratiska PSOE, och blev tredje största parti. För många var det bara en tidsfråga innan Podemos skulle gå om PSOE.

Men Podemos väljarstöd tycktes redan där ha nått sin övre gräns. Efter att ingen regering lyckats bildas hölls 2016 ännu ett val då partiet ökade till 21 procent, men samtidigt förlorade partiet två av sina 49 parlamentsledamöter. I de två valen 2019 fortsatte partiet att backa. Orsakerna till detta var flera: Katalonien-frågan som placerade partiet i en rävsax, återhämtningen av den spanska ekonomin, den interna splittringen med partisekreteraren Íñigo Errejón, socialdemokraternas vänstersväng. Samtidigt fick den spanska extremhögern i form av partiet Vox sitt moderna genombrott. Strax efter valet i november 2019 valde Podemos därför oväntat att ingå i en regeringskoalition med PSOE. Med progressiva krav som hyrestak, skatt på tomma bostäder och en covid-19-skatt på förmögna som delar av regeringsprogrammet tycktes partiet ha fått igenom flera viktiga reformer. Hittills har dock få av partiets krav omsatts i praktiken.

De gångna veckornas valrörelse lär också ha spelat en roll i Iglesias beslut att lämna. Sedan Vox genombrott 2019 har den spanska politiken snabbt förråats. Podemos lokaler har utsatts för brandbombsattacker och Iglesias och hans familj har tagit emot flera dödshot – ett brev innehöll till exempel en pistolkula för varje familjemedlem. När Vox kandidat i förra veckans regionalval ifrågasatte sanningshalten i detta under en tv-debatt valde Iglesias att lämna studion i direktsändning. Till slut går gränsen även för den mest luttrade politikern. I och med att många tycks ha fått nog av hans ibland akademiska och ofta polemiska stil var det förmodligen också ett bra drag att lämna i detta skede. Efter att de flesta vänsterprojekt som började samtidigt som Podemos – Syriza, Corbyn, Sanders – runnit ut i sanden är det naturligt att denna politiska cykel också sluts i Spanien. Till Podemos och Iglesias heder ska sägas att de har lyckats bättre än något annat jämförbart parti. Det spanska tvåpartisystemet är för evigt sönderslaget tack vare dem.

Iglesias väntas efterträdas av den populära arbetsmarknadsministern Yolanda Díaz. Om hennes popularitet gör att partiet kan återvinna de förlorade väljarna, trots högersvängen i spansk politik, återstår att se. I alla händelser har den spanska och europeiska vänstern förlorat en av sina mest formidabla politiska talanger.