Vid läsningen av Linderborgs bok, en samling debattartiklar ur Aftonbladet, slås man av hur envetet konsekvent författaren är i sin uppfattning, oavsett om det handlar om Linda Rosing eller kriget i Irak. Hon är inte beredd att köpslå en millimeter om mänskliga rättigheter eller demokrati i någon som helst fråga. Hon argumenterar och övertygar om sina åsikter med – inte en dåres – men en upplyst människas envishet. Hennes perspektiv är utan undantag marxismen och socialismen samtidigt som hon lätt kan både definiera och avslöja nyliberalismen.
Det är en fröjd att läsa hennes vältaliga avpolletering av Per Ahlmark, Maciej Zaremba med flera och samtidigt med sitt generösa sätt även tillskriva sina fiender de positiva sidor hon kan se hos dem. Det känns som en så tydlig konsekvens av hennes känsla för rättvisa. I andra artiklar sörjer hon några av sina favoriter, bland annat Anna Politkovskaja, Olof Lagercrantz och Cornelis Vreeswijk.
Artiklarna spänner över ett brett fält avseende innehållet. Jag väljer som exempel Ondskans ansikte där hon riktar en kraftfulll kritik mot Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao – den sanna historien. Där visar hon på stora brister i notapparaten och främst ifråga om källhänvisningar. Men hon faller inte i den vanliga vänsterfällan att börja argumentera om antalet dödade och ihjälsvultna individer utan lägger analysen på en strikt nivå och kan utan vidare hålla för sanning att Mao gjorde sig skyldig till flera övergrepp och grymheter.
Ändå kan hon visa att författarnas analysinstrument inte leder till någon viktig kunskap. ”Den enda lärdomen vi kan dra av den här sortens biografier är att vi ska akta oss för otäcka människor. Med en sådan sensmoral kan vi inte lära oss någonting av historien.”
Hennes språk är tydligt och skarpt, ofta roligt, men man får finna sig i att man då och då måste gå och slå upp ord som till exempel ”hagiografi”, vilket ju är enbart utvecklande.
