Domare i det brasilianska rättssystemet är betydligt mer involverade i förundersökningen än deras svenska motsvarigheter, men de har inte mindre skyldighet att förhålla sig opartiska. Inte desto mindre avslöjar The Intercept hur Moro kommunicerat med huvudutredaren och andra åklagare som om de vore medlemmar i samma lag: domaren uppmanade åklagargruppen att genomföra en husrannsakan, coachade dem om den bästa ordningen för att presentera bevis – som han själv skulle bedöma – och de konfererade om en gemensam presstrategi för att ”möta advokaternas show”. Åklagargruppen ansträngde sig att stoppa en intervju med Lula för att den skulle kunna hjälpa PT i det annalkande valet. En ledamot av högsta domstolen (som fastställde domen mot Lula) pekas också ut som ”vår vän”, trots att inga konversationer direkt med honom ingår i materialet.

Brasiliens största dagstidning Folha de Sao Paulo kallar avslöjandena ”graverande” och ”bortom lagens gränser”. Men andra observatörer har varken förvånats av Intercept-materialet eller sett det som en isolerad händelse. Den argentinska dokumentären Lawfare in the Backyard som hade premiär i juni argumenterar att rättsväsendet i flera latinamerikanska länder (i synnerhet Argentina, Brasilien och Ecuador) tagits över av en politisk agenda och förvandlats till ett politiskt vapen. Begreppet ”Lawfare” (ungefär ”rättskrigföring”) är en sammanslagning av ”law” och ”warfare” och syftar på krigföring med juridiska medel, vilket anses ha ersatt militärkupper som det mest effektiva sättet att köra över demokratin.
– Det vi har är inte en rättsstat, utan en stat som styr med rättsväsendet som vapen. De domare som lånar ut sig till detta ser sig som soldater i ett politiskt krig. Det är den nya formen för imperialistiska interventioner för att stoppa kontinentens försök till oberoende – parlamentariska kupper, mjuk makt, och lawfare, säger regissören Leandro Carvalho till Flamman.

Lawfare in the Backyard beskriver det typiska tillvägagångssättet under ett samarbete mellan delar av rättsapparaten, de dominerande massmedierna och många gånger också underrättelse- och säkerhetstjänster. Fientligt inställda åklagare och domare inleder rättsprocesser mot utvalda politiker. Dessa generar i sin tur en stadig ström av nyheter för medier som står på samma sida att plocka upp: genom att hänvisa till anonyma läckor från polis och åklagare kan medierna också sprida spekulationer och grundlösa anklagelser på ett sätt som annars vore svårt.
”I medial rättskrigföring är oskuldspresumtionen omvänd, den utpekade förutsätts vara skyldig, och när – och om – det kommer till rättegång är han redan dömd i allmänhetens ögon”, sägs det i dokumentären. En process mot en ledande politisk figur som Lula da Silva har därmed en dubbel funktion – dels kan personen själv oskadliggöras, dels smutskastas och delegitimeras hela den rörelse han representerar.
– Målet är att styra om den politiska diskussionen. Från att vara en representant för en folkrörelse ska den utpekade förvandlas till en skurk i allmänhetens ögon, säger Carvalho, som vi träffar i en lägenhet belamrad med böcker och klassiska filmaffischer i Caballito, ett par kilometer från Buenos Aires centrum. Han talar maskingevärssnabbt och förlorar sig många gånger ut i sidospår om peronismens plats i det argentinska medvetandet eller opinionsmanipulation på sociala medier – inte olikt hans film, som i raskt tempo presenterar ett impressionistiskt korus av röster – till de mer överraskande hör påven och Colombias tidigare liberale president Ernesto Samper, som båda är oroade över juridikens inträngande i politiken.
Dokumentären behandlar de tre mest högprofilerade rättsprocesserna mot vänsterpolitiker som ägt rum på kontinenten de senaste åren – den mot Lula, förundersökningen mot den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner i Argentina och fängelsedomen mot Ecuadors förre vicepresident Jorge Glas, som också tvingade den förre presidenten Rafael Correa i landsflykt. Åtalet mot Lula gäller en i sammanhanget närmast betydelselös penningsumma – en semesterlägenhet i en badort, samtidigt som många brasilianska politiker misstänks ha kapat åt sig tiotals miljoner dollar – och bevisen mot honom består uteslutande av vittnesmål från medåtalade. Moro skrev själv i sitt domslut att domen baseras på ”djup personlig övertygelse” snarare än konkreta belägg.

Cristina Fernandez de Kirchner har fortfarande inte åtalats efter över tre års utredning; anklagelserna är vittförgrenade och komplicerade, men de avgörande bevisen består fortfarande till stor del av vittnesmål – i utbyte mot strafflindring – från de företagsledare som hävdas ha mutat henne. Tidigare i år anklagades oväntat förundersökningsledaren i den viktigaste utredningen, Carlos Stornelli, själv för att ha utpressat flera misstänkta; bland annat finns en ljudinspelning där en mellanhand kräver pengar i hans namn. Personer har också trätt fram och hävdat att de betalats för att vittna falskt – en av dem, juristen Florencia Guijo, anmäldes sedan för att ha avslöjat sekretessbelagd information, vilket kan ses som en bekräftelse på att hennes berättelse i alla fall delvis är autentisk. Precis som i Brasilien står en lång rad andra tjänstemän från den tidigare regeringen också under utredning eller åtal, men med undantag för den tidigare vicepresidenten Amado Bodou har ingen hittills dömts.

I fallet Jorge Glas anser sig utredarna själva ha ett dokumentspår som bevisar överföringar till konton i skatteparadis, bevis som är svåra för lekmän att bedöma. Det är dock anmärkningsvärt att nästan alla hittills dömda återfinns bland den nuvarande ecuadorianske presidenten Lenín Morenos motståndare, i den fraktion som är lojal med ex-presidenten Correa efter att regeringspartiet splittrades som reaktion på Morenos högersväng.
Samtidigt går det inte att bestrida att vissa korruptionsfall är autentiska. En tidigare statssekreterare i Kirchner-regeringen i Argentina greps exempelvis när han kastade en sportväska full med dollar över muren till ett kloster. Journalisten Ezequiel Adamovsky skriver i tidskriften Anfibia att vänsterrörelserna och vänsterregeringarna försummat att kritiskt granska sig själva och skapa ”en egen form av republikanism” – grundad på maktdelning, kontroll av offentliga räkenskaper, klara formella strukturer och respekt för lagar och grundlagar – vilket har lämnat dörren öppen för korruption och maktmissbruk.
– Jag kan inte generalisera och säga att alla åtalade är oskyldiga. Men de förtjänar en rättvis rättegång. I dag används extrema metoder som utvecklades i kampen mot maffian mot politiska rörelser, såsom hemliga vittnen, strafflättnad för vittnen, häktning utan rättegång i åratal. Dessutom är det bara vissa anmälningar och misstankar som plockas upp av rättsväsendet, medan andra står och stampar år efter år, säger Carvalho.

I kontrast till de över 100 funktionärer från den tidigare argentinska regeringen som utreds eller åtalas just nu har hittills i stort sett inga förundersökningar mot partikamrater till den nuvarande högerpresidenten Mauricio Macri avancerat.
Varför har då just rättsprocesser blivit favoritredskapet för politisk förföljelse och kupper?
– Rättsväsendet har alltid varit den mest konservativa grenen av statsmakten. Domarkåren styrs till stor del av sig själv och i den mån den demokratiska makten påverkar är det alltid indirekt och med fördröjning. Domarkåren är hämtad ur en samhällsklass som är mer konservativ än genomsnittet redan från början. Och de som går emot strömmen blir utstötta, säger Carvalho.
Dokumentären tar bland annat upp den argentinske domaren Luiz Arias, som hindrade att en pensionär som klagat på att räkningarna ensamma åt upp halva hans pension skulle få sin el- och gastillförsel avstängd – vilket slutade med att domaren själv förlorade sitt jobb.

Även i latinamerikanska länder utan stora rättsprocesser har korruption seglat upp som den dominerande politiska frågan – det är till exempel det centrala, för att inte säga det enda temat i den bolivianska oppositionens kampanj inför valet i oktober. Fokuset på skandaler och ömsesidiga anklagelser har skett på bekostnad av diskussion om ekonomisk politik och andra sakfrågor. Inte minst på sociala medier har politisk debatt i hög grad kommit att handla om vilken kandidat som är den största skurken.
– Korruptionen har sedan länge varit en beprövad ursäkt för imperialismen för att lägga sig i lokal politik. Redan Juan Peron anklagades för att vara korrupt. Det är idealiskt: det är lätt att väcka människors ilska mot skurkaktiga politiker samtidigt som det är svårt för vanligt folk att avgöra vad som är sant och inte, säger Carvalho.

De återkommande skandalerna har urholkat förtroendet för politiker, vilket aldrig varit särskilt högt på kontinenten, och särskilt förhoppningen att vänstern och folkrörelserna skulle hålla en högre moralisk standard än övriga. Även högerpolitiker har fallit i spåren av mutskandalerna kring byggföretaget Odebrecht (såsom Perus president Pedro Pablo Kuczynski som fälldes förra året av en konkurrerande högerfraktion), men i allmänhet verkar desillusionen gynna högern och deras traditionella partier.
– Högern har en större skara kärnväljare som egentligen inte bryr sig om ifall deras kandidater är korrumperade, menar Carvalho.
Det är också just det faktum att människor tappat hoppet om politiken som har gjort att rättsväsendet framstår som mer obefläckat – och i Brasiliens och Sergio Moros fall rentav som heroiskt. Det är inte olikt hur en del tidigare såg militären – en gloria som den förlorade efter att faktiskt ha suttit vid makten i flera länder.
Enligt Leandro Carvalho kan det förtroendet dock snart också vara förbrukat.
– Rättsväsendet har kanske haft det förtroendet till väldigt nyligen men med tanke på de senaste avslöjandena tror jag knappast att det varar länge till. Det har blivit uppenbart att domare och åklagare kan vara lika korrumperade som vilken politiker som helst.