Anna Louise Strong var stor och glad, hade fyllt 77 och började få besvär att gå när jag lärde känna henne i Beijing. Som ung var hon samtida med Elizabeth Gurley Flynn i arbetarrörelsen på USA:s västkust, det vill säga The rebel girl som Joe Hill hyllade i en av sina mest kända sånger.
Strong var en av ledarna för generalstrejken i Seattle 1919 och började då skriva på allvar i de strejkande arbetarnas tidning Union Record. Hennes artiklar under det följande halvseklet är oräkneliga. Hon hann även skriva böcker, drygt 30, om Sovjet, Kina, Polen, spanska inbördeskriget…
Red star in Samarkand heter en. Det var nog från den Edgar Snow hämtade titeln till sin världsberömda bok Red star over China.-

Strong kom till Kina första gången 1925. Resmålet var revolutionsregeringen i Kanton, följt av andra städer och provinser. Efter Chiang Kai-sheks blodiga högerkupp 1927 flydde hon med Borodin och andra av Kominterns rådgivare med lastbil 300 mil genom Kina och Mongoliet till Sibirien. Efteråt skrev hon China´s millions, en omtalad bok i USA.
I Moskva startade hon med Stalins välsignelse Moscow News, för att informera de tusentals USA-tekniker som arbetade i Sovjet under första femårsplanen. Hon gjorde massor av reportage i den väldiga unionen, reste med tåg, båt, bil, häst och kamel.
Under en sådan resa greps hennes ryske man i Moskva. ”Han dog någonstans i Ural.”
Under det kalla krigets värsta kyla i början av 1950-talet anklagades hon för spioneri och utvisades till USA. Kort dessförinnan hade hon fått en inbjudan att bosätta sig i Kina (!).
De följande sex åren ville ingen kommunist tala med mig, sa hon och skrattade. Hon skrev en klarsynt bok om sina sovjetiska erfarenheter under nära 30 år: The Stalin era.
Hon fick en förnyad inbjudan att slå sig ned i Kina, men UD i Washington sa nej. Det tog henne tre år att få ett pass.
1946 hade hon gjort den remarkabla intervjun med Mao i Yenan där han sa att ”alla reaktionärer är papperstigrar”, skräckinjagande nu men inte på lång sikt.

Efter ett fredsmöte i Hanoi berättade hon att alla stod och väntade på presidenten en kväll på en mottagning. Plötsligt upptäckte någon att han gick runt i kyparjacka och bjöd från en bricka. Delegaterna hade förstås inte sett vem det var och blev ganska generade. Sådant roade onkel Ho som i unga år jobbat på hotell i London.
Ho kallade henne sin äldre syster.