1970-talets progressiva musikrörelse och dess påverkan på musik-Sverige har skildrats i många sammanhang, inte minst i Håkan Lahgers översiktsverk Proggen.
I Örjan Svedbergs nyutgivna bok Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad skildras ett av de band som hade starkast ställning inom musikrörelsen.

Hoola Bandoola fångade upp 1970-talets radikala stämningar samtidigt som de utmärkte sig som professionella och rutinerade musiker.
I boken beskrivs bandets framgångar och utveckling men samtidigt ges en musikalisk såväl som social och politisk bakgrund till musikrörelsen i Malmö.
Svedberg har lyckats väl med att göra en intressant historieskildring för en bred läsekrets, oavsett vilka egna erfarenheter läsaren har av 1970-talets musikrörelse eller vilken tyngd man anser att låtmaterialet egentligen har idag.

Jazzscenen och klubbvärlden i 1960-talets Malmö återges på ett levande sätt, socialdemokratin porträtteras träffsäkert och historieskrivningen förstärks dessutom av personliga essätexter om författarens egen uppväxt i staden. Perspektivet är då inte från den lägre medelklassens barn som upptäcker världen utan snarare från trasproletära skitungar som gör uppror mot inskränktheten och utrensningsmekanismerna i klassamhället.

Läsaren får även en god översikt över musikrörelsens utveckling i Malmö och vilka insatser som gjordes för att skapa alternativa kanaler för musikdistribution och konsertarrangemang. Längst bak i boken finns också Mikael Wiehes gamla debattinlägg i ämnet med många tidstypiska formuleringar om konstnärens uppgift.
Bandmedlemmarna konstaterar också nöjt i slutintervjun att musiken lever vidare hos nya generationer och att budskapet har samma relevans än idag. Och visst är det ett tecken på framgång att proggmusiken tvingade fram en förändring av musik-Sverige och dessutom har fångats upp i modern kommersiell musik. Men det saknas tyvärr någon form av framåtblickande diskussion i boken kring hur icke-kommersiella kanaler ska kunna skapas eller tillvaratas på nytt.