Monika Roll, Thea Holmlund, Stefan Sjölander och Anders Nordström har i sina respektive artiklar argumenterat övertygande för vikten av låne­­­­­finansierade investeringar. Sjölander påpekar att det är viktigt att veta vad vi ska ha investeringarna till. Klimat­om­ställningen och skapandet av nya gröna jobb, blir då mitt svar. Och be­hoven är gigantiska. Social och klimat­mässig upp­rustning av miljon­programmets bo­städer, 100 procent för­ny­bar energi, nya el­nät, klimatanpassning av våra kommuner, bredband, cykel­infra­struktur och investeringar i ny järn­väg är bara några exempel på investeringar som behöver göras det kommande decenniet.

Som påpekats är det finansiella läget optimalt för lånefinansierade investeringar. Räntorna är rekord­låga och riksgälden och andra vill inget hellre än bidra med krediter. Dessutom har EU:s statsstödsförbud satts på paus och Sveriges åtstramande finansiella ramverk är satt ur spel pandemin. Men som Stefan Sjölander påpekar måste lånen betalas tillbaka. Vad händer om vi lånar mer pengar än vi behöver, och placerar överskottet till en avkastning som finansierar räntan på statens lån? Jag tror det skulle kunna fungera rätt bra. Det brukar kallas överupplåning.

Låt oss ta höghastighetsbanorna som exempel. De nya järnvägarna mellan Stockholm och Göteborg samt Stockholm och Malmö beräknas kosta 230 miljarder kronor. Låt oss därutöver ha en marginal på ytterligare drygt 100 miljarder för att kunna bygga en del annan viktig järnväg: en ny fast förbindelse till Danmark, anslutningsspår, nya stationer med mera. Totalt avsätter vi 350 miljarder kronor för dessa investeringar. För att göra detta lånar vi upp det dubbla beloppet successivt under perioden, alltså 700 miljarder kronor – 70 miljarder kronor per år. Hälften av de upplånade pengarna placeras till en fyraprocentig avkastning. Det är lågriskplaceringar enligt samma kriterier som AP-fonderna placerar (AP-fonderna har egentligen haft högre avkastning än så). Den andra hälften, det vill säga 350 miljarder kronor används till att bygga höghastighetsbanorna och en del annat. Avkastningen på placeringarna är vida mycket högre än räntekostnaderna. Givet antagen prognos skulle avkastningen på placeringarna ligga på 6 miljarder kronor år 2026. Samma år skulle ränteinbetalningarna vara blott en fjärdedel, 1,5 miljarder. Jag har här räknat med 0,5 procents ränta, vilket är högre än den i dag gällande reporäntan.

Risken är förstås ett scenario där räntorna kraftigt stiger och/eller att den svenska ekonomin kraftigt går ned. Jag har redan här räknat med samma måttliga BNP-tillväxt på 1,4 procent enligt regeringens prognos före coronapandemin. Låga räntor kan också säkerställas genom en bindningstid på tio år, där räntan i dag är lika låg (ibland till och med lägre) som för kortare lånefrister. Men investeringsvolymen måste kunna justeras gentemot rådande finansiella läge. Går ekonomin bättre än prognosen kan investeringarna växa ytterligare, går ekonomin sämre eller räntorna växer mer än beräknat får man anpassa sig utifrån det.

Att låna över behoven (här lånar vi ju 700 miljarder men investerar bara hälften) kallas ibland för över­upplåning. I utredningen ”Översyn av statsskuldspolitiken” (SOU 2014:8) argumenterar tidigare vice riksbankschefen Kerstin Hessius för just det. Hennes primära skäl var måhända inte klimatomställning, men principen är densamma. En stor upp­låning ger överskott för placeringar som finansierar räntebetalningarna.

Överupplåning är ett exempel på finansierings­lösning som kan ge utrymme för de stora investeringar som behövs både för att återstarta ekonomin efter corona och för att ställa om till ett hållbart samhälle. Att låna mer pengar än vi behöver må vara en kättersk idé inom vänstern, men det är bara ännu ett exempel på att det råder speciella men mycket goda finansiella förutsättningarna för lånefinansiering.

Ytterst handlar det om att göra något i dag som våra barn och barnbarn får skörda frukterna av. Att sitta still i båten kan inte vara ett alternativ.