Inget ska växa över mig börjar när Jenny flyttar från ett samhälle i mellersta Norrland till Stockholm. Där träffar hon sociologidoktoranden Sebastian som ”rör sig med säkerhet, som om han sett och förstått världen”. Han ber Jenny berätta om sin familj och hon räknar inte med någon reaktion; det finns inte särskilt mycket att säga. Trots det tänds någonting i hans ögon: ”Men du är ju arbetarklass.”

Hennes arbete på reklambyrå ger Sebastian inte lika mycket för, trots att valet av det som kreativt utlopp snarare än att fortsätta med konstvetenskapen naturligtvis hänger samman med klassbakgrund. Också där kryllar det av människor som har det naturliga sättet att föra sig som det att komma från pengar kan innebära; ändå är tillvaron på reklambyrån möjlig att navigera i som arbetarklass medan kulturvärlden verkar ogenomtränglig. På de ställen där hon och Sebastian ses har hon visserligen råd att köpa öl, men i övrigt framstår mycket som ouppnåeligt.

Medelklassen utan kulturellt kapital men med pengar tenderar inte att utifrån romantiseras eller granskas, även om det förstås finns gott om berättelser om och av den. Kanske är det bara det som gör att jag föreställde mig reklambyrån som en svår plats för prosa. I själva verket är det precis tvärtom: en till klassposition lyfts in, saker och ting kompliceras. Här ryms också frågorna om den berättelse man skapar åt sig själv, och som skapas åt en. Det framgår snabbt att klassbakgrunden och uppväxten i Norrland kan användas i den säljande storyn om Jenny, även om det förstås skevar när hon försöker pressa in narrativet om det genuina Norrland i sitt eget.

Romanen blir ett sökande efter en sammanhängande berättelse; att passa in då med nu, finna de bitar som går att införliva i Jennys nuvarande föreställning om en bra bakgrund. Trots fina minnen och stunder av samhörighet är det inte lätt; hemorten känns allt mer futtig och stum. I frustration över föräldrarnas tystnad om allt som inte rör det vardagsnära beställer Jenny en dagstidningsprenumeration till dem, bara för att senare upptäcka samma tystnad hos sig själv i relation till Sebastian. Handlar det om att hon och de hemifrån inte har någonting att säga, eller har hennes föreställningar om hur ett samtal ser ut förändrats? Tillgången till språk bör inte underskattas, men mening och innehåll finns också på andra platser. Det förstår även Sebastian när det väl gäller. Och i hemorten finns kunskap som blivit osynlig för Jenny, namn på blommor hon inte längre minns. Där lämnar vi berättelsen, i en scen där språket sticker i väg i något mindre funktionellt och informationsdrivet än vad som annars är fallet i texten. Jag hade önskat mig mer av det. Teman om upplevelsen av avsaknad av språk och att söka lojalitet med uppväxtorten berör på djupet, men en känsla av att inget riktigt rör på sig i språket gör att prosan inte lyfter helt.