Nej, jag är inte så himla intresserad av fotboll egentligen. Men det är lätt att ryckas med av känslan och stämningen. Och det är roligt, för att man kan hamna i de mest olika sällskap och miljöer där jag i vanliga fall aldrig sätter min fot.
Min första EM-match (i år) såg jag på storbild i en klubbstuga i närheten av där jag bor. Vi kom in i ett mörkt rum, fullpackat med män i olika åldrar (och en och annan flickvän), bänkade framför storbildsskärmen. Redan från början stank det av svett, öl och testosteron. Jag var ärligt talat rädd (jag har varit med förr – jag vet hur lätt det är att bli nedtrampad) men ungefär tjugo minuter in i matchen var jag en av dem.
Det är så lätt att bli engagerad och det är så roligt. Det är så befriande enkelt att för ett par timmar få tro att hela världens fortsatta överlevnad i princip hänger på att någon av de där snubbarna i blå-gult lyckas peta in den lilla bollen i det stora målet. Och att sedan få bli riktigt glad och lycklig när det faktiskt händer. För vi vann ju (och jag höll på att bli nedtrampad).

Nåväl. Nu åkte ju Sverige ändå ut i kvartsfinalen och intresset, varken mitt eller andras, var väl inte på topp längre. Men jag såg ändå finalen på Grekiska föreningen i Göteborg, vilket visade sig vara ett bra val. Och återigen en främmande miljö – till exempel såg vi matchen på en grekisk kanal och förstod inte ett ord av vad kommentatorerna sa – men där alla är välkomna, därför att vi hejar på samma lag. Att Grekland sedan faktiskt vann var ju helt otroligt och grekerna i Göteborg vandrade upp och ned för Avenyn och hurrade i flera timmar.

Nu är målet att åka ner till VM 2010 i Sydafrika. Det är en riktigt stor grej! För det vita maktetablissemanget i Sydafrika är fotboll nämligen en helt ointressant sport. Där är det i stället rugby och det helt obegripliga cricket-spelet, som gäller. Intresset för fotbollen är däremot otroligt stort bland den svarta befolkningen. Och – bland annat – därför är det faktiskt otroligt coolt att Sydafrika nu ska ordna fotbolls-VM.