Smärtan
Regi och manus: Emmanuel Finkiel.
I rollerna: Mélanie Thierry, Benoit Magimel, Benjamin Biolay mfl.
På ett ställe i boken Smärtan skriver Marguerite Duras, som levde mellan 1914 och 1996, och var en Frankrikes mest hyllade moderna författare, att smärtan var det viktigaste i hennes liv. Klart är också att Duras författarskap präglas av smärta, av människor som går ner sig i och uppslukas av den, inte sällan med alkoholism eller psykisk sjukdom som följd.
Den nyutkomna film som är baserad på Smärtan, gjord av Emmanuel Finkiel, med Mélanie Thierry i huvudrollen, tar fasta på just smärtan som ett eget väsen. Det är den och inte filmens Marguerite, och absolut inte dennas deporterade make, som har huvudrollen. Precis som boken utspelar sig filmen under och kort efter den nazistiska ockupationen av Frankrike. Både Duras och hennes make Robert var aktiva inom motståndsrörelsen, och Robert fängslades och deporterades sedan till ett koncentrationsläger som han mirakulöst överlevde. Smärtan är berättelsen om Duras väntan på sin make, en helvetisk situation som hon själv påpekar att hon delar med otaliga kvinnor genom hela historien.
Liksom boken är filmen kvävande klaustrofobisk. Marguerite rör sig fram och tillbaka i sin instängda lägenhet. Går och sätter på kaffe med ett kroppsspråk som tydligt visar att denna fysiska handling nästan är henne övermäktig. Rör sig från lägenheten till tågstationen dit de deporterade börjat anlända. Går hem igen. Filmen använder sig av många närbilder på hennes alltmer härjade ansikte, som en till slut nästan vill värja sig emot.
Trots att Duras själv även var verksam som filmskapare är det inte svårt att tänka sig att hennes modernistiska stil, där så mycket sker i själva språket och atmosfären och så relativt lite i det yttre händelseförloppet, är svår att översätta till film. Kanske är det därför Finkiel har valt att införliva en annan av de fristående historier som boken Smärtan består av. Denna, som utgör filmens första del, handlar om när Duras etablerar kontakt med en polis som jobbar för ockupationsmakten i syfte att få ur honom information som kan vara till gagn för motståndsrörelsen och hennes egen fängslade man. Den berättelsen är visserligen spännande men känns påklistrad, som om den tillförts för att skapa mer traditionell dramaturgi. Samtidigt innehåller grundhistorien gott om spänning. Den är dessutom mycket politisk trots sitt fokus på Marguerites inre liv och malande smärta. Obarmhärtigt skildrar den nazismens grymhet och inte minst medlöperiets passiva cynism, vilket knappast behöver sägas känns kusligt aktuellt just nu.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.