Med jämna mellanrum förs idén om medborgarlön fram i vänsterdebatten (senast av Nike Markelius och Lars Bäck i Flamman från 9 januari i år). Det är synd. För vänstern vore krav på medborgarlön politiskt självmord.
Att ifrågasätta konsumismen eller arbete som livets mening är förstås inte fel. Men vad medborgarlönens försvarare gör är att lägga till att ”därför får någon annan arbeta för mig”. Den värld de lever i tycks vara ett Ankeborg där Joakims kassavalv flödar av glänsande mynt som kan delas ut. Men pengar är bytesmedel, välfärd och verkliga värden skapas alltid av arbete. Och den som inte arbetar lever av andras arbete.
Det behöver inte vara fel. Tvärtom ska det vara en rättighet för sjuka, arbetslösa och pensionärer att få det stöd som behövs för en rimlig levnadsstandard. Men medborgarlön är något annat, den ska gå till alla. Då blir det till en rättighet också för den som i största allmänhet ogillar lönearbete att bli försörjd av hårt arbetande vårdbiträden, byggnadsarbetare och lärare. Det kan inte vara rimligt, särskilt inte som kostnaderna blir enorma.
Exakt vad en medborgarlön skulle kosta beror på hur den utformas. Tidningen ETC har gjort en seriös beräkning som bygger på att ersättningen är 10 000 kronor per månad och successivt trappas av så personer med andra månadsinkomster på mer än 14 000 kronor blir utan. Då blir nettokostnaden 114 miljarder kronor per år. Om man som NM/LB och de flesta av medborgarlönens försvarare vill betala ersättning till alla medborgare blir kostnaden förstås mycket högre.
Hur kan progressiva människor förorda en sådan reform när kvinnolönerna i vården behöver höjas, skolan få mer resurser, personaltätheten i äldrevården öka och väldiga investeringar i klimatomställning behövs?
Sådär i förbifarten skulle NM/LB:s förslag om medborgarlön också avgöra en lång strid om trygghetssystemens utformning till högerns fördel. Bort försvinner vänsterns idéer om socialförsäkringar byggda på inkomstbortfallsprincipen. Kvar blir borgerlighetens modell med en grundtrygghet lika för alla.
Medborgarlön skulle bidra till att ”livsluft och kreativitet” frigörs enligt NM/LB. Det stämmer säkert. Fler skulle säkert välja att skriva poesi, odla koloniträdgårdar eller spela amatörteater istället för tråkigt lönearbete. Men det är märkligt hur medborgarlönens försvarare alltid lyckas förtränga den andra sidan av myntet. Att lönearbetare med inte så ”livsluftiga och kreativa” jobb som städare, sjukvårdsbiträden och truckförare får vara med och betala.
Att överhuvud taget kalla ett skattefinansierat bidrag för ”lön” är i sig ett hån mot de lönearbetare som med sitt slit bär upp det här samhället. ”Medborgarlön” är i själva verket ett utvidgat vårdnadsbidrag á la Kristdemokraterna. I dag får man statligt bidrag för att vara hemma och ta hand om egna barn, med medborgarlön kan man få statligt understöd för att vara hemma och pyssla om sig själv.
Visst behöver vänstern visioner, men om dessa bygger på värdringar som radikalt skiljer sig från vad arbetande människor anser vara rätt leder de till politisk ökenvandring. Mohammed som kör buss, Astrid som arbetar på förskola och Bengt som bygger hus och broar kommer aldrig att acceptera att deras skattepengar används till att betala bidrag till fullt friska personer som tycker att de jobb som finns är för tråkiga. Får förslag om medborgarlön en framträdande plats i vänsterns och arbetarrörelsens argumentation sitter borgerligheten säkert vid regeringsmakten.
