Överklassens vår- och sommarmode är förvirrande. I synnerhet byxmodet. I Stockholm (Gotland, Båstad, Skanör-Falsterbo, Tylesö etcetera) klär den nygamla ekonomins valpar sig i slitna, håliga blåjeans. Vad? Är detta ett statement för en nyvunnen ekologisk medvetenhet? Är second hand-chic det senaste? Eller har den svenska opinionens svalhet inför EMU-projektet redan fått den följd Jasidan hotar med: ”Vi står utanför! Vi är fattigare än Albanien! Självaste Dinkelspiel måste gå i lump och aska!”
Så klart inte. Vi sägs befinna oss i en vänstervåg , men trots det ska inte överklassbarnens sönderrivna jeans misstas för ett solidaritetsuttryck i likhet med hur akademikerbarnen klädde sig i murarskjortror -68. Nej, vad vi ser här är en generell klassöverskridande åttiotalsretro kombinerad med överklassens ständiga försök att låtsas verklighet i sin friktionsfria glidartillvaro. Sådan är härskarklassens fördomsfulla, romantiserande (och ofta rasistiska) förhållande till de lägre klasserna: de fruktar dem men avundas dem samtidigt.
Djursholmstjejens trasiga jeans ska ge bilden av att hon är lite ruff, har lite skit (läs: liv) under naglarna. Skanörskillens tatuering vill sända samma signaler. Det är ytlig kosmetika, knappast gångbar för minsta granskning – men likväl gör modeindustrin miljardbelopp på den. (Läs mer om klädindustrins profitering av underklassens klädspråk, bland annat så kallad cool hunting, i till exempel Naomi Kleins No Logo.)
Jag misstänker att personerna bakom tidningen SEX föraktar överklassen och dess designertrasiga jeans – samtidigt som de befinner sig i samma schizofrena förhållningssätt till sin egen klasstillhörighet.
Tidningen SEX är en tidning som vill ”låta folk prata till punkt” – och de som får prata ”ger oss en spark i magen, för de drivs av något så starkt att det inte går att värja sig. De kastar sig ut instinktivt, de tar risker och sätter allt på spel för att de måste. Utan tanke på konsekvenserna.” Allt enligt första numrets ledare.
Hittills har tidningen utkommit i tre tjocka, generösa nummer. Dess anslag i såväl form som text påminner – medvetet får man anta – om underground- och fanzinemagasin.
Artiklarna botaniserar eklektiskt i populärkulturens och konstvärldens ytterligheter. Okej-legenden Anders Tengner ges lika stort utrymme som groupien Cynthia Plaster Caster som gjort sig berömd genom att göra avgjutningar av kända musikers kukar.
Texterna i SEX är initierade, ambitiösa och jävligt entusiastiska. Lite väl entusiastiska. Efter femte artikeln som tar sig an en person eller grupp med oreserverad hängivelse framstår glöden som krampaktigt. Problemet känns igen från insomnade tidningar som Pop, bibel och Darling – varje skribent skriker ut: ”Ingen älskar det här lika mycket som jag! Ingen! INGEN!”
Men samtidigt är tidningen SEX, precis som ovan nämnda tidningar, högst läsvärda ofta på grund av sin ogenerade glädje inför sina ämne. Knappast kritiskt. Men ofta väldigt roande.
SEX är klart läsvärd. Jag rekommenderar den varmt. Faktiskt.
Men i Flammansammanhang är SEX mest intressant som praktexempel på Bourdieus teorier om kulturellt kapital och kulturella sfärer. Tidningen SEX:s målgrupp är det urbana mellanskiktet; unga, köpstarka kulturkonsumenter som rör sig obehindrat över genregränser i sin strävan efter det mest coola, hippa och smala. Hiphop och hårdrock spelar ingen roll. Serier eller litteratur spelar ingen roll. Men det är påfallande anglosaxiskt.
Tidningen SEX är en livsstilstidning, och precis som alla sådana läses den inte i första hand för att den skriver om det man vill läsa. Utan för att det man läser reflekterar vad man vill vara. Således är målgruppen solid – medan läsarna lika gärna kan befinna sig var som helst i klassgeografin, men de kan hysa en önskan om att vara icke-medelklassig medelklass.
Tidningens form tydliggör detta. Det saknas innehållspuffar på omslag och baksida. Inte ens den obligatoriska undertiteln / programförklaringen i stil med ”ett magazin om bla bla bla” skymtar. Bortsett från tidningens namn är tidningens yttre text- och således informationslöst.
Tidningen SEX är en tidning man förväntas känna till redan innan man köper den och som man köper oavsett vad den handlar om.
Överklassen ägnar sig åt välgörenhet för att känna sig goda och mänskliga. Mellanskikten ägnar sig åt kultur. Tidningen SEX söker upp det aparta – det som sticker den goda smakens företrädare i ögonen – för att konsumera sig bort från sin egen klasstillhörighet.
För att låtsas spänning (läs: liv) i sin trygga tillvaro erbjuder tidningen SEX sig själv och sin läsare upplevelser som ”ger oss en spark i magen, för de drivs av något så starkt att det inte går att värja sig. De kastar sig ut instinktivt, de tar risker och sätter allt på spel för att de måste. Utan tanke på konsekvenserna.”
Just det som saknas när man har bostadsrätt, utbildning samt kulturellt och/eller ekonomiskt kapital.
Iögonenfallande många intervjuade i SEX uttrycker sin avsky för medelklassen, hatar det som är mainstream, föraktar det etablerade. De vill tillbaka till köttet, till vulgariteten, till ”det äkta”.
Vad vi ser är en smalkulturell resa som inte så lite påminner om civilisationskritiken i filmen Fight Club: mellanskikten är så välgödda och invaggade i tristess att man måste spöa på varandra – eller köra flygplan genom tvillingtorn – för att ge livet mening och sig själv upprättelse.
SEX:s läsare får knark, sex, utanförskap och medelklasshat. Det ska kittlas. Det ska kännas farligt. Det ska göra s-kvinnor upprörda. Och med en tonårings desperation skriker SEX-redaktionen: ”Vi är inte som andra! Vi är inte vanlig tråkig medelklass!”
