”Sodomi” var en av de mest graverande anklagelserna som kunde riktas mot den styrande makten under medeltiden. Anna Remmets läser om queera kungligheter.
Olydnadens söner: Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa
Henric Bagerius.
Natur & Kultur.
När Sexualitetens historia av den franske filosofen Michel Foucault publicerades 1976-1984 blev den på många sätt banbrytande. För trots att den rådande synen på sexualitet som en essentiell del av människans identitet, som Foucault visade, är en relativt modern företeelse så är den ändå djupt inrotad. Foucault menade dock att vår förståelse av sexuella praktiker, precis som av allt annat, präglas av diskurser, det vill säga ramar för vad som vid en viss tid är möjligt att säga och tänka om olika företeelser. Synen på sexualitet som något grundläggande i människors identitet härleder han till 1800-talets besatthet av att kategorisera och patologisera. Innan dess anser Foucault och många andra att det är mera meningsfullt att tala om sexuella praktiker, varav en del var belagda med religiösa och moraliska tabun. En sådan praktik var sodomi, vilken kunde förstås som olika ”förbjudna” sexuella handlingar även om den vanligaste betydelsen har innefattat två män. Detta synsätt är något som både har berikat och komplicerat historieskrivningar om sexuellt begär och sexuella praktiker, särskilt de som handlar om förmodern tid.
Annanhet kunde konstrueras i relation till kön, klass och rasism
I Olydnadens söner: Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa visar historikern Henric Bagerius hur ”sodomi” på 1300- och 1400-talet var en av många, men ändå en av de mest graverande, anklagelser som kunde riktas mot en kung i syfte att ifrågasätta hans förmåga att styra sitt rike och folk.
Han behandlar fyra monarker i Sverige, England och nuvarande Spanien som alla anklagades för inkompetens och för att ha gunstlingar som manipulerade dem. Med utgångspunkt i smutskastningskampanjerna som drevs mot dessa monarker visar Bagerius hur förståelsen av kön och sexuella praktiker kunde se ut vid denna tid. I olika skrifter tillkomna både under och efter kungarnas livstid förekommer mer eller mindre förtäckta antydningar om sodomi (ofta med de utpekade gunstlingarna) tillsammans med anklagelser om skörlevnad som uppfattades visa att kungen var en gränsöverskridande, slapp och effeminerad man som inte dög till att regera. I den kastilianska kungen Henrik IV:s fall nämns sexuella utsvävningar tillsammans med en försmak för moriska kläder medan en av de engelska kungarna hånas för att han klär sig enkelt och umgås med ”enkelt folk”, vilket är talande exempel på hur annanhet kunde konstrueras i relation till kön, klass och rasism.
Bagerius undersökning är lättillgänglig och grundlig. Att en som läsare vill veta ännu mer om diskursen kring sexualitet och kön under senmedeltiden, och då även inom andra samhällsklasser är inte något som författaren kan lastas för. Akademiska arbeten behöver ofta med nödvändighet ha ganska begränsade scoop. Vad jag kan sakna är en något mer djuplodande diskussion om sexualitet som identitet eller praktik. Även om Bagerius, liksom de flesta i dag, verkar sälla sig till Foucault blir en inte blir helt klar över i vilken grad ”sodomi” sågs som en lastbar handling och i vilken grad denna praktik konstituerade de kungar som diskuterades som icke-män. Men trots detta är Olydnadens söner ett välkommet bidrag till historieskrivningen om normer, kön och sexualitet under de ännu mytomspunna tusen år som kallas ”Medeltiden”.