En av de mest mångdelade och omtalade artiklarna förra året var DN-skribenten Ulrika Bys hyllningsartikel till finansminister Anders Borg (den 18 december). Vi fick veta att Borg är vältränad, klär i svart t-shirt och har förstått komplicerad nationalekonomisk facklitteratur. Det var svårt att förknippa Borgs alldagliga utseende och misslyckade politik med den storslagne man som framträdde i personporträttet. Men jag tänkte inte bara på arbetslösheten och den ökande ojämlikheten utan också på George R R Martins fantasyvolymer Sagan om eld och is. Martins storsäljare om maktkamp med svärd och magi i medeltida miljö blev en megapåkostad teveserie som sändes på HBO under namnet Game of thrones i våras och nu sitter jag med näsan klistrad i en mångtusensidig berättelse som är både urtråkig och thrilling samtidigt. Sagan om ringen framstår som en solig söndagspromenad när ätterna Lannister, Stark, Thargeryan, Martell med flera slåss och intrigerar om järntronen i landet med det för svenska läsare lustiga namnet Westeros.
Det låter urflippad fantasy att jag associerar det svenska politiska landskapet med blod och krig men det pratas hemskt mycket politik också, sida upp och ner om hur riken bör skötas, makten nås, allianser knytas, poster tillsättas, kungar utses störtas och dödas. Och det är här någonstans jag började tänka på Anders Borg och hans kollegor, inte för att de är ena jävlar på att slåss med svärd utan för att de framstår som en sådana förmoderna politiker.
För är det inte ett slags medeltida mörker som tornar upp sig över vårt rike? Jag tänker inte bara på att definitionen av det allmännas bästa snabbt krymper till att snart återigen omfatta redan privilegierade grupper. Inte bara på att moderaterna är nära lierade med riskkapitalbolag som antagligen ställer upp ekonomiskt för partiet mot att försäkras förläningar där de kan uppbringa skatteintäkter, som det forna riddarväsendet lovade krigsmateriel till kungen. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt tycks inte representera någon ideologi utan endast sig själva. För varför ska vi egentligen ansluta oss till klanen moderaterna, förutom att deras ledare är ansvarsfulla och endast de kan skänka riket stabilitet och välstånd? Och för att de hävdar sin legitimitet till tronen såsom de enda riktiga arvtagarna till forna stora regenter som Per Albin och Erlander. Att moderaterna genomför en stor förmögenhetsomfördelning från offentligt till privata fickor och mellan de som har mycket och de som har lite, framstår inte som en ideologi utan som en naturlag, som måste ske oavsett vilka som sitter på tronen.
Den rivaliserande klanen socialdemokraterna verkar inte ha några andra idéer, för samhället ser ut som det gör inte för att det är det bästa alternativet utan för att det är det enda. Och det är socialdemokraterna som förlorar på att politik tycks bedrivas och beskrivas som tomt på värderingar, det gör att deras klanledare lätt gör sig av med gamla lojaliteter, vilket bekräftar den moderata klanens legitimitet och demoraliserar anhängarna. I Game of thrones-världen byter både riddare och fotfolk sida på grund av överlevnad eller för att maximera fördelar så när Göran Persson, Per Nuder och Björn Rosengren med flera säljer sig till näringslivet så är det väl inget konstigt att också fotfolket byter sida till moderaterna som lockar med löften om lite mer i plånboken. Att moderaterna lyckas framställa sig som så helt igenom avideologiserade kämpar för rikets bästa är däremot en styrka som gör att barder som Ulrika By så oproblematiskt kan dikta hjälteepos om Anders Borg. Under sitt linjetal nämnde vänsterns nye partiordförande Jonas Sjöstedt ordet socialism och det är ett flagrant avsteg bort från medeltiden då det antyder att vänstern har en samhällsvision, att konkreta förslag har ett syfte, och politiken strävar mot ett större mål.
Om Sjöstedt och hans partikamrater vill kämpa för att värderingar och visioner ska träda i Game of thrones-världen ställe är de värda en hyllningsdikt. De politiska kommentatorerna, alltså barderna och
härolderna, skulle inte längre kunna beskriva de politiska alternativen som en strid mellan två klaner där den ena leds av en klantig clown och den andra av hövisk regent med rättmätiga anspråk.