Det tog mig närmare en säsong innan jag riktigt begrep mig på den amerikanska tv-serien Scandal, som levt ett doldisliv i Kanal 5:s tablå. En beskrivning skulle kunna vara något så udda som en blandning av Aaron Sorkins Vita huset, superhjälteserier och en gnutta James Bond. Fast med en kvinna i huvudrollen. Scandals hjälte Olivia Pope är dessutom den första svarta kvinnliga huvudpersonen i en amerikansk tv-serie sedan 1974.
Bakom serien står Shonda Rhimes vars stora succé är Grey’s Anatomy.
Scandal utspelas i Washington DC. Olivia Pope, spelad av Kerry Washington, mest känd från Quentin Tarantinos Django unchained, har startat eget efter några storartade år i den republikanska presidentens stab.
Pope&Associates är ett slags fixarfirma som får den politiska och ekonomiska elitens problem att försvinna. Det kan handla om en hjälte från armén som anklagas för mord, en miljonärsson anklagad för våldtäkt eller om att rädda en pilot från att bli syndabock när ett flygbolag vill skyla över mekaniska brister som orsakat en flygkrasch.
Det som avgör om de tar fallet eller ej är Olivias magkänsla. Som en hårdför räddande ängel, klädd i symboliskt vitt, sveper hon in och tar kommandot. Hennes anställda är lojala: hon har en gång räddat dem alla undan svåra öden, hur uppdagas under seriens gång.
De fyra – två kvinnor och två män, en tredje försvinner på ett tidigt stadium – som lyder under Olivia kallar sig ”gladiatorer i kostym”. De har olika specialtalanger som de förvärvat under inte alltid trevliga eller lagliga omständigheter.
Vi har förskingraren Harrison (Columbus Short), utredaren Abby (Darby Stanchfield), nykomlingen Quinn (Katie Lowes) som utvecklas till en fullfjädrad hacker och den plågade Huck (Guillermo Diaz), före detta professionell torterare hos CIA.
På nolltid trollar de fram information – och i den här serien går allting väldigt snabbt. De pratar snabbt, knattrar snabbt på datorer och de hotar folk snabbt också. Själva handlingen går också så snabbt att ”hur” inte alltid verkar så viktigt.
Serien har tolkats mer eller mindre realistiskt av amerikanska kritiker, men teamet för tankarna till Marvel Comics Fantastiska Fyran eller X-men. De är exceptionella och passar inte in i något vanligt liv. Det är just därför Olivia har rekryterat dem.
Olivia Pope själv är en strategisk mastermind, en postpolitikens och pr-branschens Sherlock Holmes kanske, med närmast magisk begåvning och professionalism.
Till skillnad från sina fantastiska kollegor i den ännu mer uppskruvade fiktionen hanterar detta gäng dock inte saker som hot från yttre rymden eller kriminella genier som drömmer om världsherravälde. Nej, som alltid i dagens politiska dramer är det media som ska kontrolleras.
Länge handlar allt om att domptera detta monster, som blodtörstigt dundrar iväg efter allt som luktar tittare och upplaga. Precis som i maktsåpan House of cards tycks medial krishantering också vara regeringens första prioritet – och när presidentstaben inte klarar av det ringer de efter Olivia Pope.
Hon har inte bara jobbat åt presidenten. De har haft ett förhållande och älskar varandra. Fortfarande har hon direkt tillgång till ”den fria världens mäktigaste man”, som det gång på gång inskärps att han är. Och vem skulle annars matcha en sådan hjältinna?
I Scandal är presidenten annars ännu vekare än i House of cards. Han verkar politiskt nollställd och håglös inför sitt ämbete. Han är mest intresserad av Olivia och arg på sin driftiga fru Mellie, strålande spelad av Bellamy Young och en av seriens mest intressanta karaktärer.
Det är hon, stabschefen Cyrus Been – i Jeff Perrys gestalt en annan spännande figur – och Olivia som har piskat denne trötte medelålders rikemansson ända in i Vita huset. Varför är oklart. All ideologisk drivkraft är verkligen död. Allt som återstår är makt för maktens egen skull.
Framför allt från säsong två och framåt inträffar saker som ger hela serien en både desillusionerad och desperat ton. Världen som huvudpersonerna rör sig i visar sig vara riktigt rutten, och lagens riktmärken är ingenting som definierar den politiska och ekonomiska maktens handlingsutrymme. Karaktärer vi lärt oss tycka om dör eller blir bedragna, ibland av våra hjältar. En mäktig stat i staten uppenbarar sig och Olivia Popes föräldrar introduceras som ett slags djupt oberäkneliga spegelbilder av henne själv.
Plötsligt befinner vi oss i en paranoid värld där makten är ett undflyende väsen, inte helt olikt spion- och terrornätverket Spectre hos James Bond. Olivia Pope är inte längre en vit riddare utan en alltmer nedbruten figur. Hennes medarbetare är på lösen, polerna gott och ont är upplösta.
Det är krångligt och crazy, men ändå är serien som bäst här, när den kastar loss med en vildare fantasi. Paradoxalt nog får dess rätt populistiska maktkritik desto mer relief, även om underhållningen bygger på just systemets vidrighet.
Säsong tre har just avslutats och ABC har utlovat en fjärde. Scandal skulle kunna upplösas under sin egen tyngd – eller så kan vad som helst hända. Jag hoppas på det senare.