De som beundrar Ivar-Lo Johansson och älskar hans romaner ska absolut läsa Margareta Wersälls bok om Ivar Lo och kärleken med undertiteln Kvinnorna i hans liv och verk.
Ivar Lo var onekligen en bjässe i svensk litteraturhistoria med sina verk om statarlivet och hans kamp som resulterade i statarsystemets upphörande.
Han var oerhört kreativ, skrev ibland flera böcker om året, bland annat den åtta band långa självbiografiska serien som började med Analfabeten och slutade med Proletärförfattaren.
Att läsa Margareta Wersälls bok ger oss en ännu mer närgången bild av Ivar Lo som författare och människa. Hon har läst en mängd brev till och från Ivar Los kvinnor och har fördjupat sig i de delar av hans verk där han skriver om både verklighetens och diktens kvinnor.
Det är ingen tvekan om att Ivar Lo tog kärleken på största allvar. Och författandet. Genomgående är att alla hans förhållanden blev rivaler till hans skrivande och i många fall fick skrivandet segra. I grunden var det inte möjligt för Ivar Lo att förena författandet och en kärleksrelation. Författandet innebar för honom att leva med ”ära”. Maria Nordberg var hans första stora kärlek och om henne skrev han i debutromanen Måna är död. Boken slutar med att Måna dör, vilket är en metafor för det som i verkligheten var ”kärlekens död, men författarskapets födelse”. Sin tid tillsammans med Sara Lidman skriver Ivar Lo om i boken Blå jungfrun. Att det innerliga förhållandet med Sara också tog slut kan ha berott dels på en viss konkurrens om skrivandet från Ivar Los sida, dels på att Sara var inställd på att skaffa barn och bilda familj vilket inte fanns med i hans beräkning. I förhållandet med friherrinnan Ingrid Stiernblad däremot, som står modell för kvinnan i boken Lyckan, bestämmer sig paret för att avla ett barn tillsammans. Ingrid blir gravid men det hela slutar i missfall.
Flera andra kvinnor, som Ann Smith, sätter djupa spår i hans författarskap. Sant är att hans kvinnoskildringar är fulla av värme och respekt.
