Inrikes/Nyheter 09 januari, 2021

Meningslösheten breder ut sig

Personer som inte kan påverka sin arbetssituation tappar också tron på att de kan påverka samhället. Nya undersökningar visar att alienationens utbredning skadar hela demokratin. Har arbetarrörelsen tappat greppet om ett av människans viktigaste behov – att känna sig delaktig?

Varje dag går tusentals svenskar upp ur sängen för att än en gång utföra ett arbete de uppfattar som repetitivt och meningslöst. Skruva ihop samma mutter, lyssna på samma möte och godkänna samma rapport.

Som mänskliga robotar. Det är den vanligaste metafor som utredaren David Eklind Kloo har stött på när han gjort intervjuer till sin nya bok om den moderna alienationen.

– Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot. När människor har den känslan måste vi betrakta det som ett samhällsproblem, säger han till Flamman.

När Karl Marx myntade sitt alienations­begrepp i mitten av 1800-talet bodde han i industriella revolutionens Paris. Han formulerade idén, liksom allt annat han skrev, mot bakgrund av den helt omvälvande samhällsförvandling som uppstod när bönder flyttade in till städer, tog jobb på fabriker och förvandlades till arbetarklass.

Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot.

Teorin om alienation kan sammanfattas ungefär så här: Den som arbetar i en kapitalistisk produktionsmodell är i praktiken kontrollerad av den ägarklass som styr förutsättningarna för arbetet, eftersom arbetaren behöver följa ägarnas order för att behålla jobbet och undvika svält. Denna underordning gör att arbetaren förlorar kontroll över jobbets utformning och berövas frukten av sitt arbete. Det leder i sin tur till att arbetaren får en förutbestämd plats i en social ordning – ett klassamhälle – som styr hennes interaktion med omvärlden och begränsar hennes möjlighet att se sig själv som en individ med fri vilja. Hon tvingas bort från fria interaktioner och samarbete och förfrämligas därmed från sin egen mänskliga natur. Hon blir alienerad.

Mycket har hänt sedan dess. Fackföreningar har förändrat samhället till de arbetandes fördel. Utbildningsnivån har skjutit i höjden, arbetsuppgifter har specialiserats och löner har stigit.

Ändå har teorin fortsatt leva. Kanske för att många, trots förbättrade villkor och trygghetssystem, likväl känner igen sig i grund­premissen. Vi är fortfarande del av ett hierarkiskt samhälle som begränsar vår interaktion med omvärlden. Och vi är fortfarande i någon annans händer på jobbet. Alienationsteorin har utvecklats i takt med att arbetares samhälleliga makt återigen har försvagats under de senaste trettio åren. Nu har teorin börjat bevisas.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo är utredare på den fackliga tankesmedjan Arena idé. När han började nysta i alienationen märkte han ett intervjupersonerna bar på ett uppdämt behov att prata av sig.

– Jag har förvånats över hur många som velat berätta för en vilt främmande människa om hur de har det på jobbet. Det enda jag behövt göra är att visa intresse för deras omständigheter.

David Eklind Kloos rapport ”Hur har du det på jobbet?” publicerades i höstas och bygger på en undersökning med omkring två tusen yrkesarbetande människor. De har fått svara på hur repetitivt deras arbete är, hur ofta de tvingas utföra onödiga uppgifter, hur mycket demokratiskt inflytande de anställda har och om jobbet bidrar till att göra deras liv bättre.

Parallellt med det fick de frågor om sin tilltro till demokratisk förändring, tillit till andra människor, upplevda delaktighet i samhällsutvecklingen och om de känner sig lyssnade på av makthavare. Rapportens stora slutsats är att svaren hänger ihop – ju mindre makt man har över jobbets utformning, desto mindre delaktig känner man sig i demokrati och samhällsutveckling i stort. Den som tvingas utföra repetitiva och onödiga uppgifter känner sig också mindre lyssnad på av makthavare och medmänniskor utanför jobbet.

En annan slutsats är att många upplever att de inte kommer till sin rätt i sitt arbete, eftersom deras mänskliga potential förslösas.

– Vi har länge diskuterat arbete ur de hårda villkorens perspektiv: löner, anställningstrygghet, säker arbetsmiljö. Det är jätteviktiga frågor som inte ska försummas, men det finns en annan dimension. Vad vi gör på jobbet – hur vår tid, kraft och ansträngning organiseras – styrs också av maktintressen. Och arbetar­rörelsen för inte en motsvarande teoretisk och strategisk diskussion om det, säger David Eklind Kloo.

Viss diskussion har trots allt förts. När ”arbetskritik” kommer på tal förknippas det ofta med en naiv hippievänster som vill slippa anstränga sig, men i praktiken handlar det om att studera just hur vi har det på jobbet. Sociologen Roland Paulsens texter om det ”meningslösa arbetet”, där arbetstagaren själv vet att hen gör något som inte behövs, dök upp i början av 2010-talet och var en nagel i ögat på den Reinfeldtska arbetslinje där alla jobb ansågs ha ett egenvärde.

Ungefär samtidigt utvecklade den amerikanska antropologen David Graeber en liknande teori om ”bullshit jobs”. Han argumenterar för att marknadsekonomin i vissa lyckosamma fall uppfyller mänskliga behov, men att systemet ofta producerar menings­lösa arbeten för att upprätthålla sig självt. Som exempel nämner han företagsjurister, som i praktiken inte tillför något värde men anställs för att skydda mot andra företagsjurister. Eller pr-anställda i oljeindustrin, som kämpar för att försvara något som har negativ effekt för hela mänskligheten.

Och i våras, när coronapandemin hade lett till en bred debatt om vilka arbeten som är samhällsnödvändiga och hur de ska organiseras, publicerades Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik. Där bygger han en teori om ”systematisk dumhet” – det som uppstår när naturliga monopol omvandlas till en mängd små delansvariga bolag samtidigt som besluten om vad som behöver göras flyttas från anställda på golvet till mellanchefer på kontoret.

Hans återkommande exempel är järnvägen, där en underhållsarbetare kan se en lös mutter men inte ha rätt att skruva åt den eftersom det inte finns någon beställning från företaget som äger järnvägen. Men även postföretag, där mellanchefer har infört sorteringssystem som är omöjliga att förverkliga, och sjukvården, där ”kvalitetskontroll” och new public management-modeller gör att vårdbiträden förlorar rätten ta spontana initiativ för att lösa oväntade problem.

Det som särskiljer David Eklind Kloo är att han har studerat frågan kvantitativt – han har ställt samma frågor till en stor mängd anställda, i stället för att fokusera på särskilda arbetsplatser eller branscher. På så vis kan han slå fast det som andra har antagit: Många har jobb där de tvingas göra meningslösa saker, det gör att de inte får chans att nyttja sin mänskliga potential, vilket förstör deras känsla av deltagande i samhället.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Studier av människors misstro till demokratin bygger ofta på spekulativa frågor av typen ”tror du att det finns en elit som påverkar samhället bortom din kontroll?”. Vänsterpopulism, högerpopulism och allmän samhällskritik bakas ihop till samma sak och tolkas som ett uttryck för antidemokratiska värderingar. Eklind Kloo avstår från att läsa in sådana dolda betydelser. I stället frågar han om subjektiva upplevelser och tar dem på allvar. Om intervjupersonerna säger att de tvingas utföra onödiga och repetitiva uppgifter så är det så. Om de känner att de inte är delaktiga i samhällsutvecklingen så ligger det något i det.

– När man studerar tillståndet i demokratin letar man ofta efter gemensamma drag hos dem som känner sig mindre delaktiga. Tittar man på hur deras arbete är organiserat, och huruvida de upplever att jobbet bidrar till att göra världen bättre, så hittar man sådana gemensamma drag, säger han och fortsätter:

– Det är ju också ett faktum – har du mindre inflytande över ditt arbete så har du mindre inflytande över samhällsutvecklingen. Arbetet är en stor del av vad vi gör med vår tid och vårt samhällsengagemang.

Kan det inte vara så att människor som från början är deprimerade eller känner vanmakt inför samhället blir kvar på jobb de inte trivs med, snarare än att jobbet ger dem vanmakt?

– Vissa av dem som ger negativa svar om sitt arbete eller syn på samhället skulle säkert ge ett negativt vilken fråga man än ställde. För att de inte mår bra, eller för att människor helt enkelt har olika personlighet. Men jag är tveksam till att det skulle förklara hela sambandet. I tidigare studier har man försökt isolera just det personliga ingångsvärdet till arbetet och sett att det har viss påverkan. Men även om man räknar bort det så ser man att dem som har större inflytande över arbetets utformning ofta har ett större demokratiskt engagemang.

Han konstaterar att arbetsgivares största vinst med en ordning där medarbetarna har minimalt inflytande är att det ökar utbyt­barheten.

– Tidigare undersökningar visar att ökad delaktighet är positivt för företagens resultat. Man tjänar på att ha engagerad personal. Samtidigt innebär tydligt avgränsade och standardiserade arbetsuppgifter att makt flyttas från arbetstagare till arbetsgivare. Arbetsgivaren blir mindre beroende av personalens kunskaper. Det ökar möjligheten att ta in bemanningsanställda och korta upplärningstiden.

Så hur kan en demokratisering av arbetslivet gå till, rent konkret? Var börjar vi?

– Fackförbunden har lyckats institutionalisera löneutvecklingen. I någon mån också kompetensutvecklingen. Samma sak måste göras om utvecklingen av arbetsuppgifter. Och politiker måste överge den utopiska före­ställningen om att saker automatiskt blir bra för den som får ett arbete. Man behöver återta visionen om att beslutsmakt ska flyttas nedåt. Det finns saker som beslutas högt upp i hierarkierna som ett arbetslag egentligen skulle kunna råda över.

Han lyfter toppstyrningen av vård, skola och omsorg som ett exempel.

– New public management-modeller har stulit initiativet från yrkesmänniskor. Men på vissa håll har man gjort försök att flytta tillbaka planeringen från särskilda samordnare till de anställda, bland annat i Sundsvall. Där ser man stora fördelar.

Den här utvecklingen hänger sannolikt ihop med svagare fackförbund, 1990-­tals­krisen och 2008-krisen. Kan man verkligen börja med att demokratisera arbetsplatserna? Behöver man inte först investera, lägga an en ny politisk kurs och börja förändra samhällsekonomin?

– Ja och nej. Så länge vi har en hög arbetslöshet så har arbetsgivarna ett maktövertag, det måste vi självklart bekämpa. Och ekonomiska stimulanser som påverkar samhällets produktion avgör såklart förutsättningarna, inte minst nu under coronakrisen. Men med det sagt så tror jag att vi här och nu, med befintlig ekonomisk politik, kan hävda att arbetsplatser borde organiseras på ett annat vis. Man kan ta fasta på att det är en facklig fråga att jobbet ska kännas meningsfullt och givande. Om inte annat kan man börja med de fall där arbetsgivaren själv har att vinna på det. De är inte så få.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

I sin bok och forskningsrapport anklagar Eklind Kloo samtliga politiska partier för ett ”utopiskt tänkande” kring arbete. Det vill säga att man i debatter och valrörelser utgår ifrån att ett arbete per definition lyfter en människa ur utanförskap och skapar mening.

– Fredrik Reinfeldt lyckades permanenta bilden av att vi måste välja mellan att bekämpa arbetslösheten och att kämpa för schyssta jobb. Jag tror att många politiker är rädda för att säga att de som jobbar måste få det bättre, eftersom de riskerar att få höra ”typiskt er, ni vill skydda insiders men skiter i de som har det sämst”. Vilket ju är en fullständigt falsk motsättning. I verkligheten är det tvärtom, att hög arbetslöshet och dåliga arbetsvillkor är två sidor av samma mynt. Arbetslöshetsbekämpning är en förutsättning för att åstadkomma bättre villkor i arbetslivet, och bättre villkor i arbetslivet är en förutsättning för att sänka arbetslösheten, säger Eklind Kloo.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, medger att de har påverkats av en ”förskjutning av diskursen”.

– Men vi har haft slogans som ”fler och bättre jobb”, och ”bättre” finns ju där av en anledning. Den här frågan har präglat vår ingång i arbetsmarknadsfrågor i stort och just nu i arbetsrätten. Personer med svagare anställning får svårare att engagera sig fackligt, och det påverkar vilka krav man kan ställa på arbetets innehåll.

– Samtidigt har det varit väldigt svårt att få gehör för de här frågorna i samtal med myndigheter och ekonomer. Det är väldigt stort fokus på kvantitet och kontroll i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Hur man får fler i arbete. Vi försöker lyfta frågorna om vad arbetet faktiskt innebär, men den här undersökningen är väl en påminnelse om att vi behöver göra mer.

Eklind Kloo beskriver dagens arbetsmarknadspolitiska diskussions klimat som starkt präglat av Reinfeldt. Delar du den bilden?

– Jag jobbade tidigare för en tankesmedja i Norge och föreläste om den svenska förändringen under regeringen Reinfeldt. Särskilt under sin första mandatperiod gjorde den en väldigt stark framryckning i att sätta ramarna för debatten om arbete. Det behöver vi ta höjd för när vi diskuterar de här frågorna i arbetarrörelsen. Vi behöver förskjuta ramarna och inte bara jobba inom dem.

Vad har ni för konkreta politiska förslag för mer demokratiska arbetsplatser?

– Vi har bland annat föreslagit att det ska bli enklare för anställda att ta över företag som kooperativ. Men demokratisering av arbetslivet är inte riktigt en process man kan fatta beslut om i riksdagen. Man behöver, med bred palett, stärka löntagarnas ställning i samhället så att de kan ta striden på arbetsplatsen. Den här frågan påverkas av den ständigt pågående dragkampen mellan arbete och kapital, och kapitalet har flyttat fram sina positioner i flera decennier nu. Jag tror att den saken också bidrar till grogrunden för populistiska och auktoritära rörelser.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Även Socialdemokraterna har formats av 90-talskrisen och den efterföljande dogmen att ett jobb alltid är bättre än inget jobb. Det säger Anna Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

– Det överskuggande problemet har varit att så många människor står utanför arbetsmarknaden. Då blir det väldigt lätt att man har ett starkt fokus på det medan andra frågor kommer i skymundan. Men på senare år har vi återkommit till att vi inte kan stanna vid att människor ska ha ett jobb oavsett hur dåligt betalt, riskfyllt eller bristfälligt det är.

Har ni haft några specifika kampanjer kring det, eller lyft det i er retorik?

– Vi har inte haft några kampanjer. Men regeringens kommande arbetsmiljöstrategi kommer lyfta frågorna om stress och att fara väl på jobbet. Vi har också underlättat för dem som behöver byta jobb – gjort det lättare för människor att studera, byggt ut utbildningsplatser och gett människor med kort utbildning möjlighet att studera med högre ersättning.

Men vilka konkreta förslag har ni för att utöka arbetsplatsdemokratin?

– Det är inte i första hand ett politiskt beslut utan något som sker på den enskilda arbetsplatsen. Det finns redan lagstiftning som säger att arbetsgivaren har ett ansvar för organisatorisk arbetsmiljö, men problemet är att den inte följs. Därför är det viktigt med starka fackliga organisationer.

Vad har ni gjort för att stärka dem?

– Vi beslutade ganska nyligen om en höjning av a-kassetaket, och många som går med i a-kassan går också med i facket. Och vi vill gärna göra fackföreningsavgiften avdragsgill igen, men det finns tyvärr ingen majoritet i riksdagen för det just nu.

En slutsats man kan dra av Eklind Kloos rapport är att människor med bristande arbetssituation lättare dras till högerpopulism. Fordrar det en annan inställning hos S till hur man borde möta SD:s offensiv?

– Jag tror absolut att det finns ett sådant samband. Bor man i en hyresrätt där värden inte vill ha boendeinflytande och har ett jobb där man saknar möjlighet att påverka är det inte så konstigt att man inte går omkring och känner att man kan förändra världen. Om man inte ens kan förändra det som är viktigast för en själv här och nu. Man kan se spår av det i USA-valet 2016 och i folkomröstningen om Brexit. Det förklarar inte allt, men det finns säkerligen ett samband.

En materiell grund för människors misstro till samhället, helt enkelt?

– Ja. Det är i alla fall en av grunderna.

Frågan om arbetsplatsdemokrati kan tyckas byråkratisk, administrativ och torr. Men i inledningen av sin bok skriver David Eklind Kloo om en administratör i offentlig sektor som har fångat vad det faktiskt handlar om: ”De tråkiga arbetsuppgifterna är en nödvändig del av hennes arbete. Hon har funderat mycket på det, att ett visst mått av tråkighet är ofrånkomligt. Men hon önskar att vi skulle vara mer varsamma med tråkigheten. Att vi skulle organisera samhället så att endast de tråkiga arbetsuppgifter som verkligen behövs, som tillför något till människors liv, utförs. Och att vi skulle dela på tråkigheten demokratiskt.”

Så skulle en definition av den första alienationskritikern Karl Marx kommunistiska ideologi kunna se ut. Att dela på tråkigheten demokratiskt.

– Varje liten förändring, på varje liten arbetsplats, är en förändring i rätt riktning, sammanfattar David Eklind Kloo.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]