Inrikes/Nyheter 09 januari, 2021

Meningslösheten breder ut sig

Personer som inte kan påverka sin arbetssituation tappar också tron på att de kan påverka samhället. Nya undersökningar visar att alienationens utbredning skadar hela demokratin. Har arbetarrörelsen tappat greppet om ett av människans viktigaste behov – att känna sig delaktig?

Varje dag går tusentals svenskar upp ur sängen för att än en gång utföra ett arbete de uppfattar som repetitivt och meningslöst. Skruva ihop samma mutter, lyssna på samma möte och godkänna samma rapport.

Som mänskliga robotar. Det är den vanligaste metafor som utredaren David Eklind Kloo har stött på när han gjort intervjuer till sin nya bok om den moderna alienationen.

– Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot. När människor har den känslan måste vi betrakta det som ett samhällsproblem, säger han till Flamman.

När Karl Marx myntade sitt alienations­begrepp i mitten av 1800-talet bodde han i industriella revolutionens Paris. Han formulerade idén, liksom allt annat han skrev, mot bakgrund av den helt omvälvande samhällsförvandling som uppstod när bönder flyttade in till städer, tog jobb på fabriker och förvandlades till arbetarklass.

Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot.

Teorin om alienation kan sammanfattas ungefär så här: Den som arbetar i en kapitalistisk produktionsmodell är i praktiken kontrollerad av den ägarklass som styr förutsättningarna för arbetet, eftersom arbetaren behöver följa ägarnas order för att behålla jobbet och undvika svält. Denna underordning gör att arbetaren förlorar kontroll över jobbets utformning och berövas frukten av sitt arbete. Det leder i sin tur till att arbetaren får en förutbestämd plats i en social ordning – ett klassamhälle – som styr hennes interaktion med omvärlden och begränsar hennes möjlighet att se sig själv som en individ med fri vilja. Hon tvingas bort från fria interaktioner och samarbete och förfrämligas därmed från sin egen mänskliga natur. Hon blir alienerad.

Mycket har hänt sedan dess. Fackföreningar har förändrat samhället till de arbetandes fördel. Utbildningsnivån har skjutit i höjden, arbetsuppgifter har specialiserats och löner har stigit.

Ändå har teorin fortsatt leva. Kanske för att många, trots förbättrade villkor och trygghetssystem, likväl känner igen sig i grund­premissen. Vi är fortfarande del av ett hierarkiskt samhälle som begränsar vår interaktion med omvärlden. Och vi är fortfarande i någon annans händer på jobbet. Alienationsteorin har utvecklats i takt med att arbetares samhälleliga makt återigen har försvagats under de senaste trettio åren. Nu har teorin börjat bevisas.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo är utredare på den fackliga tankesmedjan Arena idé. När han började nysta i alienationen märkte han ett intervjupersonerna bar på ett uppdämt behov att prata av sig.

– Jag har förvånats över hur många som velat berätta för en vilt främmande människa om hur de har det på jobbet. Det enda jag behövt göra är att visa intresse för deras omständigheter.

David Eklind Kloos rapport ”Hur har du det på jobbet?” publicerades i höstas och bygger på en undersökning med omkring två tusen yrkesarbetande människor. De har fått svara på hur repetitivt deras arbete är, hur ofta de tvingas utföra onödiga uppgifter, hur mycket demokratiskt inflytande de anställda har och om jobbet bidrar till att göra deras liv bättre.

Parallellt med det fick de frågor om sin tilltro till demokratisk förändring, tillit till andra människor, upplevda delaktighet i samhällsutvecklingen och om de känner sig lyssnade på av makthavare. Rapportens stora slutsats är att svaren hänger ihop – ju mindre makt man har över jobbets utformning, desto mindre delaktig känner man sig i demokrati och samhällsutveckling i stort. Den som tvingas utföra repetitiva och onödiga uppgifter känner sig också mindre lyssnad på av makthavare och medmänniskor utanför jobbet.

En annan slutsats är att många upplever att de inte kommer till sin rätt i sitt arbete, eftersom deras mänskliga potential förslösas.

– Vi har länge diskuterat arbete ur de hårda villkorens perspektiv: löner, anställningstrygghet, säker arbetsmiljö. Det är jätteviktiga frågor som inte ska försummas, men det finns en annan dimension. Vad vi gör på jobbet – hur vår tid, kraft och ansträngning organiseras – styrs också av maktintressen. Och arbetar­rörelsen för inte en motsvarande teoretisk och strategisk diskussion om det, säger David Eklind Kloo.

Viss diskussion har trots allt förts. När ”arbetskritik” kommer på tal förknippas det ofta med en naiv hippievänster som vill slippa anstränga sig, men i praktiken handlar det om att studera just hur vi har det på jobbet. Sociologen Roland Paulsens texter om det ”meningslösa arbetet”, där arbetstagaren själv vet att hen gör något som inte behövs, dök upp i början av 2010-talet och var en nagel i ögat på den Reinfeldtska arbetslinje där alla jobb ansågs ha ett egenvärde.

Ungefär samtidigt utvecklade den amerikanska antropologen David Graeber en liknande teori om ”bullshit jobs”. Han argumenterar för att marknadsekonomin i vissa lyckosamma fall uppfyller mänskliga behov, men att systemet ofta producerar menings­lösa arbeten för att upprätthålla sig självt. Som exempel nämner han företagsjurister, som i praktiken inte tillför något värde men anställs för att skydda mot andra företagsjurister. Eller pr-anställda i oljeindustrin, som kämpar för att försvara något som har negativ effekt för hela mänskligheten.

Och i våras, när coronapandemin hade lett till en bred debatt om vilka arbeten som är samhällsnödvändiga och hur de ska organiseras, publicerades Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik. Där bygger han en teori om ”systematisk dumhet” – det som uppstår när naturliga monopol omvandlas till en mängd små delansvariga bolag samtidigt som besluten om vad som behöver göras flyttas från anställda på golvet till mellanchefer på kontoret.

Hans återkommande exempel är järnvägen, där en underhållsarbetare kan se en lös mutter men inte ha rätt att skruva åt den eftersom det inte finns någon beställning från företaget som äger järnvägen. Men även postföretag, där mellanchefer har infört sorteringssystem som är omöjliga att förverkliga, och sjukvården, där ”kvalitetskontroll” och new public management-modeller gör att vårdbiträden förlorar rätten ta spontana initiativ för att lösa oväntade problem.

Det som särskiljer David Eklind Kloo är att han har studerat frågan kvantitativt – han har ställt samma frågor till en stor mängd anställda, i stället för att fokusera på särskilda arbetsplatser eller branscher. På så vis kan han slå fast det som andra har antagit: Många har jobb där de tvingas göra meningslösa saker, det gör att de inte får chans att nyttja sin mänskliga potential, vilket förstör deras känsla av deltagande i samhället.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Studier av människors misstro till demokratin bygger ofta på spekulativa frågor av typen ”tror du att det finns en elit som påverkar samhället bortom din kontroll?”. Vänsterpopulism, högerpopulism och allmän samhällskritik bakas ihop till samma sak och tolkas som ett uttryck för antidemokratiska värderingar. Eklind Kloo avstår från att läsa in sådana dolda betydelser. I stället frågar han om subjektiva upplevelser och tar dem på allvar. Om intervjupersonerna säger att de tvingas utföra onödiga och repetitiva uppgifter så är det så. Om de känner att de inte är delaktiga i samhällsutvecklingen så ligger det något i det.

– När man studerar tillståndet i demokratin letar man ofta efter gemensamma drag hos dem som känner sig mindre delaktiga. Tittar man på hur deras arbete är organiserat, och huruvida de upplever att jobbet bidrar till att göra världen bättre, så hittar man sådana gemensamma drag, säger han och fortsätter:

– Det är ju också ett faktum – har du mindre inflytande över ditt arbete så har du mindre inflytande över samhällsutvecklingen. Arbetet är en stor del av vad vi gör med vår tid och vårt samhällsengagemang.

Kan det inte vara så att människor som från början är deprimerade eller känner vanmakt inför samhället blir kvar på jobb de inte trivs med, snarare än att jobbet ger dem vanmakt?

– Vissa av dem som ger negativa svar om sitt arbete eller syn på samhället skulle säkert ge ett negativt vilken fråga man än ställde. För att de inte mår bra, eller för att människor helt enkelt har olika personlighet. Men jag är tveksam till att det skulle förklara hela sambandet. I tidigare studier har man försökt isolera just det personliga ingångsvärdet till arbetet och sett att det har viss påverkan. Men även om man räknar bort det så ser man att dem som har större inflytande över arbetets utformning ofta har ett större demokratiskt engagemang.

Han konstaterar att arbetsgivares största vinst med en ordning där medarbetarna har minimalt inflytande är att det ökar utbyt­barheten.

– Tidigare undersökningar visar att ökad delaktighet är positivt för företagens resultat. Man tjänar på att ha engagerad personal. Samtidigt innebär tydligt avgränsade och standardiserade arbetsuppgifter att makt flyttas från arbetstagare till arbetsgivare. Arbetsgivaren blir mindre beroende av personalens kunskaper. Det ökar möjligheten att ta in bemanningsanställda och korta upplärningstiden.

Så hur kan en demokratisering av arbetslivet gå till, rent konkret? Var börjar vi?

– Fackförbunden har lyckats institutionalisera löneutvecklingen. I någon mån också kompetensutvecklingen. Samma sak måste göras om utvecklingen av arbetsuppgifter. Och politiker måste överge den utopiska före­ställningen om att saker automatiskt blir bra för den som får ett arbete. Man behöver återta visionen om att beslutsmakt ska flyttas nedåt. Det finns saker som beslutas högt upp i hierarkierna som ett arbetslag egentligen skulle kunna råda över.

Han lyfter toppstyrningen av vård, skola och omsorg som ett exempel.

– New public management-modeller har stulit initiativet från yrkesmänniskor. Men på vissa håll har man gjort försök att flytta tillbaka planeringen från särskilda samordnare till de anställda, bland annat i Sundsvall. Där ser man stora fördelar.

Den här utvecklingen hänger sannolikt ihop med svagare fackförbund, 1990-­tals­krisen och 2008-krisen. Kan man verkligen börja med att demokratisera arbetsplatserna? Behöver man inte först investera, lägga an en ny politisk kurs och börja förändra samhällsekonomin?

– Ja och nej. Så länge vi har en hög arbetslöshet så har arbetsgivarna ett maktövertag, det måste vi självklart bekämpa. Och ekonomiska stimulanser som påverkar samhällets produktion avgör såklart förutsättningarna, inte minst nu under coronakrisen. Men med det sagt så tror jag att vi här och nu, med befintlig ekonomisk politik, kan hävda att arbetsplatser borde organiseras på ett annat vis. Man kan ta fasta på att det är en facklig fråga att jobbet ska kännas meningsfullt och givande. Om inte annat kan man börja med de fall där arbetsgivaren själv har att vinna på det. De är inte så få.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

I sin bok och forskningsrapport anklagar Eklind Kloo samtliga politiska partier för ett ”utopiskt tänkande” kring arbete. Det vill säga att man i debatter och valrörelser utgår ifrån att ett arbete per definition lyfter en människa ur utanförskap och skapar mening.

– Fredrik Reinfeldt lyckades permanenta bilden av att vi måste välja mellan att bekämpa arbetslösheten och att kämpa för schyssta jobb. Jag tror att många politiker är rädda för att säga att de som jobbar måste få det bättre, eftersom de riskerar att få höra ”typiskt er, ni vill skydda insiders men skiter i de som har det sämst”. Vilket ju är en fullständigt falsk motsättning. I verkligheten är det tvärtom, att hög arbetslöshet och dåliga arbetsvillkor är två sidor av samma mynt. Arbetslöshetsbekämpning är en förutsättning för att åstadkomma bättre villkor i arbetslivet, och bättre villkor i arbetslivet är en förutsättning för att sänka arbetslösheten, säger Eklind Kloo.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, medger att de har påverkats av en ”förskjutning av diskursen”.

– Men vi har haft slogans som ”fler och bättre jobb”, och ”bättre” finns ju där av en anledning. Den här frågan har präglat vår ingång i arbetsmarknadsfrågor i stort och just nu i arbetsrätten. Personer med svagare anställning får svårare att engagera sig fackligt, och det påverkar vilka krav man kan ställa på arbetets innehåll.

– Samtidigt har det varit väldigt svårt att få gehör för de här frågorna i samtal med myndigheter och ekonomer. Det är väldigt stort fokus på kvantitet och kontroll i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Hur man får fler i arbete. Vi försöker lyfta frågorna om vad arbetet faktiskt innebär, men den här undersökningen är väl en påminnelse om att vi behöver göra mer.

Eklind Kloo beskriver dagens arbetsmarknadspolitiska diskussions klimat som starkt präglat av Reinfeldt. Delar du den bilden?

– Jag jobbade tidigare för en tankesmedja i Norge och föreläste om den svenska förändringen under regeringen Reinfeldt. Särskilt under sin första mandatperiod gjorde den en väldigt stark framryckning i att sätta ramarna för debatten om arbete. Det behöver vi ta höjd för när vi diskuterar de här frågorna i arbetarrörelsen. Vi behöver förskjuta ramarna och inte bara jobba inom dem.

Vad har ni för konkreta politiska förslag för mer demokratiska arbetsplatser?

– Vi har bland annat föreslagit att det ska bli enklare för anställda att ta över företag som kooperativ. Men demokratisering av arbetslivet är inte riktigt en process man kan fatta beslut om i riksdagen. Man behöver, med bred palett, stärka löntagarnas ställning i samhället så att de kan ta striden på arbetsplatsen. Den här frågan påverkas av den ständigt pågående dragkampen mellan arbete och kapital, och kapitalet har flyttat fram sina positioner i flera decennier nu. Jag tror att den saken också bidrar till grogrunden för populistiska och auktoritära rörelser.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Även Socialdemokraterna har formats av 90-talskrisen och den efterföljande dogmen att ett jobb alltid är bättre än inget jobb. Det säger Anna Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

– Det överskuggande problemet har varit att så många människor står utanför arbetsmarknaden. Då blir det väldigt lätt att man har ett starkt fokus på det medan andra frågor kommer i skymundan. Men på senare år har vi återkommit till att vi inte kan stanna vid att människor ska ha ett jobb oavsett hur dåligt betalt, riskfyllt eller bristfälligt det är.

Har ni haft några specifika kampanjer kring det, eller lyft det i er retorik?

– Vi har inte haft några kampanjer. Men regeringens kommande arbetsmiljöstrategi kommer lyfta frågorna om stress och att fara väl på jobbet. Vi har också underlättat för dem som behöver byta jobb – gjort det lättare för människor att studera, byggt ut utbildningsplatser och gett människor med kort utbildning möjlighet att studera med högre ersättning.

Men vilka konkreta förslag har ni för att utöka arbetsplatsdemokratin?

– Det är inte i första hand ett politiskt beslut utan något som sker på den enskilda arbetsplatsen. Det finns redan lagstiftning som säger att arbetsgivaren har ett ansvar för organisatorisk arbetsmiljö, men problemet är att den inte följs. Därför är det viktigt med starka fackliga organisationer.

Vad har ni gjort för att stärka dem?

– Vi beslutade ganska nyligen om en höjning av a-kassetaket, och många som går med i a-kassan går också med i facket. Och vi vill gärna göra fackföreningsavgiften avdragsgill igen, men det finns tyvärr ingen majoritet i riksdagen för det just nu.

En slutsats man kan dra av Eklind Kloos rapport är att människor med bristande arbetssituation lättare dras till högerpopulism. Fordrar det en annan inställning hos S till hur man borde möta SD:s offensiv?

– Jag tror absolut att det finns ett sådant samband. Bor man i en hyresrätt där värden inte vill ha boendeinflytande och har ett jobb där man saknar möjlighet att påverka är det inte så konstigt att man inte går omkring och känner att man kan förändra världen. Om man inte ens kan förändra det som är viktigast för en själv här och nu. Man kan se spår av det i USA-valet 2016 och i folkomröstningen om Brexit. Det förklarar inte allt, men det finns säkerligen ett samband.

En materiell grund för människors misstro till samhället, helt enkelt?

– Ja. Det är i alla fall en av grunderna.

Frågan om arbetsplatsdemokrati kan tyckas byråkratisk, administrativ och torr. Men i inledningen av sin bok skriver David Eklind Kloo om en administratör i offentlig sektor som har fångat vad det faktiskt handlar om: ”De tråkiga arbetsuppgifterna är en nödvändig del av hennes arbete. Hon har funderat mycket på det, att ett visst mått av tråkighet är ofrånkomligt. Men hon önskar att vi skulle vara mer varsamma med tråkigheten. Att vi skulle organisera samhället så att endast de tråkiga arbetsuppgifter som verkligen behövs, som tillför något till människors liv, utförs. Och att vi skulle dela på tråkigheten demokratiskt.”

Så skulle en definition av den första alienationskritikern Karl Marx kommunistiska ideologi kunna se ut. Att dela på tråkigheten demokratiskt.

– Varje liten förändring, på varje liten arbetsplats, är en förändring i rätt riktning, sammanfattar David Eklind Kloo.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)