Det är enkelt att driva med tyskarna. Ni vet själva: Drottningens brytning, ”Ordnung muss sein” och pekfingret sådär lustigt under näsan medan man marscherar med höga knän. Och då snackar vi ändå 2000-tal. Den som blinkar är rädd för döden handlar om att ha en tysk mor med tveksam politisk hemvist i 60-talets Danmark. En tid innan den danska opinionen projicerade sin främlingsrädsla på ”muslimerna” och istället riktade den med full kraft mot de före detta ockupanterna.
Med ett ”tysksvin” till mor och en tvångsneurotisk far är Knuds uppväxt dömd att kantas av svårigheter. Med fel sorts kläder, fel cykel och felskurna lunchmackor är han den konstanta hackkycklingen.
Skönlitteratur om barn som blir mobbade är givetvis djupt beklämmande. Särskilt när romanen utger sig för att vara självbiografisk. Rent litterärt är det dock en genre som har svårt att överraska och nå bortom tycka-synd-om-horisonten. I Den som blinkar är rädd för döden finns Knuds utanförskap visserligen som en ofrånkomlig kärna i romanen. Det vore dock fel att säga att det är vad som i huvudsak utgör handlingen.
Jagberättarens barndomsskildring är nämligen också en slags släktkrönika där mer eller mindre sannolika karaktärer figurerar. Knuds mamma Hildegard räddar släktklenoden – en järngryta med en skvätt gulasch i – från den sovjetiska armén. Mormodern som varit en firad skönhet befinner sig för nära en bensindunk som exploderar och tillbringar resten av livet som invalid – bakom en slöja för att dölja sitt brända jag. Knuds farfar startar företag efter företag, som alla går i konkurs. Så träffar Hildegard Knuds pappa och flyttar till Danmark. Där tyskhatet är påtagligt också decennier efter att kriget tagit slut.
Förutom de tämligen hisnande släktanekdoterna är det språket som är romanens främsta tillgång. Fantasieggande metaforer gör poesi av vardagliga iakttagelser. Som hur Knud upplever soljuset som om mornarna ”smög sig över golvet som en tiger och slickade mig på kinden”. Det är vackert – i detalj och hela tiden. Rappt och rakt i hjärtat som bara riktigt bra prosa kan vara. Och betydligt mer underhållande än något tyskskämt.
