När man säger arbetarlitteratur ser många Ivar Lo Johanssons krumma jordproletärer framför sig. Man tänker trettiotalet med raka och realistiska berättelser. På statare med fötterna djupt nerborrade i potatislandet. Vissa kanske till och med ser någon av Albin Amelins målningar framför sig. Bilder på sotiga, heroiska proletärer vid valsverket.
Själv kommer jag ofta på mig själv med att önska att vi kunde sudda bort dessa bilder. Jag tror nämligen att de gör en ofantlig skada. Arbetarlitteraturen ser inte ut så i dag – och den såg inte ut så på trettiotalet heller. Låt oss därför en gång för alla plocka sönder dessa föreställningar.

För det första: den svenska arbetarlitteraturen har aldrig idealiserat arbetarklassen. Varken dess styrka eller dess lidande. Snarare har den alltid gett en nyanserad och diversifierad bild av klassen. Jämför till exempel modern i Ivar Los Analfabeten – egnahemshustrun som längtar tillbaka till statartillvaron – med Stig Sjödins drömmande och upproriska valsverkare i Sotfragment. En större spännvidd mellan två karaktärer hittar du inte. Denna föreställning om att arbetarlitteraturen framställer proletären med stort P stämmer möjligen på den sovjetiska arbetarlitteraturen men inte på den svenska.
För det andra: arbetarlitteraturen fick visserligen sitt publika genombrott på trettiotalet men det betyder på intet sätt att den är bunden till den tiden. Den hade ett rejält uppsving på sextio- och sjuttiotalet samt under början av tjugohundratalet. Arbetarlitteraturen existerar med andra ord inte i någon förgången guldålder.
För det tredje: föreställningen om att arbetarlitteraturen är rak och realistisk är i grunden felaktig. Snarare har den alltid varit experimentell, till såväl form som innehåll. Historien om arbetarlitteraturen är historien om modernistiska formexperiment, kollektivskildringar och språkmaterialistisk poesi. Ändå är det som om den realistiska, självbiografiska trettiotalsromanen alltid hamnar i vägen för denna mångfald.

Vad kommer då alla dessa felaktiga föreställningar om arbetarlitteraturen ifrån? På den frågan finns det givetvis flera svar. Men en viktig förklaring är att den är gravt underutforskad. Den mesta forskning som har gjorts har kretsat kring trettiotalets autodidakter och den har ofta lyft fram just den realistiska berättelsen om klassresenären. Dessutom har Uppsala universitet och den litteratursociologiska institutionen under Lars Furuland länge varit dominerande. Där har man fokuserat på författarnätverk och förlagsforskning snarare än litteraturens idéinnehåll och formexperiment. Vi har med andra ord en rik forskning om vad Ivar Lo och Moa Martinsson gjorde för att slå igenom, men en ganska fattig forskning om hur dessa förhöll sig till Karl Marx idéer om klasskamp och utsugning.
Nu ska man dock inte överdriva denna skevhet. På senare år har en rad intressanta studier utifrån postkoloniala, genusvetenskapliga och marxistiska perspektiv gjorts. Alltifrån Ebba Witt Brattströms tongivande studie om Moa Martinsson kamp mot patriarkatet till Annika Olssons postkoloniala studie av sextiotalets rapportböcker: Att ge den andra sidan röst. Och nyligen har ytterligare ett spännande bidrag kommit.
Det är Magnus Nilssons bok Literature and Class som undersöker arbetarlitteraturen utifrån ett marxistiskt perspektiv. Nilsson är professor vid Malmö högskola och en skarp litteraturanalytiker. I Literature and Class går han i polemik mot ytterligare en vrångbild av arbetarlitteraturen. Att den skulle vara reformistisk och ensidigt hylla välfärdsstaten.

Här pekar Magnus Nilsson på någonting jag själv inte reflekterat över. Det finns en föreställning om att arbetarlitteraturen ofta utspelar sig i strejkernas och matköernas tidevarv. Att man som läsare ska förfasa sig över ett barbariskt förflutet och samtidigt förstå att ”sedan kom socialdemokratin”. Men detta är en vrångbild. Snarare har arbetarlitteraturen varit tämligen kritisk mot välfärdskapitalismen. Magnus Nilsson drar upp en idépolitisk linje från Folke Fridells uppgörelse med folkhemmet på fyrtiotalet ända fram till i dag. Han tar en bok som Kristian Lundbergs Yarden som exempel. Det är en skildring av anställda vid ett bemanningsföretag vid Malmö hamn. Men det är också ett angrepp på idén om det ”postindustriella” välfärdssamhället. En roman som visar att vi inte alls lämnat det gamla klassamhället bakom oss, men att det ser annorlunda ut.
Här ligger arbetarlitteraturens styrka menar Magnus Nilsson. Att den ständigt omförhandlar klassbegreppet. På så sätt pekar han på att det är precis tvärtemot vad många föreställer sig. Arbetarlitteraturens styrka är dess förmåga att just lämna bilden av stataren eller jordproletären bakom sig och istället låta den papperslösa hamnarbetaren träda fram.