Budskapet i Mikkel Bolts krönika 18 december är omisskännligt: ​​Enhetslistan har nu äntligen sålt ut. Om det någonsin fanns något att sälja? Samma Bolt dödförklarade vänstern redan för sju år sedan med orden: ”Enhetslistan, men också hela vänstern, måste bort. Den fungerar i dag bara som ett hinder för en revolutionär position.”

Några år senare framförde Bolt (lyckligtvis misslyckade) uppmaningar att avstå från att rösta i folketinget. Enligt Bolt måste syndafallet tydligen dateras till den tid då vänstern kämpade för allmän rösträtt och därmed gav vika inför den borgerliga demokratins tristess och anpassning.

På så sätt ansluter sig Bolt till en lång tradition, särskilt närvarande i akademiska kretsar, där den sanna vänstern periodvis dödförklaras. Oftast i en stil som inte lämnar några tvivel om att dödsdomens författare sitter på den korrekta och renläriga tron. Inte olikt studenten Skodsborg i Hans Scherfigs satiriska roman Idealister, som generöst ställer sitt eget överskattade intellekt till förfogande för att vägleda de egensinniga massorna. Men givetvis helst utan att behöva delta i den trista praktiska klasskampen.

Men rykten om den systemkritiska vänsterflygelns död är överdrivna även denna gång. Åtminstone när det kommer till Enhetslistan. 

I sin krönika tar Mikkel Bolt till en rad osanna påståenden för att slänga smuts på vår kista. Bolt hävdar att vi i Enhetslistan har övergett antirasismen, internationalismen och solidariteten med världens förtryckta. Just när Bolts ord trycktes stod vår talesperson i medborgarfrågor Peder Hvelplund i spetsen för kritiken mot högern och socialdemokraterna i den nationella rättighetskommittén. Samtidigt engagerade vår unga samarbetsorganisation, Rödgrön ungdom, hundratals unga på utbildningsinstitutioner och bostadsområden över hela landet i en kampanj mot de strikta reglerna för medborgarskap. 

Rosa Lund har som mångårig migrationspolitisk talesperson fått stå ut med hotelser och smutskastning som få andra politiker i landet på grund av Enhetslistans entydiga antirasism. Internationell solidaritet är också, som alltid, central för oss. I motsats till Bolts påståenden har partiets avdelningar och aktivister över hela landet från Ålborg till Esbjerg över Sorø till Bornholm varit drivande i demonstrationer och protester mot det smutsiga kriget från dag ett efter Israels attack mot Gaza. 

I Folketinget hann det inte gå en vecka innan vi genom förfrågningar, samråd, resolutioner eller ministerfrågor försökte pressa regeringen att avsluta sina eftergifter till Netanyahus terrorregim. Men den här sortens prosaiska aktiviteter inom och utanför Christiansborg stör inte estetikprofessorns eteriska analyser.

Bolt har också fel i sitt huvudpåstående att vi i Enhetslistan har gett upp våra ambitioner om socialismen och accepterat kapitalismen som historiens slut. Enhetslistan är nu som alltid ett antikapitalistiskt parti. Utvecklingen i omvärlden bekräftar oss – inte minst vid denna tidpunkt – att kapitalismen är fullständigt oförmögen att lösa de kriser vi som mänsklighet står inför. Oavsett om vi pratar om exploderande ojämlikhet, klimatförändringar eller de oligarkiska tendenser som alltmer utmanar själva folkstyret. 

Detta beror på två av kapitalismens inneboende egenskaper.

För det första att rikedom och därmed också politisk makt och inflytande ständigt strömmar uppåt mot en mäktig elit. För det andra att det är strävan efter avkastning på investeringar som styr ekonomins inriktning snarare än demokratiska beslut.

Dessa egenskaper kan motverkas genom politiska reformer uppifrån och folklig organisation underifrån. Men de kommer inte att försvinna så länge som kapitalismen är den organiserande principen.

Än så länge tror jag faktiskt att Bolt och Enhetslistan delar analys.

Men vad innebär det att vara antikapitalist? Det är här vattnet delar sig. När man läser Bolts krönika kan man få intrycket att förändringarna kommer om vi bara använder de mest revolutionära teorierna och parollerna.

Men för mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

Det är praktisk handling som börjar med att fråga: Hur utövar kapitalismen som system och den ekonomiska eliten konkret sin makt i den rådande verkligheten? Och hur kan man utmana och motstå den maktutövningen? Både för att råda bot på de problem det orsakar för människor och natur här och nu, och för att flytta oss bortom kapitalismen. 

Som ett marxistiskt parti uppfattar vi samhället som splittrat mellan en liten minoritet i toppen som äger det mesta – företag, banker, fastigheter, mark, patent och algoritmer – och de flesta av oss som lever på att sälja vår arbetskraft till den första gruppen.

Denna klassindelning innebär ständiga intressekonflikter: mellan löntagare och arbetsgivare, hyresgäster och fastighetsspekulanter, låntagare och banker, lokalsamhällen och förorenande företag, och jag skulle kunna fortsätta. Uppgiften för ett socialistiskt parti är att stå på samma sida som majoriteten av vanliga människor i dessa kamper. Det är antikapitalistisk praxis.

För mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

För en månad sedan stod jag en frostig morgon utanför på Tagensvägen i Köpenhamn med en stor grupp fackföreningsmedlemmar – jag kände också igen några av dem som partikamrater. En blockad kallades mot en byggarbetsplats eftersom en underleverantör grovt underbetalt sina rumänska anställda och utsatt dem för livsfarlig asbest. 

De fackliga aktivisterna stängde effektivt ned platsen genom att blockera alla ingångar så att byggandet inte kunde fortsätta. Kravet var tydligt: ​​arbetet kunde återupptas när de utländska kollegorna hade säkrat en överenskommelse med danska löner och arbetsvillkor. Som jag tidigare ofta upplevt med sådana blockader tog det inte många timmar innan entreprenören – pressad av utsikten till utebliven vinst – hade upprättat ett avtal. Till spärrvakternas jubel, som sedan kunde åka tillbaka till sina egna byggarbetsplatser.

Den sortens maktkamp pågår hela tiden i ett kapitalistiskt samhälle. Mellan dem som äger, som ökar sin vinst genom att försämra löner och villkor, och vi som arbetar, som försöker säkra en rättvis del av det välstånd vi skapar, och skydda oss från maktmissbruk. När vi vanliga människor organiserar oss kan vi utmana den makt som arbetsgivare annars skulle ha över våra arbetsliv. 

Segrar som den där morgonen på Tagensvägen ger oss också två viktiga påminnelser. Nämligen att utan dem som arbetar kan kapitalisterna inte tjäna en krona. Och det är inte minst kunskap som bär fröet till ett samhälle och en ekonomi där det inte är en reducerad elit i samhällets topp som äger och kontrollerar kapitalet och produktionsapparaten utan där ägandet – och därmed också inflytandet – finns utbrett bland de många.

Det är inte minst av den anledningen som vi på Enhetslistan prioriterar arbetet i fackföreningsrörelsen högt. När du går med i partiet blir du inte bara en del av en lokalavdelning, utan erbjuds även att gå in i nätverk med andra från den yrkesgrupp du arbetar i, för att kunna samordna och inspirera varandra i de professionella striderna – små som stora.

Men antikapitalistisk praxis kan ta andra former än industriell kamp – just för att motsättningarna under kapitalismen finns överallt. Som när aktivister i Enhetslistan står i spetsen för en lokal protest mot en ny grisfabrik som ska sprida gödselstank, grundvattenföroreningar och fjorddöd, bara för att en stor markägare ska kunna tjäna mer pengar. Eller som när vi deltar i hyresgäströrelsens kamp mot Blackstone och andra bostadsspekulanter som driver upp hyrorna för att säkerställa större avkastning till sina utländska ägare. Och inte minst i klimatstriden – vår tids mest avgörande konflikt – mellan den breda majoriteten som vill ha en planet som går att leva på också i framtiden, och eliten som tjänar på fortsatta utsläpp.

På så sätt deltar Enhetslistans aktivister över hela landet i praktisk antikapitalism. Folk har ofta ingen aning om att det är folk från Enhetslistan som deltar, eftersom vi sällan gör en stor grej av vår partitillhörighet. Det är resultaten som räknas.

Kritik mot kapitalismen är också till stor del – tvärtemot Bolts uppfattning – vår kompass i det parlamentariska arbetet i folketinget, kommuner, regioner, samt i EU-parlamentet. För trots att den parlamentariska makten i ett kapitalistiskt samhälle alltid kommer att hämmas av den ekonomiska elitens utomparlamentariska inflytande, är den långt ifrån betydelselös. Också genom lagstiftning kan vi utmana kapitalets makt och marknadskrafternas negativa konsekvenser.

När vi under förra valperioden garanterad gratis tandvård för unga, och nu jobbar för att helt ta bort bruksavgifterna för tandvård, så är det bra för att det motverkar ojämlikhet i hälsa. Men det är också antikapitalism i praktiken, för varje gång vi omvandlar viktiga grundläggande behov från råvaror till sociala rättigheter gör vi också människor mindre beroende av och sårbara för marknadskrafterna – och därmed mer fria. 

När vi gör en överenskommelse om att 25 procent av nya bostäder i stadsutvecklingsområden ska vara billiga allmännyttiga bostäder löser vi inte bara ett akut bostadspolitiskt problem. Vi försvagar också marknadskrafternas dominans när det gäller prissättningen av våra bostäder och bostäder, till förmån för en demokratisk planering utifrån en syn på bostäder som en social rättighet snarare än en vara. 

När vi arbetar för etablering av offentliga banker och försäkringsbolag är det inte bara för att ge medborgarna billiga ideella alternativ till Danske Bank med flera, utan också för att göra samhället mindre sårbart för finanskapitalet. Och när vi höjer a-kassan är det inte bara för att göra livet drägligare för arbetslösa, utan också för att vi vet att löntagare som är mindre rädda för att bli av med jobbet, i större utsträckning vågar säga upp sig och ställa krav på arbetsgivaren.

Så här jobbar vi.

Alltid med grinden i en tydlig analys av maktförhållandena i en kapitalistiskt dominerad ekonomi. Och alltid med det tydliga målet att förskjuta maktbalansen i vanliga människors riktning, på bekostnad av marknadskrafterna och den ekonomiska elitens makt. På så sätt går vi steg för steg mot ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt samhälle. Det är antikapitalism i praktiken.

Är Enhetslistan ett revolutionärt parti? Jag antar att det beror på vad som ligger i ordet revolutionär. Om det är en föreställning om ett våldsamt maktskifte utan det demokratiska systemet, så är vi det absolut inte. I ett samhälle med lika och allmän rösträtt, organisationsfrihet och yttrandefrihet, är tanken både meningslös och felaktig. 

Vi har heller absolut ingen sympati för rörelser ute i världen som använder riktad terror mot civila, även om Bolt tydligen anser att sådant är särskilt revolutionärt. Men om man med revolutionär menar att arbeta för socialistiska samhällsförändringar som i grunden kommer att förändra fördelningen av makt och privilegier, demokratisera ekonomin och förskjuta marknadskrafternas anarki till förmån för mer demokratisk beslutsfattande makt, då skulle jag stolt kalla Enhetslistan revolutionär. 

För det är och kommer att vara vår ledstjärna och utgångspunkt: Att kapitalismen med dess ojämlikhet och underminering av våra naturliga grunder inte är slutet på historien. Att vi kan skapa ett samhälle som är bättre än det vi har i dag. Med fler allmänningar och större trygghet, mer varmhjärtat, hållbart och demokratiskt.

Jag har alltid haft svårt att förstå behovet bland många på vänsterkanten av att peka anklagande fingrar åt dem som står dem närmast för att de inte är riktiga vänstermänniskor, för att ha sålt slut eller gett upp kampen. Jag uppfattar det som dygdsignalering, som snarare än att handla om att bidra till förändring, syftar till att betona ens egen ideologiska renhet och överlägsenhet. Omvänt önskar jag Mikkel Bolt all lycka i sitt projekt. 

Vem vet? Kanske blir det just hans forskning om de franska situationisterna eller hans många åtalsartiklar mot den aktiva vänsterflygeln som blir gnistan som tänder långtgående förändring. Själv tror jag dock att förändring varken kommer ur att ropa de mest radikala slagorden i ett mötesrum med likasinnade, eller av sträng kritik mot kamrater, utan från engagerande idéer om det samhälle vi kan skapa tillsammans.

Jag tror att social förändring sker när det är möjligt att föra samman människor som upptäckt sina gemensamma intressen i en praktisk kamp för frihet och rättigheter. Genom praktik. Det är därför jag är politiskt aktiv, och därför tror jag att – kanske mer än någonsin – det finns ett behov av ett praktikinriktat socialistiskt och antikapitalistiskt parti som Enhetslistan i Danmark.

Artikeln först publicerad i danska dagstidningen Politiken den 3 januari. Översättning av Leonidas Aretakis.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.