”Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen.”
Så skriver nationalekonomen Lars Pålsson Syll om europakten på Newsmill. Också ekonomer längre till höger i politiken påpekar det orimliga i att svältkurer för ekonomier som redan har negativ bytesbalans gentemot framför allt Tyskland ska kunna få dessa att växa. De fattigare länderna skulle bli fortsatt fattigare och i takt med nedskärningarna och sjunkande BNP skulle till och med deras statskulds andel av BNP öka istället för att minska.
Europakten innebär ju framför allt mer av precis det recept som hittills fungerat mycket dåligt. Den insikten verkade först också ha drabbat svensk socialdemokrati som snabbt var ute och sade nej till svenskt deltagande för att sedan backa och inställa sig till förhandlingar med regeringen. Efter att ha öppnat för förhandlingar valde Socialdemokraterna på tisdagseftermiddagen ändå att säga nej till europakten.

Både regeringen och Socialdemokraterna argumenterar för att ett minimikrav på att Sverige ska delta i europakten är att Sverige slipper alla förpliktelser. Socialdemokraterna sade sig under tisdagen också vilja få med skrivningar om att ”arbetstagarna måste få något att säga till om”. ”Det måste finnas rättigheter, lönebildningar och andra saker”, sade Marie Granlund (S) till Europaportalen under tisdagen.
Göran Persson gick också lite oväntat ut i veckan och pläderade kraftfullt för att Socialdemokraterna skulle ändra sitt nej till europakten. ”Om något land ska gå in i den nya europakten är det ju vi … EU växer snabbt i betydelse, i vår riktning och då bör vi gå med.” Ett argument som mottogs väl av såväl EU-minister Birgitta Ohlsson som statsminster Fredrik Reinfeldt, som också pläderar för ett svenskt inträde. Inte  sällan med argumentet att Sverige måste vara med och rädda euron eftersom vi exporterar så mycket till de krisdrabbade länder och därmed drabbas hårt av en eurokollaps själva.

Både LO och TCO har tydligt tagit ställning mot svenskt deltagande i europakten. Vänsterpartiet tar i sin kritik utgångspunkt i det odemokratiska i att makten över beslut om ekonomisk politik flyttas till Bryssel och att de olika ekonomierna sins emellan är så olika att en valuta för alla är en omöjlighet. I de tidigare versionerna av villkoren för europakten fanns till och med kravet med att medlemsländerna måste skriva in budgetbalans i grundlagar och konstitutioner. Det är nu struket, troligen av strategiska skäl då det kräver folkomröstningar i flera av de undertecknande länderna. Tyskland lär dock inte helt ha släppt kravet och verkar fortfarande för att det ska med i slutdokumentet.

Egentligen borde eurokrisen ge öppet mål för europeisk socialdemokrati, som dessutom fick österrikaren Martin Schulz vald till talman för Europaparlamentet i veckan. Även en EU-positiv socialdemokrati skulle ju kunna verka för en vänsterpolitik i EU som satte investeringar före nedskärningar, för att lösa krisen. Men handlingsförlamning präglar de flesta stora europeiska socialdemokratiska partier och ingen alternativ politik presenteras. Kanske beror det på att de byggt så mycket av sina ideal och visioner om framtiden till detta projekt att de inte klarar av att skapa politik medan det rämnar runt om kring dem.
– I en tid när Europa befinner sig i ekonomisk kris är det viktigt att fler socialdemokrater får möjlighet att styra EU mot en politik för minskade klyftor och fler människor i arbete, kommenterar Håkan Juholt utnämningen av Schulz till talman.
Hur politiken skulle skilja sig från högern verkar dock varken Håkan Juholt själv eller väljarna veta. Frågan är om herr Schulz vet det själv.