Hur sensationell var Obamas vinst? Han fick i valet röstmajoritet i alla väljargrupper utom arbetare och äldre. (Financial Times 5/11) Han hade under kampanjen stöd av kapitalet, av fackföreningarna, av medierna, av de intellektuella, av Hollywood och indirekt även av den sittande presidenten. Universitet och high tech-bolag satsade flerfaldigt mer på Obamas valrörelse än på McCains. (The Guardian 8/11)
Han var populisten som backades upp av the Establishment. Mönstret har förekommit tidigare i historien och är inte uppmuntrande. På massmötena har det varit en karismatiker – en folkförförare – som uppträtt. Hans substantiella budskap var och är minimalt. Hans retorik bygger på direkt appell, en direktkommunikation mellan ledare och ledda, mellan den begåvade elitpersonen och den i politiskt hänseende fåkunniga massan.
Att detta mönster inte har upptäckts av den mediala apparaten är anmärkningsvärt men knappast förvånande. Pressfolk gillar god underhållning var den än förekommer. Men också från håll där man brukar vara observant – till exempel från vänster – har den kritiska vaksamheten lyst med sin frånvaro. Man har tagit Obama på orden. Varför i herrans namn skulle man göra det?
Inte ens selektionsmekanismerna i det amerikanska politiska systemet har diskuterats. Det är uppenbart att Obama tog hem det demokratiska partiets nominering genom att få ett överläge i stater där rösterna avgavs med acklamation eller handuppräckning, det vill säga utan rösthemlighet.
I stater där normala demokratiska procedurer tillämpades hade Clinton en majoritet. När val sker på tveksamt sätt i andra länder ojar sig ledarsidorna regelmässigt. Men i USA är det cirkus. Det landet mäts alltid med särskild måttstock.
Det oroande är att den politiska kultur som Obama representerar – folkförförelsens – av tongivande opinionsbildare anses vara någonting att importera till Sverige. Det är mycket möjligt att svensk politik lider brist på stora oratorer. Men den svenska politiken har haft sin styrka i ett betydande mått av saklighet och tråkighet. Den har i allmänhet skytt demagoger. Obama är ju demagog. Vad han står för är ytterst oklart. Han kräver av oss att vi ska ge honom hela vår tillit.
Ett sådant karismatiskt ledarskap rekommenderade Max Weber för ett samhälle i djupaste kris och förtvivlan. En messiansk gestalt som besatt esoteriska färdigheter som ingen annanstans fanns att få – som kunde ta sig förbi alla institutionella hinder och kunde upprätta en direktförbindelse med populasen.
Har vi verkligen fallit så djupt? Är det inte också tänkvärt att kandidaten Obama mottogs med sådan hänförelse i just Tyskland, Webers land?
Nå, kommer nu Obama att bli en räddare – en USA:s Gorbatjov som inleder den amerikanska reträtten? Det är egentligen den intressanta frågan. Jag betvivlar det. Han är för mycket populist och för litet maktpolitiker för det. Han har något att bevisa – att han är den stora man som alla nu dyrkar. Därmed kommer han högst sannolikt att gå bet på uppgiften – att krympa amerikanen så att han rätt kan bära sin kostym.
