Min egen prioriteringslista skulle inkludera internationell beskattning och omfördelning, stryka tredje världens skulder, skrota genetiskt manipulerade organismer och rädda allmänhetens hälsovård och utbildning från världshandelsorganisationerna. Det skriver Susan George, ledare för Transnational Institute och författare bland annat till boken Another World Is Possible If…
LONDON När jag kom till Storbritannien i onsdags morse handlade alla tidningsrubriker om det bedrövliga skick de brittiska pensionerna befann sig i. Framåt kvällen började jag inse att inte alltför många britter ens verkade vara medvetna om, att tiotusentals tänkare och aktivister från hela Europa och ännu mer långväga gäster samlats i London just denna vecka för ett tredje Europeiskt socialt forum (ESF). Dessa två iakttagelser föreföll hänga ihop. Nyliberalismen, som officiellt började här med Mrs Thatcher, har ännu inte avslutat sitt smutsiga värv. Som onsdagens rubriker visade är den alltjämt satt att förstöra med svett och blod surt förvärvade rättigheter – ursäkta, ”privilegier”. Många människor förefaller ta dessa för givna och anser allt motstånd meningslöst.
När Socialt Forum-konceptet först sjösattes, i Brasiliens Porto Alegre år 2000, var grundtanken att detta skulle tjäna som motvikt till den nyliberala, årliga festivalen World Economic Forum i Davos. Idén bar frukt och mångfaldigades som sig bör, och ett helt gäng avbilder av sig själva skapades och förenades i olika städer, regioner och kontinenter. Under resans gång föreföll Davosgänget falla i glömska och i vissa fall bemötta som irrelevanta, med en axelryckning, av dem som proklamerat att ”en annan värld är möjlig”.
Men Davos, människorna där som kliar varandras ryggar och de institutioner de representerar, har inte försvunnit. Deras ideologi, pengar och regler dominerar alltjämt världen och skapar ännu större sociala olikheter, förstör demokratin och leder oss mot en planeterisk kollaps. ”Globalisering”, ett ord uppfunnet för att förmedla ett falskt hopp om en integrerad värld där vi alla räknas, har i själva verket betytt det motsatta: Förskjutning och exkludering av hundratals miljoner människor som bidrar lite eller inte alls till produktion och konsumtion, och är därför att betrakta som värdelösa i det 21: a århundradets kapitalism.
ESF: s deltagare har en totalt motsatt syn på begreppet ”globalisering” än Davos. Den utmaning de möter är på dödligt allvar.
Hittills har Socialt forum lyckats nå målet att skapa ett rum för diskussion och konfrontation av åsikter. Det har försett medborgarrättsrörelserna med övertygande lägesanalyser och kommit med en betydande mängd konkreta förslag. Utan det första ESF, i Florens i november 2002, och World Social Forum i Porto Alegre två månader senare, skulle den spektakulära, utan motstycke i historien, världsomspännande massmobiliseringen mot Bush och Blairs krig i Irak aldrig ägt rum. Även om denna massrörelse inte lyckades stoppa kriget (inget hade kunnat stoppa det), hyllades och lovordades den i New York Times och kallades ”den andra supermakten”. Det i sig är en prestation för en knappt fem år gammal rörelse, om man räknar från Seattle 1999.
Vi behöver nu tillämpa samma passion och bestämdhet i de slag vi faktiskt kan vinna – på intet sätt likt slaget mot kriget i Irak där vi bara kunde förlora. Varje deltagare har sin egen prioriteringslista. Min egen skulle inkludera internationell beskattning och omfördelning, stryka tredje världens statsskulder, skrota genetiskt manipulerade organismer och rädda allmänhetens serviceinrättningar, hälsovård och utbildning från världshandelsorganisationernas grepp. Listan är lång men går att genomföra.
Vad vi inte längre behöver är rituella fördömanden och konstanta påminnelser från den plattform där vi är för vissa saker (social rättvisa, mänskliga rättigheter, demokrati, ekologiskt ansvar…) och mot andra (krig, fattigdom, rasism, växthuseffekten…) Upprepningar av dessa teman har kommit att bli den primära funktionen av ordöversvämmande plenamöten. Jag kan inte tänka mig att Davos’ härskare av universum direkt skakar av rädsla till följd av dessa ceremoniella aktiviteter.
World Social Forum i Porto Alegre år 2005 kommer att ta ett välkommet steg mot detta, genom att eliminera plenaformen helt och hållet för att fullt ut kunna fokusera på seminarier och workshops. Ett socialt forums främsta roll borde vara att identifiera grupper från hela världen som arbetar med liknande frågor och sätta sig i kontakt med dessa långt innan mötet går av stapeln, så att de kan skapa sin egen agenda och, när de landar, göra det springande för att vinna tid. Det är på det sättet man vinner.
Människor från hela världen har bjudits in till London, men vi får inte glömma bort att detta i första hand är ett europeiskt socialt forum och att Europa just nu har mycket på agendan.
Hur många européer, inklusive dem som besöker ESF, har någonsin hört talas om Bolkensteindirektivet? Ett fördärvligt förslag som passande nog hittar på en hel armada av nya juridiska koncept som ”ursprungsland”. Ett företag som tillhandahåller vilken tjänst som helst, måste bara sätta upp sitt högkvarter i ett av de 25 medlemsländerna. Låt oss säga Slovenien och hokus pokus tillåter Sloveniens sociallagstiftning och arbetslagstiftning det företagets aktiviteter i hela EU. Det ”mottagande” landet kommer inte längre att ha rätten att få veta vilka företag som satt igång på dess eget territorium. Ansvaret för övervakning ligger exklusivt hos Slovenien och det påstådda företaget kan också ”importera” arbetskraft från var som helst så länge de har uppehållstillstånd i, just det, Slovenien.
Själv är jag övertygad europé men jag kan inte rösta för den föreslagna konstitutionen vilken skulle bevara en konkurrenskraftig fri marknad som hjärtat i den europeiska identiteten, utesluta allt som har att göra med solidaritet och kooperation, underkasta sig Natos mandatärmakt och oåterkalleligt se till att vi försörjs militärt i decennier framöver.
EU: s handelskommissionär har givit sitt helhjärtade stöd till Världshandelsorganisationen (WTO) vilket även innefattar en serviceöverenskommelse (Gats) vars slutliga mål är att vända alla mänskliga behov och aktiviteter till handelsvaror.
Jag fruktar att ESF-deltagarna lär sig lite om dylika skandalösa ting, uppsåtligt komplicerat av makthavarna för att försvåra opposition och de flesta lämnar London lika illa rustade att bekämpa dem som när de kom.
Vi behöver därför ta ”E” I ”ESF” på djupaste allvar, förbättra våra allianser och bestämma sätt att kombinera våra krafter. Medan södern har genomgått decennier av ”strukturell anpassning”, bättre känt som åtstramning med hårdhandskarna och ödeläggelse av all social service, börjar det nu sakta gå upp för nordborna att denna nyliberala politik gäller även dem. Angreppet mot Europas medborgare, mot välfärdsstaten, till och med mot sociala sammanhang är mycket långt framskriden. Allt som uppnåtts av människors hårda arbete de senaste 100 åren ligger än en gång framme för vem som helst att roffa åt sig. ESF har inte den lyx som tid innebär.
Det nyliberala idealet lägger stor vikt vid individuellt ansvar, frihet för business och marknadslösningar. Det nyliberala idealet försäkrar att privata lösningar alltid och utan undantag är bättre än alternativet. Att folket ”får vad de förtjänar”. Vi föreslår istället en regel som lagvägen skall tygla det omättliga begär som visas upp av transnationella korporationer och finansmarknaden. Vi föreslår social solidaritet med de svaga och fattiga var de än må finnas och delta i den demokratiska processen som ett medel att försvara och förbättra ”välfärdsmodellen”.
På ESF, som på varje annat socialt forum, borde vi sluta ritualisera, upprepa samma gamla klagomål om allt som är fel i världen och hellre ta oss tid att makten rent krasst, bestämma dess strategiska svagheter och bestämma, tillsammans, hur vi skall knuffa våra nyliberala motståndare bakåt tills de faller över kanten till den politiska klippan.
Susan George
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Övers. Rikard Gustafson
Lär sig rörelsen?
Frågar man dem som åkt till ett socialt forum finns inte bara glada saker att meddela. Bristfällig översättning, trånga lokaler, för artiga debatter eller för mycket grälsjuka.
Inför forumet i London har flera konflikter funnits: mellan ”horisontalister” – NGO:s, oberoende organisationer, och så kallade frihetliga socialister och ”vertikalister” – facken, vänsterpartierna och Londons borgmästare Ken Livingstone. Dessutom finns de som anklagat Livingstone och det trotskistiska Socialist Workers Party för att har styrt för mycket. Och till råga på allt startade arbetet väldigt sent.
– NGO:erna säger att SWP har manipulerat folk. Och SWP tycker att NGO:erna bara kräver saker och inte bidrar med folk, säger Helena Tagesson från svenska Attac.
Hon är en av dem som varit och planerat alla tre europeiska forumen. Hon säger till Flamman att det, precis som inför forumen i Florens och Paris, har varit mycket konflikter inför Londonforumet, men att det finns ett strukturellt problem.
– Huvudproblemet är att de som planerar inte ser sig som underlättare till rörelsen, utan som rörelsen själv! Ibland har vi suttit i timmar och diskuterat om en panel skall vara ”för fred” eller ”mot krig”. Eller vem som skall vara huvudtalare. Och det beror på att folk tror att det är där rörelsen diskuterar.
Tagesson menar att man ganska snabbt skulle kunna komma överens om paneler och seminarier och sedan ägna tiden åt verkliga problem.
– Folk inom rörelsen vet att vi har problem. Därför säger alla att vi skall bli mer praktiskt inriktade. Frågan är hur. Jag tror att det vi skall ägna oss åt är att identifiera sociala krafter för förändring och erbjuda dem meningsfulla diskussioner på forumen. Det är de sociala forumens roll.
Ett annat problem är att rörelsen tenderar att bli för diffus. Nu planeras en stor manifestation den 19 mars 2005. Europafacket vill protestera mot EU:s arbetsmarknadspolitik, andra vill uppmärksamma tvåårsdagen av Irakinvasionen. Och troligtvis kommer det resultera i att protestdagen 19 mars handlar om allt på en gång.
– Vi blir en rörelse som är för allt bra och mot allt dåligt. Men rörelsen behöver snarare sätta sig ner och göra riktiga strategier.
Speciellt viktigt blir det när facken kommer in på allvar i processen. Det finns ett problem med att de som styr processen inom European Social Forum ligger så långt till vänster att facken får svårt att hänga med. Det är lätt att svänga sig med ”en radikal diskurs”. Men när det kommer till kritan handlar det om hur många människor organisationerna kan mobilisera.
Nu har man beslutat att nästa europeiska forum skall hållas i Aten 2006.
– Det är bra. Det innebär att vi har tid till politiskt arbete och att vi har tid att utvärdera arbetet hitills. Skall vi kunna arbeta ihop måste processerna få ta lite tid.
Aron Etzler
Den nordiska välfärdsmodellen – finns den?
– Gemensamt för de nordiska väldfärdsstaterna är starka arbetarrörelser som utformat samhället, snarare än egna unika idéer.
Det sade lektorn vid Birminghams universitet, Magnus Ryner, i en av de mest intressanta diskussionerna på forumet.
Av de 20 000 som under fyra dagar minglade på sociala forumet i London, samlades runt 60 personer på ett av de mer intressanta inslagen. Det var paneldiskussionen ”Den nordiska välfärdsmodellen – relik eller alternativ?”
Magnus Ryner ifrågasatte om det överhuvudtaget finns någon nordisk modell.
– En gemensam faktor är starka arbetarrörelser som kunnat utforma samhället, snarare än egna unika idéer. Även i andra europeiska länder har man haft liknande tankar, men arbetarrörelsen har aldrig kunnat förverkliga dem.
Magnus Ryner är lektor i samhällskunskap och internationella studier på Birminghams universitet. I panelen satt också Peter Gustavsson från Handels, Heikki Patomäki, professor i internationella relationer på Helsingfors universitet samt Asbjörn Wahl från den norska organisationen For Velferdsstaten.
En central del i välfärdsbygget, menar Ryner, är att bygga en offentlig sektor vilket flyttar reproduktionen från den patriarkala familjen till offentliga institutioner.
Handels Peter Gustavsson menade att det systemskiftet kom i början av 1990-talet, när man helt bytte ekonomisk doktrin, från full sysselsättning som främsta mål till låg inflation och prisstabilitet.
– Detta gör välfärdsstaten omöjlig.
Asbjörn Wahl pekade på tre pelare för välfärdsstaten.
– Den första är aktiv socialpolitik, att samhället har en skyldighet att hjälpa de svaga. Den andra är aktiv klasskamp i starka fackföreningar och stor organisering underifrån.
– Den sista pelaren handlar om Sovjetunionen. Borgarklassen gick med på förstärkning av arbetarnas rättigheter inför hotet om revolution av rysk modell.
Heikki Patomäki menade att en av de viktigaste välfärdsfrågorna handlar om hur man kan demokratisera de globala ekonomiska institutionerna.
Jonas Lindberg