Valet 2010 har hittills handlat om nivån på skatter. Det är helt legitimt – medborgarna ska få besked om hur mycket alternativen vill beskatta dem. Men de har också rätt att veta hur deras övriga ekonomi påverkas. Där brister både de journalister som antas granska politiken och den rödgröna oppositionen som borde ha ett och annat att säga.
Med uttrycket ”Mer pengar i plånboken” har Reinfeldt kunnat påstå att man för en politik som förbättrar människors privatekonomi. Men räknar man samman vad borgerliga regeringar och partier åstadkommit tidigare, med de långsiktiga förändringar regeringen Reinfeldt genomfört blir bilden en annan.  

Löner

Regeringen Reinfeldt har värjt sig mot anklagelserna om att man vill se lägre löner i Sverige.
Men förnekandet är en lek med ord: återhållsamhet, och lägre trösklar in på arbetsmarknaden har länge varit en del av den officiella retoriken från regeringen. Vad det betyder är lägre framtida löneökningar, alltså lägre löner.
Hittills har borgerliga regeringar suttit för korta perioder (dessutom alltid i ekonomisk kris) för att man ska kunna se lönesänkningseffekter. Men om den sänkta fackliga anslutning som man lyckats åstadkomma 2006-2010 fortsätter kommer den ge avtryck i lönekuverten, allra mest för lågavlönade. McDonaldsskandalen som nu pågår är ett resultat av att det, speciellt i låglönebranscher, inte finns starka fackföreningar längre.

Pensioner

Fram till 1995 använde Sverige skattemedel för att garantera en viss nivå på pensionerna. Den förra borgerliga regeringen drev fram ett pensionssystem där pensionerna istället går upp och ned beroende på ekonomiska konjunkturer. Det leder, nu när den ekonomiska krisen slagit till, under 2010 till att en medelpensionär förlorar 200 kronor per månad, enligt pensionsmyndigheten. Och 2011 är förlusten, jämfört med en vanlig pensionsnivå uppe i 700 kronor i månaden.
Hyror
Sedan slutet av 1980-talet har hyresökningar skjutit iväg långt över konsumentprisindex (Välfärd nr 1, 2003, SCB). Först med skatteuppgörelsen mellan S och Fp, därefter avskaffandet av statliga subventioner till byggande, 1993/94. Och sist, med avskaffandet av investeringsbidragen, 2006. Hyreshöjningarna slår först igenom på nybyggda lägenheter, men tillsammans har de lett till att färre lägenheter byggs överhuvudtaget, vilket på sikt också leder till högre hyror. Också utförsäljningarna av allmännyttan kommer med all sannolikhet ge varaktigt högre boendekostnader.

Avregleringar

Avregleringar och privatiseringar har, precis som vänstern varnat för, inte lett till lägre, utan till högre priser. Resultaten från den första vågens avregleringar kan man avläsa i Regelutredningen (2004): prisökningar på fem områden av sex (tåg, el, taxi, post, flyg blev dyrare, mobiltelefoni billigare). Reinfeldts avregleringar kommer först utvärderas om flera år, men redan finns tecken på att avregleringen av apoteksmarknaden lett till högre priser.

Avgifter

Borgerliga kommuner och landsting är mer positiva till att ta ut avgifter på sin service. Från bostadsförmedlingar, till vård, bibliotek och kollektivtrafik finns en bärande idé: den som utnyttjar verksamheten ska betala. Ett exempel är kollektivtrafikpriserna, som under den förra borgerliga regeringen, 1991-1994 ökade i snitt nära 30 procent, eftersom skattefinaniseringen minskade som kraftigast just då (Kollektivtrafikens marknadsutveckling, Transek, 2006).

Det är inte svårt att se varför Reinfeldt vill ha just en debatt om skattenivån. Det är ett av få områden där hans politik leder till ”mer pengar i plånboken”. Ur medborgerligt perspektiv är det dock närmast obegripligt att ha en sådan debatt. Lägre skattenivå betyder i många fall inte alls lägre utgifter, bara skifte av betalningsform, eller en utebliven inkomst. Pensionen är nu lägre, hyrorna är högre, avgifterna fler på grund av att skatterna har sänkts.
Mer pengar i plånboken låter som mer pengar att ha roligt för, i verkligheten blir det mer pengar att betala räkningar med eftersom kostnaderna stiger. Naturligtvis är en av effekterna ökade ekonomiska klyftor, men det finns också andra öppna och dolda effekter. Tanken med det högskattesystem arbetarrörelsen byggt under 1900-talet var att avgifter kan hållas låga. Men experterna visste också att det skulle ge andra effekter: lönerna måste fortsätta upp (med hjälp av strukturrationalisering), hyrorna måste hållas ner (med hjälp av kollektivt ägande och en stark hyresgästförening) och profit på sjukvård och skola var helt enkelt uteslutet.
 
Borgerliga politiker medger att när människor betalar mindre i skatt, ska de ha råd att betala mer i avgifter. Naturligtvis antas folk också lägga undan mer pengar till pension. Men i det fördolda ökar också utrymmet för profitörerna. Svenskt näringsliv ansåg före årets avtalsrörelse att löntagarna nu fått så mycket genom skattesänkningar, att man skulle hålla igen lönekraven: ”Inför avtalsförhandlingarna borde det vara viktigt att ta hänsyn till inkomstutvecklingen efter skatt – och inte bara se till löneökningen före skatt.” (”Skattesänkningar i klass med löneökningar”, svensktnaringsliv.se, 12/2 2010).   
Lågskattepolitiken har aldrig syftat till att göra något gratis eller ens billigare. Högskattepolitiken har inte heller syftat till att göra livet dyrare. ”Mer pengar i plånboken” handlar nästan alltid samtidigt om ”Mer pengar ur plånboken”. Klarar man inte av att redovisa det lurar man väljarna.