Begreppet rödgrön röra myntades av Carl Bildt i en valdebatt 1994. Det uttryckte vad han ansåg skulle hända om de rödgröna partierna fick väljarnas förtroende att styra landet. Blev han då sannspådd? Hur fungerade det rödgröna samarbetet i praktiken? Vilka var aktörerna och hur agerade de? Vilka politiska resultat uppnåddes och var misslyckades vi? Blev det reda eller röra? Det är några av frågorna i min politiska biografi om det rödgröna samarbetet.
Ekonomin är nästan enklast att beskriva, där rådde enligt min mening klar reda under hela samarbetet även om vi många gånger fick använda skohorn för att klara utgiftstaket. Våra tre partier kunde också vid regeringsskiftet 2006 lämna ifrån oss en urstark svensk ekonomi med hög tillväxt, låg inflation och låga räntor, en stark krona och stora överskott i bytesbalansen och den offentliga ekonomin. Men det fanns ändå delade meningar i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet hade en i grunden annan syn än vi från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Jag beskriver bland annat hur dessa meningsskiljaktigheter tog sig uttryck i den allra första budgetförhandlingen 1998, när Vänsterpartiet för sysselsättningens skull ville bedriva en mer expansiv politik utan hänsyn till det statliga utgiftstaket.
Konstitutionellt kanske man kan tala om litet mer röra. Grunden till problemet var att Socialdemokraterna inte ville släppa in samarbetspartierna i regeringen. I stället fick vi en hemsnickrad samarbetsform som inte återfinns i någon statsvetenskaplig lärobok. I flera avseenden gick den vid sidan av sedvanliga arbetsformer i regeringskansli och riksdag. Visst fungerade det, även om det ibland gick litet på kryckor och underliga situationer kunde uppstå! Särskilt för oss miljöpartister i mitten av höger-vänsterskalan gav samarbetsformen stora möjligheter att utnyttja den vågmästarställning vi hade i riksdagen till att pressa regeringen i många förhandlingar.
Den största fördelen för oss mindre partier att delta i regeringssamverkan var givetvis att vi kunde få ett genomslag i verkligheten för en del av våra politiska idéer. Det är ju trots allt därför man sysslar med politik! På miljöområdet fick vi exempelvis genomslag för en grön skatteväxling, satsning på biologisk mångfald och miljöbilar samt en historiskt hög järnvägssatsning. Biståndet höjdes till en procent av BNI, gömda flyktingar fick amnesti och försvarskostnaderna reducerades. En klar besvikelse för båda oss mindre partier var att det inte blev något genomslag för kortare arbetstider, för oss miljöpartister var dock satsningen på friår en viktig åtgärd i samma riktning.
Trots många framgångar var åtminstone vi i Miljöpartiet helt på det klara med att ett fortsatt samarbete i dessa former inte var aktuellt för oss efter 2006 års val. Fördelarna med att kunna utnyttja vågmästarställningen uppvägde inte de praktiska och konstitutionella nackdelarna med att stå utanför regeringen. Det kommer därför att bli en viktig diskussion inför 2010 års val om och hur de rödgröna partierna kan formera sig på ett bättre sätt om vi skall kunna slå den borgerliga alliansen ur brädet.
Rödgrön reda är min personliga skildring av hur jag upplevde de rödgröna åren främst från ett miljöpartistiskt perspektiv. Men det finns inte bara en sanning, det finns många. Därför hoppas jag på uppföljare för att få en ytterligare nyanserad och fullödig bild av denna viktiga epok i Sveriges politiska historia. Varför inte från en vänsterpartist nästa gång?
