Nyheter/Utrikes 10 september, 2021

Merkel – det postpolitiska geniet

Om två veckor avgår världens mäktigaste kvinna från posten som Tysklands förbunds­kansler. Under hennes 16 år vid makten har Tyskland, Europa och världen förändrats i grunden, ofta tack vare henne. Men vad var Angela Merkel egentligen?

När en betydelsefull politiker avgår hör det till det journalistiska protokollet att göra vad tyskarna kallar en Bilanz: en balansräkning för att utröna vilken påverkan hen har haft på samhället och göra den politiskt och ideologiskt begriplig för allmänheten. I Angela Merkels fall är det nästintill omöjligt. Ju mer man studerar hennes gärning desto svårare blir den att förstå i ideologiska termer. Hur ska man förstå en politiker som i egenskap av ledare för Europas största konservativa parti öppnar gränsen för nästan en miljon flyktingar, avskaffar allmän värnplikt, legaliserar samkönade äktenskap, inför minimilön, föräldraförsäkring och könskvotering i bolagsstyrelser och fasar ut kärnkraften? Inte blir det bättre av att man på en direkt fråga om Merkels ideologi av experter får svar som dessa:

– Det är väldigt svårt att säga. Jag har ingen möjlighet att svara på den frågan, som Thomas Biebricher, författare till boken Geistig-moralische Wende: Die Erschöpfung des deutschen Konservatismus, erkänner.

Om det är något som Angela Merkel lämnar efter sig är det alltså ideologisk förvirring.

Samtidigt har Tyskland under hennes tid intagit en helt annan roll internationellt. Denna nya tyska hegemoni kan illustreras med två bilder: de grekiska plakaten med Merkel i naziuniform och Hitlermustasch under eurokrisens kulmen, och fotot när hon likt en tålmodigt framåtlutad mamma läxar upp Donald Trump vid ett G20-möte i Japan. I ena änden den förhatliga ”Madame Non” som tvingar sydeuropeiska arbetare till löne- och pensionssänkningar, i den andra den ”fria världens” ställföreträdande ledare.

Resultatet av denna spänning mellan progressiva reformer, global maktpolitik och påtvingade strukturreformer är en extrem ideologisk otydlighet. Frågan är vad denna otydlighet kommer sig av och vad dess konsekvenser är. För att förstå det måste man börja från början.

Angela Kastner växte upp i ett pastorshem i den östtyska småstaden Templin, strax norr om Berlin. Den idylliska gården beskrivs som en östtysk ”motsvarighet till Bullerbyn” av Merkels auktoriserade biograf Stefan Kornelius.

Familjen var ideologiska motståndare till den östtyska regimen och lyssnade enbart på västtyska nyhetssändningar. Merkel identifierade sig aldrig med DDR och sörjde Västtysklands förlust mot hennes land i fotbolls-VM 1974. I skolan utnyttjade hon varje tillfälle att underminera systemet, till exempel genom att sjunga Internationalen på engelska under ett gymnasieframförande – något som höll på att kosta henne en plats vid universitetet.

Hon lyckades dock ta sig dit. Trots hennes språkbegåvning, med flytande ryska och en engelska som hölls vid liv genom läsandet av det brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star, utbildade hon sig till kemist och disputerade med en avhandling om sönderfallsreaktioner. En laboratorieförälskelse ledde till hennes första äktenskap och enda namnbyte.

Under denna tid var Merkel en stor beundrare av USA:s president Ronald Reagan, något hon tonade ned senare när hon förstod hur kontroversiell han var i väst. I dag hävdar hon att hon inte har någon förebild förutom den tyskättade ryska upplysningsdrottningen Katarina den stora.

När Berlinmuren föll var hon 35 år och inställd på en karriär som forskare. Plötsligt öppnades portarna till ett liv fullt av nya möjligheter, på ett sätt som bara sker efter en revolution. Merkels första kontakt med demokratisk politik vittnade om den politiska otydlighet som senare skulle bli hennes signum. Enligt Kornelius var det i stort sett en slump att hon hamnade hos den kristna högern:

”Merkel hade lika gärna kunnat hamna i SPD eller Bündnis 90 (socialdemokraterna respektive De gröna, reds. anm.). Hon var intresserad av alla partier. Men hennes instinkt bedrog henne inte. Hos SPD fanns en kamratlig närhet, men alltför mycket likstämmighet, vilket inte passade henne. Bündnis 90 delade inte hennes grundläggande övertygelser, i synnerhet inte i kärnkraftsfrågan eller synen på pacifism och försvar. Mycket skedde av en slump under dessa kaotiska veckor.”

Slumpen förde henne till det kristna Demokratischer Aufbruch, som senare skulle uppgå i det stora västtyska kristdemokratiska partiet CDU. Därefter gick det fort. Hon blev talesperson för den enda demokratiskt valda östtyska regeringen före återföreningen. Ett knappt år senare hade hon utnämnts till kvinno- och ungdomsminister av Helmut Kohl, som aldrig tröttnade på att visa upp sin östtyska ”flicka” som ett monument över sin egen politiska gärning. 1994 blev hon miljöminister, fyra år senare partisekreterare och år 2000 till slut partiordförande.

CDU hade sedan Konrad Adenauers och Helmut Kohls långa regeringsinnehav utvecklat en självförståelse som Tysklands naturliga regeringsparti. Identitetsmässigt befann de sig dock i kris vid millennieskiftet. Merkel hade som första kvinna utkonkurrerat ett stall av manliga ordförandekandidater och hade ett svagt internt stöd. Om det inte vore för det sittande socialdemokratiska styret hade hennes regeringstid förmodligen inte inletts så tidigt som den gjorde, om alls.

2003 sjösatte förbundskansler Gerhard Schröder reformpaketet Agenda 2010, som innehöll de mest långtgående välfärdsnedskärningarna sedan andra världskriget. Målet var att öka konkurrenskraften efter den kostsamma återföreningen, som gett Tyskland epitetet ”eurons sjuke man”.

Dessa möttes av vrede. I synnerhet den nya arbetslöshetsförsäkringen Hartz IV, som innebar att arbetslösa slängdes ut i fattigdom efter ett år, gav upphov till massdemonstrationer över hela landet. Reformerna förstärkte den tendens till vad den tyske sociologen Oliver Nachtwey kallar ”regressiv modernisering”, som har pågått i västerlandet sedan 1970-talet: avvecklingen av välfärdsstaten och vändandet av den sociala rulltrappan i en nedåtgående riktning för stora delar av arbetar- och medelklassen, samtidigt som civilrättsliga progressiva reformer har fortsatt.

Trots att SPD:s opinionsstöd hade kollapsat var ett regeringsskifte inte självklart. Angela Merkel hade inlett sitt ordförandeskap med att isolera sig från stora delar av sina kolleger, inte minst genom att ta ställning för invasionen av Irak när den tyska politiska klassen hade slutit upp bakom Schröders nej. 2005 gick partiet dessutom till val på ett nyliberalt program som var minst lika impopulärt som Agenda-­reformerna.

Schröders reformer krattade manegen för CDU och betydde mycket för Merkels senare regeringsperiod.

– De var en välsignelse för henne. CDU hade 2005 ett program som var väldigt nyliberalt och som nästan kostade dem valet. När de kom till makten talade ingen om det längre, inte minst eftersom mycket av det redan hade genomförts av SPD. De behövde inte smutsa ned händerna, men kunde skörda frukterna, säger Thomas Biebricher.

Plötsligt framstod CDU inte längre som ett uppenbart konservativt parti, medan socialdemokraterna ansågs närmast sadistiskt nyliberala. Eftersom den tyska exportindustrin hade kickstartats igen på grund av SPD:s lönesänkande reformer på 1990-talet kunde Merkel i sina tre koalitionsregeringar med SPD tillåta sig att ge flera eftergifter till socialdemokraterna och samtidigt ta äran för dem. En sådan är lagen om minimilön som infördes 2015. Fram till finanskrisen hade antalet så kallade working poor stigit snabbare i Tyskland än i någon annat EU-land. 2014 tjänade fem procent av de tyska arbetstagarna mindre än fem euro i timmen. Då kostar det inte mycket att med Nachtweys ord låta den regressiva moderniseringen göra en ”andningspaus”.

Som kansler gjorde Merkel tidigt klart att hon föredrar utrikespolitik framför inrikespolitik. Hon har alltid hyst en fascination för USA och har ett starkt band till Israel, vars försvar hon anser är en del av den tyska ”statsnyttan”. Men även utrikespolitiskt har Merkels linje präglats av otydlighet. Stödet till Irakkriget förvandlades till ett nej till interventionen i Libyen 2011, en position som var nästan lika isolerad i det upphetsade klimatet efter den arabiska våren. I relationen till Ryssland har den rysktalande Merkel alltid hanterat Vladimir Putin på ett för västerländska politiker pragmatiskt sätt.

Den händelse som har präglat Merkels regeringstid mer än någon annan, och i vilken det går att urskilja ett ideologiskt mönster, är eurokrisen. När banken Lehman Brothers gick omkull i september 2008 tenderade tyska politiker att håna den anglosaxiska finanskapitalismens excesser. Det visade sig dock snabbt att tyska banker, med flaggskeppet Deutsche Bank i spetsen, var bland de mest insyltade i derivathandeln som hade utlöst krisen. När Deutsche Banks New York-ansvarige före krisen fick frågan om vilka som köpte de suspekta finansiella produkterna svarade han alltid: ”Düsseldorf!”

Det var nu Merkel fick ett av hennes mest bestående epitet: ”kriskanslern”. När krisen svepte in över Europa och Greklands budgetunderskott visade sig vara mycket större än man först trott blev problemet också tyskt. Merkel gick med på att upprätta en mekanism för att rädda de nödställda europeiska bankerna vars skulder nu togs över av de krisande staterna, i strid med Lissabonfördraget som hon själv hade sytt ihop 2007 i spillrorna efter de franska och nederländska nejen till en EU-konstitution. Men hon accepterade aktionen endast på två villkor: att pengarna motsvarades av nyliberala strukturreformer i de drabbade länderna och att Internationella valutafonden IMF kopplades in, eftersom de skuldsatta europeiska länderna inte kunde påverka institutionens regelverk.

Här framträdde Merkel sällsynt nog som driven av en ideologisk övertygelse. Till skillnad från sin finansminister Wolfgang Schäuble som länge föredrog att låta Grekland lämna euron ville hon till varje pris rädda eurosamarbetet. Samtidigt ville hon gå längre än vad som var politiskt möjligt i tvingande åtgärder för att stärka krisländernas konkurrenskraft – den panacemedicin som alla liberala politiker svär trohet till. Hon fick backa från sitt krav på drakoniska straff för de länder som bröt mot budgetkraven i stabilitetspakten, en förstärkt version av de budgetkrav som hade gällt för euroländerna sedan starten. Helst av allt hade hon velat att länder som misslyckades att hålla budgeten tillräckligt stram fick indragen rösträtt i Europeiska rådet. ”Att inskränka medlemsländernas demokratiska rättigheter var tydligen att gå för långt”, konstaterar Kornelius lakoniskt.

Merkels kompromisslösa hantering av eurokrisen kan tolkas på olika sätt. Det ligger nära till hands att se det som att hon agerade i det tyska nationella intresset. Tyska och franska banker hade skott sig på de låga räntorna i krisländerna och behövde räddas, euron som gav den tyska exportindustrin en undervärderad valuta var för värdefull för att låta upplösas. Men frågan är varför den annars så analytiskt lagda Merkel inte kunde ta till sig ett uns av den grekiske finansministern Gianis Varoufakis kritik av EU-trojkans sparkrav under den kaotiska våren 2015, nämligen att åtstramning inte fungerar i ett insolvent land eftersom det hämmar den tillväxt som krävs för att ta sig ur krisen. I efterhand framstår Merkels agerande snarare som tjurskalligt än rationellt, inte minst ur kostnadssynpunkt.

– Hon hanterade krisen på samma sätt som hon hanterar alla problem, steg för steg. Men det fanns aldrig någon längre vision. På kort sikt kanske det fungerade, men på lång sikt blev kostnaderna förmodligen högre än de hade behövt vara. Om de bara hade kastat pengar på Grekland i början hade det blivit dyrt, men det hade antagligen blivit billigare än vad Tyskland har betalat nu, säger Thomas Biebricher.

En förklaring till detta är det som på nyliberalistiska kallas moral hazard: om man gör undantag för en kommer alla att börja bryta mot reglerna, i detta fall i första hand Spanien, Italien och de andra krisländerna. Men en mer djupgående förklaring kan vara att Merkel faktiskt tror på den devis som hon blev så hånad för under valrörelsen 2013: ”marknadskonform demokrati”. Idén att en framgångsrik demokrati endast kan blomstra om den anpassar sig till marknadens krav kan förklara hennes styvnackade fasthållande vid åtstramningskraven. Som i ett eko av en annan mäktig kvinnlig politiker tröttnade Merkel under krisen inte på att upprepa att hennes linje var ”alternativlos”.

I förlängningen tycks frågan anta rent civilisatoriska dimensioner för kanslern. Vid krisens kulmen när själva eurozonens överlevnad stod på spel sade Merkel, som är en entusiastisk läsare av evolutionshistorikern Jared Diamonds bästsäljare och gärna tänker i termer av civilisationer, till den bulgariske premiärministern Bojko Borisov:

– Man har ingen lagstadgad rätt att vara en framstående civilisation. Även mayakulturen gick ju under.

Idén om konkurrenskraft som nyckel till civilisatorisk överlevnad har Merkel också gett uttryck för i frågan om Europas förhållande till Kina. Det är inte utan att man undrar hur hennes regeringstid hade tett sig om Schröder inte hade genomfört sina Agenda-­reformer. Förmodligen hade de nu så opassande öknamen ”Järnkanslern” och ”Tysklands Thatcher” varit mer träffande då.

Oavsett motiven uppfattades Merkels krishantering på ett helt annat sätt i hemlandet än i utlandet. Den 6 februari 2013 grundade en grupp nyliberala ekonomer partiet Alternative für Deutschland i protest mot vad de uppfattade som regeringens bortskänkning av tyska skattemedel till sydeuropéer. Mindre än tre år senare hade partiet ömsat skinn och ställt sig i bräschen för motståndet mot det som blev kanslerns sista stora kris.

När bilderna på desperata flyktingfamiljer på den överfulla centralstationen Keleti i Budapest kablades ut över världen den 5 september 2015 hade de flesta EU-länder längs det som nu var känt som Balkanrutten stängt sina gränser, i strid med Schengenavtalet. Det faktum att Merkel av humanitära skäl valde att inte göra det och därmed ge grönt ljus åt de hundratusentals flyktingarna att ta sig till Tyskland brukar i dag felaktigt beskrivas som att hon öppnade gränsen. I vilket fall sattes Dublinförordningen ur spel och migranterna kunde ta sig direkt till Nordeuropa utan att skickas tillbaka till det första ankomstlandet. Totalt passerade 890 000 flyktingar den tyska gränsen innan den till slut stängdes.

Känslan av kontrollförlust över de egna territorialgränserna och de sexuella övergreppen i Köln under nyårsnatten 2016 gjorde att Merkel nu fick allt hårdare kritik från de egna leden. Samtidigt översköljdes hon av applåder från partier som De gröna. I det sammanhanget var det lätt glömt att kanslern på en partikongress 2010 hade deklarerat att ”multikulti” inte fungerar, och så sent som sommaren 2015 förklarade för en gråtande palestinsk invandrarflicka i tv att alla som behöver inte kan komma till Tyskland.

Tillsammans med kappvändningen i kärnkraftsfrågan efter Fukushima-katastrofen 2011 har flyktingkrisens ”Willkommenskultur” kommit att bli symbol för det som de interna kritikerna ser som ”socialdemokratiseringen” av CDU under Merkel. Detta trots att den gröna energiomställningen har saktats ned under hennes sista år och avtalen med Turkiet, Marocko och Libyen om att inte släppa migranter över gränserna till Europa i utbyte mot pengar står i bjärt kontrast till den tidigare solidariteten.

För Thomas Biebricher innebar Merkel-eran fortsättningen på den uttömning av konservatismens ideologiska innehåll som pågått sedan 1980-talet.

– För den konservativa rörelsen har det i bästa fall varit en ambivalent era. Många positioner som förknippas med konservatism har övergetts. Det var inte Merkels vilja, men hon gjorde ingenting för att förhindra det heller. Och hon har inte utvecklat några nya konservativa idéer. Det enda som kommer i närheten av en konservativ kärnövertygelse är Schwarze Null (principen om en balanserad statsbudget, reds. anm.).

En möjlig tolkning av fenomenet Angela Merkel är den som hennes närmaste gör. Enligt Kornelius beskriver en som står kanslern nära henne som ”den perfekta postpolitiska politikern”. På många sätt gäller den gamle social­demokratiske kanslern Helmut Schmidts devis om att ”den som har visioner bör gå till optikern” mer för Angela Merkel än för någon annan tysk politiker i modern tid. Det är svårt att tänka sig en mer teknokratiskt lagd ledare. I en era byggd på nyliberal konsensus och ett grundlagsfäst inskränkande av den demokratiska politiken är det en dygd att kunna anpassa sig efter omständigheterna och inte nedtyngas av vidlyftiga visioner. ”Postpolitik betyder att inte vilja slå fast något, att följa med strömmen, att ha få eller åtminstone inte alltför starka övertygelser, att förbli flexibel och vänta in det rätta ögonblicket”, skriver Kornelius. I det sammanhanget framstår Merkels excellerande i ”asymmetrisk demobilisering”, det vill säga hennes förmåga att överta just den valfråga som gynnar oppositionen mest, som genialisk.

Samtidigt kan just denna de små stegens reaktiva politik också ses som ett uttryck för just konservativ ideologi, enligt Thomas Biebricher.

– Det enda som har hållit CDU vid liv är sättet de har fört politik på. Det är Merkels stil att långsamt bryta ned problem som uppstår. På ett sätt är det ett konservativt sätt att föra politik på, utan några stora visionära projekt. Så på ett procedurmässigt sätt var hon konservativ, men innehållsmässigt inte särskilt.

För CDU kan Merkel alltså både ses som en välsignelse och en förbannelse. Hon har mot alla odds hållit partiet vid makten längre än Helmut Kohl gjorde. Samtidigt har CDU förlorat mycket av sin identitet. Ett tecken på Merkels enorma betydelse för tysk politik är det kaos som nu råder i det vanligen så ordnade landet. Socialdemokraterna hämtade sig aldrig från Schröders reformer och har därefter regerats sönder av Merkel. I opinionsmätningarna är de en skugga av sitt forna jag, även när det går relativt bra. Samtidigt har De gröna nu framträtt som ett borgerligt regeringsparti i egen rätt, medan AfD lockar CDU-väljare som är trötta på ”merkelismen”. Ett mått på hur betydelsefull Merkels person har varit och hur långt hon har drivit sitt parti från dess ursprungliga ståndpunkter är hur svårt efterträdaren Armin Laschet hittills har haft i valrörelsen.

Internationellt har Tyskland intagit en mycket mer hegemonisk roll än tidigare. Den regressiva moderniseringen har tillfälligt satts på paus och tyska arbetare har det i dag paradoxalt nog bättre ställt än före hennes tillträde. Grekiska arbetare har det inte. För en visionslös politiker har hon fått förvånansvärt mycket uträttat. Inget kommer vara sig likt när hon lämnar scenen.

Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 oktober, 2025

Körde in i Palestinademo – döms till tre års fängelse

Mannen fotograferades av en privatperson i samband med bilattacken. Foto: Privat / Borås Domstol.

Efter bilattacken nekade mannen till att vara intresserad av Israel och Palestina – och påstod sig inte känna igen sitt eget X-konto. Nu döms han till tre års fängelse. Mohamed Karaz, en av de 81 målsägande, säger att Boråsborna fortsätter marschera för Palestina – men med mer oro än tidigare.

I dag föll domen mot den man i 70-årsåldern som i augusti förra året körde in i en folkmassa i samband med en Palestinademonstration i centrala Borås. Ingen skadades allvarligt, men minst en person fick uppsöka sjukhus efter att ha skadats i benet.

Ett vittne beskriver hur bilen körde in i folkmassan som ”när man ser en båt köra i vatten, och som att människorna var vågorna som bara åkte åt sidorna”. Ett annat vittne uppger att mannen ”vrålbackade” och var nära att träffa en kvinna med en barnvagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 oktober, 2025

Vem har inte gett 100 miljoner till en Hamas-älskare?

Funderar du på att flytta till Afghanistan?

I så fall vill jag påpeka att regeringen avråder skarpt, inte minst sedan 2021 när Talibanerna tog över landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 oktober, 2025

Medlem i Parabols redaktion delar nazistmaterial: ”Högt i tak”

Svarta solen och en skärmdump från Parabol. Montage: Flamman.

På redaktionsmedlemmens stora konto syns invandringskritik, konspirationsteorier och SS-symboler. ”Det är för att trigga människor”, säger hon till Flamman. Chefredaktör Kajsa Ekis Ekman säger att hon inte markerat – då detta skulle bryta mot lagen.

En medlem i nättidningen Parabols redaktion har under en längre tid spridit högerextremt innehåll i sociala medier, kan Flamman avslöja. Bland annat försvarade hon den brittiska högerextremisten Tommy Robinson efter massdemonstrationerna mot invandring i London tidigare i september.

I samband med protesterna lade hon upp en story på sitt Instagramkonto med tusentals följare. Där beskrivs demonstrationen som en ”berättigad kritik av maktens katastrofala immigrationspolitik”. Redaktionsmedlemmen skriver också att om protesten räknas som högerextrem så är hon själv ”den mest högerextrema av dem alla”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 30 oktober, 2025

Recept för framtidens kockar

En man vars tröja hyllar ”Ockhams rakblad” deltar vid den gemensamma middagen. Foto: Karo Holmberg.

De får miljoner från ett fossiltungt investmentbolag – men kan inte sluta bli arresterade för klimatet. Ekomodernistiska Weplanet bjuder in till matfestival, där myndigheter och riskkapitalister brunchar veganskt med kärnkraftspositiva klimataktivister. Och enligt miljöprofilen George Monbiot kan de nya proteinerna vara kraftfulla nog att krossa fascismen.

Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.

– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.

– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.

Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.

Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.

– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.

Trä. Konferensen ägde rum på komplexet Haltia i Noux naturreservat utanför Esbo. Foto: Karo Holmberg.

– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.

Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.

Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.


En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.

Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.

Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.

– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Arbetsdomstolen på sparlåga: ”Gör skurkföretagen en tjänst”

Pelle Sunvisson, förhandlare på SAC:s organisation Solidariska byggare och Arbetsdomstolen i Gamla stan. Foto: Jacob Lundberg, Lars Pehrson/SvD.

Arbetsdomstolen har så ont om pengar att man skjuter upp alla "icke brådskande mål". Fackföreningen Solidariska byggare menar att arbetslivskriminella nu kan pusta ut – medan staten kommer förlora mer pengar än man sparar.

Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 oktober, 2025

Catherine Connolly visar vägen för vänstern

Catherine Connolly (mitten) hälsas av sina valarbetare efter att hon vann det irländska presidentvalet den 25 oktober. Foto: Niall Carson/AP.

I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.

I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.

I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.

Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.

Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.

Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.

En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.

En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.

Läs mer

En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.

Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.

Diskutera på forumet (0 svar)