Det har länge varit en oskriven regel i Sverige att utrikespolitiska frågor inte blir stora i valrörelser och aldrig kan vara valvinnare. Det bygger dels på en utbredd uppfattning om att utrikespolitiska beslut ska fattas i relativ konsensus, dels på att frågorna anses vara perifera för gemene man.
Den synen bör omvärderas. Den USA-ledda nykolonialismen drar in varje hörn av världen i elände och våld. Att ta ställning till USA:s politik blir en vardagshändelse för de flesta, överallt, också i Sverige.
På politiska affischer från 30-talets Europa är motiven lika i många länder. Vänsterns varningar för fascismen och stundande storkrig minner om en dramatisk tid då de övergripande ideologiska frågorna tvingat sig in i vardagens mitt och de politiskt verksamma kunde bedöma vartåt det barkade.
Idag finns hos många europeiska västerpartier ett tillbakalutat förhållningssätt till de krig som är en avgörande politisk fråga i nästan alla världens länder, och till den snabba, fascistiskt anstrukna tillbakarullning av demokratiska fri- och rättigheter som pågår på hemmaplanerna. Visst framförs avvikande åsikt, men inte som avgörande för profil och allianser.
I Sverige är det de progressiva krafternas stora misslyckande att inte ha lyckats bygga upp en starkare fredsrörelse. Det ställer större krav på ett parti som vänsterpartiet, när den politiska temperaturen höjs i valrörelsen.
En vänster som är tydlig och högljudd i centrala utrikespolitiska frågor kan också vinna valframgångar. Den arroganta amerikanska våldspolitiken möts av bred avsky, men finner ingen genklang i det politiska etablissemanget. En vänster som verkligen ger röst åt den kan göra valrörelsen intressantare och attrahera nya väljare.
Men då måste man lyfta frågorna själv, ha en skarp linje och vara beredd att stå upp för den, mot hets från såväl högern som regeringen, som dock är i otakt med stora delar av sin väljarbas. Det är ett bra område att ta konfrontation med s om.