Det systematiska positiva tänkandet uppkom på 1800-talet hos en brokig och fascinerande samling filosofer, mystiker, kloka gubbar och medelklasskvinnor. Men i början av 1900-talet hade det blivit allmänt vedertaget och vann inflytande i ett så starkt trossystem som nationalismen och gjorde också sitt bästa för att göra sig oumbärligt för kapitalismen. Vi brukar inte tala om amerikansk nationalism, men ett tecken på hur djupt den sitter är att vi använder ordet ”nationalism” när vi talar om serber, ryssar och andra medan vi tror att vi själva besitter en enastående överlägsen variant av den som kallas ”patriotism”. Ett av de centrala dragen i den amerikanska nationalismen har varit trosuppfattningen att USA är ”den förnämsta nationen på jorden” – mer dynamisk, demokratisk och rik än någon annan nation och samtidigt tekniskt överlägsen alla andra. Framstående religiösa ledare på den kristna högerkanten underbygger denna missuppfattning med föreställningen att amerikanerna är Guds utvalda folk och att USA är världens utvalda ledare – en tanke som tycktes förstärkas av kommunismens fall och vår ställning som världens ”enda supermakt”. Den skarpsinta brittiska iakttagaren Godfrey Hodgson har skrivit att den amerikanska upplevelsen av att vara enastående, som en gång i tiden hade varit ”idealistisk och generös, om än en smula självbelåten”, har blivit ”hårdare och högmodigare”. Paul Krugman reagerade på den rådande amerikanska trångsyntheten i en essä från 1998 med rubriken America the Boastful (Det skrytsamma USA) och skrev varnande att ”om högmod går före fall är det en jäkla revision som väntar USA”.
Men det kräver förstås att man anstränger sig att tänka positivt för att kunna föreställa sig att USA är ”bäst” eller ”förnämligast”. Jovisst, militärt sett är vi den mäktigaste nationen i världen. Men på många andra fronter är de amerikanska resultaten förskräckliga och var så redan före den ekonomiska nedgång som inleddes 2007. Våra barn visar sig vanligtvis vara okunnigare i grundläggande ämnen som matematik och geografi än jämnåriga i andra industrialiserade nationer. De löper också större risk att dö som spädbarn eller att växa upp i fattigdom. Nästan alla erkänner att vårt sjukvårdssystem är ”förstört” och att vår fysiska infrastruktur håller på att smulas sönder. Vi har förlorat så mycket av vår skärpa inom vetenskap och teknologi att amerikanska företag till och med har börjat sälja ut sitt forsknings- och utvecklingsarbete. Än värre är att en del av de åtgärder vi tar till för att leda världen snarare borde göra oss generade än stolta. Vi har den största andelen fångar i vår befolkning och den högsta nivån av ojämlikhet i förmögenhet och inkomster. Vi plågas av våld med eldvapen och dignar under vår personliga skuldbörda.
Samtidigt som det positiva tänkandet både förstärkte den amerikanska nationalstoltheten och förstärktes av den har det också ingått ett slags symbiotiskt förhållande med den amerikanska kapitalismen. Det finns inget naturligt, medfött släktskap mellan kapitalism och positivt tänkande. Tvärtom hävdar ett av sociologins klassiska verk, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber, på ett fortfarande övertygande sätt att kapitalismens rötter finns i de kalvinistiska protestanternas obevekliga och bestraffande synsätt som krävde att folk skulle avstå från belöningar och motstå alla njutningsfulla frestelser till förmån för hårt arbete och samlande av rikedomar.
Men medan den tidiga kapitalismen var ogästvänlig mot positivt tänkande är den ”sena” kapitalismen, eller konsumtionskapitalismen, mycket mer samstämd med det, eftersom den är beroende av den enskildes hunger efter mer och företagets första bud om tillväxt. Konsumtionskulturen uppmanar enskilda människor att vilja ha mer – bilar, större hus, tv apparater, mobiler, mojänger av alla de slag – och det positiva tänkandet står berett att förklara för dem att de har gjort sig förtjänta av mer och kan få det om de verkligen vill och är beredda att anstränga sig för att få det. Samtidigt har de företag som lever i affärsvärldens hårda konkurrens och tillverkar dessa varor, och står för avlöningen som man köper dem för, inget annat alternativ än att växa. Om man inte oavbrutet ökar sin marknadsandel och sina vinster riskerar man att försvinna från marknaden eller att bli uppslukad av ett större företag. Tanken på en ständig tillväxt, vare sig det gäller ett speciellt företag eller hela ekonomin är naturligtvis absurd, men det positiva tänkandet får den att verka möjlig och till och med nödvändig.
Dessutom har det positiva tänkandet blivit användbart som ursäkt för marknadsekonomins grymmare sidor. Om optimism är nyckeln till materiell framgång, och om man kan skaffa sig ett optimistiskt synsätt genom konsten att tänka positivt, då finns det ingen ursäkt för misslyckanden.
Baksidan av att vara positiv är således ett strängt krav på personligt ansvar. Om ditt företag misslyckas eller ditt arbete försvinner måste det bero på att du inte ansträngde dig tillräckligt mycket, inte hade en tillräckligt stark tro på att det var oundvikligt att du skulle bli framgångsrik. När ekonomin nu har medfört fler avskedanden och ekonomiskt kaos för medelklassen har de som förespråkar positivt tänkande i allt högre utsträckning betonat detta negativa omdöme: Att vara besviken, förbittrad eller nedslagen innebär att vara ett ”offer” och en ”gnällspik”.
Men det positiva tänkandet är inte bara ett hjälpmedel för näringslivet för att ursäkta dess övertramp och maskera dess galenskaper. Lanseringen av positivt tänkande har blivit en mindre näringsgren på egen hand och den producerar en oändlig ström av böcker, dvd-skivor och andra produkter. Den ger sysselsättning åt tiotusentals ”livscoachar”, ”chefscoachar”, motivationsföreläsare samt åt den växande kader professionella psykologer som försöker lära upp dessa. Det är ingen tvekan om att den växande ekonomiska osäkerheten i medelklassen betyder en hel del för efterfrågan på dessa produkter och tjänster, men jag aktar mig för att förklara det positiva tänkandets kommersiella framgång med någon speciell ekonomisk trend eller någon förändring i det ekonomiska kretsloppet. USA har historiskt sett berett plats för alla slags sekter, kulter, helbrägdagörare genom tro och försäljare av patentmediciner, och de som lönar sig brukar, liksom det positiva tänkandet, blomstra.
Vid ingången till 2000-talet tycktes den amerikanska optimismen ha nått ett sorts maniskt crescendo. I sitt sista tal till nationen anslog Bill Clinton en triumfatorisk ton och förklarade att ”aldrig tidigare har vår nation på en gång kunnat glädja sig åt så mycket rikedom och samhälleliga framsteg och så litet av interna kriser och yttre hot”. Men jämfört med sin efterträdare verkade Clinton närmast dyster. George W. Bush hade varit hejaklacksledare i gymnasiet och konsten att leda en hejaklack – en klart amerikansk uppfinning – kunde anses vara den idrottsintresserade förfadern till allt detta coachande och ”motiverande” som har ingått i tillväxten av positivt tänkande. Han såg presidentposten som en möjlighet att fortsätta med den verksamheten och definierade sin uppgift som att bygga upp tillit, skingra tvivel och blåsa upp den nationellt självförhärligande andan. Om det var ett adjektiv han flera gånger tog patent på, så var det ”optimistisk”. Med anledning av sin 60-årsdag förklarade han för journalisterna att han var ”optimistisk” i fråga om en mängd olika utrikespolitiska problem och sa sammanfattningsvis: ”Jag är optimistisk om att alla problem ska lösas.” Han tålde inte hel
ler några tvivel eller tveksamheter bland sina närmaste medarbetare. Enligt Bob Woodward framförde Condoleezza Rice inte alla sina tvivel till honom eftersom, som hon sa, ”presidenten alltid krävde optimism. Han gillade inte pessimism, folk som vred händerna eller tvivlade”.
Sedan började det gå illa, vilket i och för sig inte är något ovanligt, men det var en möjlighet som var utesluten på grund av USA:s officiella tro på att allt är bra och bara blir bättre. Först var det IT-bubblan som sprack några månader efter Clintons förklaring om aldrig tidigare skådad rikedom och sedan terroristangreppet den 11 september. Vidare började det gå illa på ett sätt som tydde på att positivt tänkande när allt kom omkring kanske inte var någon garanti för framgång, utan att det faktiskt kunde hindra vår förmåga att avvärja verkliga hot. I sin utomordentliga bok
Never Saw It Coming: Cultural Challenges to Envisioning the Worst återger sociologen Karen Cerulo ett antal tillfällen där positivt tänkande, eller det hon kallar en optimistisk snedvridning, har undergrävt beredskap och berett vägen för katastrof. Hon citerar exempelvis Newsweeks reportrar Michael Hirsch och Michael Isikoff som skrev att ”en hel sommar av missade ledtrådar, sammantaget tycktes förutsäga den fruktansvärda september 2001”. Det hade redan varit ett terroristangrepp mot World Trade Center 1993, det var gott om varningar på sommaren 2001 om att ett angrepp med flygplan kunde komma och det kom rapporter från flygutbildningar om misstänkta deltagare i kurserna, till exempel den som ville lära sig ”flyga ett plan men inte brydde sig om landning och start”. Det faktum att ingen – vare sig FBI, INS (invandrarmyndigheten), Bush eller Rice – brydde sig om dessa oroande tecken förklarades senare med ”brist på fantasi”. Men i själva verket förekom mängder av fantasi – fantasin om en osårbar nation och en ekonomi med ständig tillväxt, men det fanns helt enkelt inte någon förmåga, eller vilja, att tänka sig det värsta.
En liknande hänsynslös optimism präglade den amerikanska invasionen av Irak. Varningarna om att det kunde förekomma motstånd från irakierna sveptes undan av ledare som lovade en »promenadseger« och föreställde sig jublande lokalbefolkningar som skulle hälsa dem välkomna med blommor. Orkanen Katrina var heller ingen oväntad katastrof. År 2002 publicerade New Orleans Times-Picayune en reportageserie som belönades med Pulitzerpriset och som varnade för att stadens fördämningar inte skulle kunna skydda mot stormvågor orsakade av en orkan i kategori 4 eller 5. År 2001 hade Scientific American utfärdat en liknande varning om stadens sårbarhet. Inte ens när orkanen slog till och fördämningarna brast ringde några larmklockor i Washington och när en panikslagen tjänsteman vid FEMA (Federal Emergency Management Agency, ungefär räddningsverket eller civilförsvaret) mejlade till FEMA:s chef Michael Brown och larmade honom om det växande antalet dödsfall och bristen på mat i den dränkta staden, fick han veta att Brown först behövde äta middag en timme i Baton Rouge. Kriminell nonchalans eller ”brist på fantasi”? Sanningen är att amerikanerna i årtionden hade arbetat hårt med att lära sig olika tekniker för positivt tänkande och till dessa hörde en reflexmässig förmåga att avvisa oroande nyheter.
Utdrag ur Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, utgiven på Leopard förlag.
Översättning: Hans O. Sjöström
Boken recenserades i Flamman 45-2010.
