Okategoriserade 01 december, 2010

Mest negativt med positivt tänkande

”Positivt tänkande” är idag en gigantisk industri över hela världen. Det befrämjar konsumtionskapitalismen, gör individen ansvarig för samhällets misslyckanden, samtidigt som det invaggar medborgarna i falsk trygghet. Barbara Ehrenreich, författare till Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, tror att ett annat och bättre samhälle är möjligt. Men först måste vi ”tillfriskna från det massbedrägeri som kallas positivt tänkande”.

Det systematiska positiva tänkandet uppkom på 1800-talet hos en brokig och fascinerande samling filosofer, mystiker, kloka gubbar och medelklasskvinnor. Men i början av 1900-talet hade det blivit allmänt vedertaget och vann inflytande i ett så starkt trossystem som nationalismen och gjorde också sitt bästa för att göra sig oumbärligt för kapitalismen. Vi brukar inte tala om amerikansk nationalism, men ett tecken på hur djupt den sitter är att vi använder ordet ”nationalism” när vi talar om serber, ryssar och andra medan vi tror att vi själva besitter en enastående överlägsen variant av den som kallas ”patriotism”. Ett av de centrala dragen i den amerikanska nationalismen har varit trosuppfattningen att USA är ”den förnämsta nationen på jorden” – mer dynamisk, demokratisk och rik än någon annan nation och samtidigt tekniskt överlägsen alla andra. Framstående religiösa ledare på den kristna högerkanten underbygger denna missuppfattning med föreställningen att amerikanerna är Guds utvalda folk och att USA är världens utvalda ledare – en tanke som tycktes förstärkas av kommunismens fall och vår ställning som världens ”enda supermakt”. Den skarpsinta brittiska iakttagaren Godfrey Hodgson har skrivit att den amerikanska upplevelsen av att vara enastående, som en gång i tiden hade varit ”idealistisk och generös, om än en smula självbelåten”, har blivit ”hårdare och högmodigare”. Paul Krugman reagerade på den rådande amerikanska trångsyntheten i en essä från 1998 med rubriken America the Boastful (Det skrytsamma USA) och skrev varnande att ”om högmod går före fall är det en jäkla revision som väntar USA”.
Men det kräver förstås att man anstränger sig att tänka positivt för att kunna föreställa sig att USA är ”bäst” eller ”förnämligast”. Jovisst, militärt sett är vi den mäktigaste nationen i världen. Men på många andra fronter är de amerikanska resultaten förskräckliga och var så redan före den ekonomiska nedgång som inleddes 2007. Våra barn visar sig vanligtvis vara okunnigare i grundläggande ämnen som matematik och geografi än jämnåriga i andra industrialiserade nationer. De löper också större risk att dö som spädbarn eller att växa upp i fattigdom. Nästan alla erkänner att vårt sjukvårdssystem är ”förstört” och att vår fysiska infrastruktur håller på att smulas sönder. Vi har förlorat så mycket av vår skärpa inom vetenskap och teknologi att amerikanska företag till och med har börjat sälja ut sitt forsknings- och utvecklingsarbete. Än värre är att en del av de åtgärder vi tar till för att leda världen snarare borde göra oss generade än stolta. Vi har den största andelen fångar i vår befolkning och den högsta nivån av ojämlikhet i förmögenhet och inkomster. Vi plågas av våld med eldvapen och dignar under vår personliga skuldbörda.

Samtidigt som
det positiva tänkandet både förstärkte den amerikanska nationalstoltheten och förstärktes av den har det också ingått ett slags symbiotiskt förhållande med den amerikanska kapitalismen. Det finns inget naturligt, medfött släktskap mellan kapitalism och positivt tänkande. Tvärtom hävdar ett av sociologins klassiska verk, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber, på ett fortfarande övertygande sätt att kapitalismens rötter finns i de kalvinistiska protestanternas obevekliga och bestraffande synsätt som krävde att folk skulle avstå från belöningar och motstå alla njutningsfulla frestelser till förmån för hårt arbete och samlande av rikedomar.
Men medan den tidiga kapitalismen var ogästvänlig mot positivt tänkande är den ”sena” kapitalismen, eller konsumtionskapitalismen, mycket mer samstämd med det, eftersom den är beroende av den enskildes hunger efter mer och företagets första bud om tillväxt. Konsumtionskulturen uppmanar enskilda människor att vilja ha mer – bilar, större hus, tv apparater, mobiler, mojänger av alla de slag – och det positiva tänkandet står berett att förklara för dem att de har gjort sig förtjänta av mer och kan få det om de verkligen vill och är beredda att anstränga sig för att få det. Samtidigt har de företag som lever i affärsvärldens hårda konkurrens och tillverkar dessa varor, och står för avlöningen som man köper dem för, inget annat alternativ än att växa. Om man inte oavbrutet ökar sin marknadsandel och sina vinster riskerar man att försvinna från marknaden eller att bli uppslukad av ett större företag. Tanken på en ständig tillväxt, vare sig det gäller ett speciellt företag eller hela ekonomin är naturligtvis absurd, men det positiva tänkandet får den att verka möjlig och till och med nödvändig.

Dessutom har det positiva tänkandet blivit användbart som ursäkt för marknadsekonomins grymmare sidor. Om optimism är nyckeln till materiell framgång, och om man kan skaffa sig ett optimistiskt synsätt genom konsten att tänka positivt, då finns det ingen ursäkt för misslyckanden.
Baksidan av att vara positiv är således ett strängt krav på personligt ansvar. Om ditt företag misslyckas eller ditt arbete försvinner måste det bero på att du inte ansträngde dig tillräckligt mycket, inte hade en tillräckligt stark tro på att det var oundvikligt att du skulle bli framgångsrik. När ekonomin nu har medfört fler avskedanden och ekonomiskt kaos för medelklassen har de som förespråkar positivt tänkande i allt högre utsträckning betonat detta negativa omdöme: Att vara besviken, förbittrad eller nedslagen innebär att vara ett ”offer” och en ”gnällspik”.
Men det positiva tänkandet är inte bara ett hjälpmedel för näringslivet för att ursäkta dess övertramp och maskera dess galenskaper. Lanseringen av positivt tänkande har blivit en mindre näringsgren på egen hand och den producerar en oändlig ström av böcker, dvd-skivor och andra produkter. Den ger sysselsättning åt tiotusentals ”livscoachar”, ”chefscoachar”, motivationsföreläsare samt åt den växande kader professionella psykologer som försöker lära upp dessa. Det är ingen tvekan om att den växande ekonomiska osäkerheten i medelklassen betyder en hel del för efterfrågan på dessa produkter och tjänster, men jag aktar mig för att förklara det positiva tänkandets kommersiella framgång med någon speciell ekonomisk trend eller någon förändring i det ekonomiska kretsloppet. USA har historiskt sett berett plats för alla slags sekter, kulter, helbrägdagörare genom tro och försäljare av patentmediciner, och de som lönar sig brukar, liksom det positiva tänkandet, blomstra.

Vid ingången till 2000-talet
tycktes den amerikanska optimismen ha nått ett sorts maniskt crescendo. I sitt sista tal till nationen anslog Bill Clinton en triumfatorisk ton och förklarade att ”aldrig tidigare har vår nation på en gång kunnat glädja sig åt så mycket rikedom och samhälleliga framsteg och så litet av interna kriser och yttre hot”. Men jämfört med sin efterträdare verkade Clinton närmast dyster. George W. Bush hade varit hejaklacksledare i gymnasiet och konsten att leda en hejaklack – en klart amerikansk uppfinning – kunde anses vara den idrottsintresserade förfadern till allt detta coachande och ”motiverande” som har ingått i tillväxten av positivt tänkande. Han såg presidentposten som en möjlighet att fortsätta med den verksamheten och definierade sin uppgift som att bygga upp tillit, skingra tvivel och blåsa upp den nationellt självförhärligande andan. Om det var ett adjektiv han flera gånger tog patent på, så var det ”optimistisk”. Med anledning av sin 60-årsdag förklarade han för journalisterna att han var ”optimistisk” i fråga om en mängd olika utrikespolitiska problem och sa sammanfattningsvis: ”Jag är optimistisk om att alla problem ska lösas.” Han tålde inte hel
ler några tvivel eller tveksamheter bland sina närmaste medarbetare. Enligt Bob Woodward framförde Condoleezza Rice inte alla sina tvivel till honom eftersom, som hon sa, ”presidenten alltid krävde optimism. Han gillade inte pessimism, folk som vred händerna eller tvivlade”.

Sedan började det gå illa, vilket i och för sig inte är något ovanligt, men det var en möjlighet som var utesluten på grund av USA:s officiella tro på att allt är bra och bara blir bättre. Först var det IT-bubblan som sprack några månader efter Clintons förklaring om aldrig tidigare skådad rikedom och sedan terroristangreppet den 11 september. Vidare började det gå illa på ett sätt som tydde på att positivt tänkande när allt kom omkring kanske inte var någon garanti för framgång, utan att det faktiskt kunde hindra vår förmåga att avvärja verkliga hot. I sin utomordentliga bok
Never Saw It Coming: Cultural Challenges to Envisioning the Worst återger sociologen Karen Cerulo ett antal tillfällen där positivt tänkande, eller det hon kallar en optimistisk snedvridning, har undergrävt beredskap och berett vägen för katastrof. Hon citerar exempelvis Newsweeks reportrar Michael Hirsch och Michael Isikoff som skrev att ”en hel sommar av missade ledtrådar, sammantaget tycktes förutsäga den fruktansvärda september 2001”. Det hade redan varit ett terroristangrepp mot World Trade Center 1993, det var gott om varningar på sommaren 2001 om att ett angrepp med flygplan kunde komma och det kom rapporter från flygutbildningar om misstänkta deltagare i kurserna, till exempel den som ville lära sig ”flyga ett plan men inte brydde sig om landning och start”. Det faktum att ingen – vare sig FBI, INS (invandrarmyndigheten), Bush eller Rice – brydde sig om dessa oroande tecken förklarades senare med ”brist på fantasi”. Men i själva verket förekom mängder av fantasi – fantasin om en osårbar nation och en ekonomi med ständig tillväxt, men det fanns helt enkelt inte någon förmåga, eller vilja, att tänka sig det värsta.

En liknande hänsynslös optimism präglade den amerikanska invasionen av Irak. Varningarna om att det kunde förekomma motstånd från irakierna sveptes undan av ledare som lovade en »promenadseger« och föreställde sig jublande lokalbefolkningar som skulle hälsa dem välkomna med blommor. Orkanen Katrina var heller ingen oväntad katastrof. År 2002 publicerade New Orleans Times-Picayune en reportageserie som belönades med Pulitzerpriset och som varnade för att stadens fördämningar inte skulle kunna skydda mot stormvågor orsakade av en orkan i kategori 4 eller 5. År 2001 hade Scientific American utfärdat en liknande varning om stadens sårbarhet. Inte ens när orkanen slog till och fördämningarna brast ringde några larmklockor i Washington och när en panikslagen tjänsteman vid FEMA (Federal Emergency Management Agency, ungefär räddningsverket eller civilförsvaret) mejlade till FEMA:s chef Michael Brown och larmade honom om det växande antalet dödsfall och bristen på mat i den dränkta staden, fick han veta att Brown först behövde äta middag en timme i Baton Rouge. Kriminell nonchalans eller ”brist på fantasi”? Sanningen är att amerikanerna i årtionden hade arbetat hårt med att lära sig olika tekniker för positivt tänkande och till dessa hörde en reflexmässig förmåga att avvisa oroande nyheter.


Utdrag ur Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, utgiven på Leopard förlag.
Översättning: Hans O. Sjöström
Boken recenserades i Flamman 45-2010.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]