Utrikes 04 oktober, 2018

Mexiko 1968 – 50 år senare

Den 2 oktober 1968 ägde en av de värsta massakrerna i Mexikos historia rum. Först i år har den mexikanska regeringen erkänt att den planlades och genomfördes av staten.

1968 är ett viktigt politiskt år internationellt. Studentrörelsen mobiliserade världen över för mer demokrati och riktade skarp kritik mot auktoritära regimer. Rörelsen i Mexiko är mindre känd, men under året 1968 kom två händelser att prägla landet: sommar-OS som inleddes den 12 oktober och massakern mot studentrörelsen bara tio dagar tidigare – även känd som massakern på Tlatelolco-torget. Hur många som dödades är fortfarande okänt. Arkiven där sanningen står att finna har undanhållits allmänheten i över 50 år. Olika vittnesmål har försökt kasta ljus på vad som hände under denna eftermiddag, men trots det har ingen blivit dömd.
Det finns två berättelser om den 2 oktober 1968 och dess betydelse. Den ena är den officiella, etablerad av den dåvarande presidenten Gustavo Díaz Ordaz och hans inrikesminister och senare president, Luis Echeverría Álvares. I denna berättelse hävdas att massakern var en sammanstötning mellan beväpnade studenter och armén. Den andra versionen har berättats av studenter som överlevde massakern. Först i år har inrikesministern Jaime Rochin sagt att regeringen begick ”statsbrott”. Den tillträdande mexikanska regeringen, ledd av den kommande presidenten Andrés Manuel Lopez Obrador, har nu lovat att öppna arkiven från 1968.

Före och efter 2 oktober

Ana Ignacia Rodríguez, eller La Nacha som hon har kallats sedan studietiden, sitter ensam vid ett litet cafébord i Mexico City. 1968 var La Nacha 24 år och studerade juridik vid Mexikos största offentliga universitet, UNAM. La Nacha beskriver händelserna under sommaren 1968 och upptakten till sommar-OS som en vattendelare i Mexikos historia.
– Så länge jag lever kommer jag att berätta om vad jag såg den 2 oktober, men jag vill också berätta om studentrörelsen och om kvinnorna i 1968-rörelsen. Vi måste minnas den 2 oktober, inte bara för det fruktansvärda som hände, vi måste också minnas det som skedde före och efter, säger La Nacha.

La Nachas liv har också ett före och ett efter. Före den 2 oktober var hon en ung juridikstudent och aktiv medlem i en växande studentrörelse som hon trodde skulle förändra landets framtid. Efteråt var hon en av de överlevande från en av Mexikos värsta massakrer och en före detta politisk fånge. I september kom La Nachas bok Cartas de Libertad (Frihetsbrev) ut i samband med massakerns 50-årsdag. I boken berättar hon om hur det var att sitta i fängelse, anklagad för något hon aldrig hade gjort.

La Nacha 3
Ana Ignacia Rodríguez ”La Nacha”. Foto: Ingrid Fadnes.

La Nacha är den enda kvinnliga politiska fången som fortfarande lever. För henne är det viktigt att bryta tystnaden som hon menar har präglat många i studentrörelsen, särskilt kvinnorna.
– Vi blev hotade till att inte tala. De som hade förlorat en anhörig fick veta att de skulle få tillbaka kroppen så länge de inte rapporterade något annat än att personen dött en naturlig död, säger La Nacha.
Innan hon berättar om massakern förklarar hon upptakten till händelserna.

Början på studentrörelsen

– Det hela började med ett slagsmål efter en fotbollsmatch mellan de två skolorna La Vocacional 5 och Isaac Ochoterena i centrala Mexico City.
Det var den 22 juli 1968 och slagsmålet stoppades av polisen. Polisen nöjde sig dock inte med att avbryta bråket. De jagade studenterna och stormade skolorna där de misshandlade studenter urskillningslöst. Flera blev gripna.
– Polisvåldet var helt utan proportioner och även om vi hade upplevt repression förr var polisens reaktion obegriplig, säger La Nacha.

Några dagar senare organiserade studenterna en demonstration mot polisvåldet och marscherade tillsammans med ungkommunisterna till stöd för den kubanska revolutionen. Marschen slogs också ner brutalt och ännu fler greps.
De följande veckorna samlades rörelsen i allt större demonstrationer och den 8 augusti gick flera universitet ut i en nationell strejk. De upprättade ett nationellt säkerhetsråd med 210 representanter från fakulteter och universitet.
– Strejkrådet ställde sex krav på regeringen. De handlade om ökade demokratiska rättigheter, och vi krävde frihet för de fängslade studenterna.

Mexiko styrdes av det institutionella revolutionspartiet PRI som regerade i Mexiko från revolutionen 1917 fram till 2000. Även om tre av de fyra presidenterna sedan 2000 kommer från två andra partier har PRI alltid kontrollerat de flesta delstater och regioner. Fram till valet 2000 då PRI förlorade presidentmakten för första gången kallades Mexiko för en ”perfekt diktatur”.
– En illa förklädd diktatur, kallar La Nacha det.
Kritiken som studentrörelsen riktade mot regeringen sammanföll med den internationella protestvågen 1968. Studenterna var trötta på auktoritära regimer och ville ha större demokratiskt inflytande.
– President Diaz Ordaz och inrikesminister Luis Echeverría ses som två tyranner i Mexikos historia. Ordaz var sjukligt besatt av sitt eftermäle och ville avgå som en historiskt viktig president med sommar-OS som sitt glansnummer, samtidigt som Echeverría insisterade på att kommunisterna försökte ta över landet och att de måste bekämpas till varje pris, säger La Nacha.
Kombinationen av de två blev dödlig.

Hårdhänt politik

Civilsamhällets stöd till studentrörelsen ökade under hösten 1968. OS närmade sig och i internationell media spekulerades det om huruvida Mexiko hade kontroll nog att ta emot tusentals atleter och besökare från hela världen. I stället för att inleda en dialog med studenterna valde Diaz Ordoz en hårdhänt politik.
Mitt under ett studentmöte på UNAM-universitet den 18 september bryter armén universitets autonomi. Stridsvagnar och soldater strömmar in och griper studenterna. La Nacha är en av dem. Bilderna visar uppradade studenter som marscheras ut från universitetet. I tolv dagar ockuperar armén UNAM och Instututo Nacional Politecnico, IPN, i Mexico City. Flera av medlemmarna i det nationella strejkrådet fängslades medan andra gick under jorden. Utegångsförbud infördes för idrottare som hade anlänt till det olympiska lägret bara några kilometer från universitetet.

Jag såg ljusen men förstod inte vad det var. Det nästa jag ser är en vit handske som håller för munnen på en av studenterna på terrassen och så smäller det

La Nacha flydde igen, och när armén drog sig tillbaka från universitetet den 1 oktober var det en spridd och delvis bruten studentrörelse som var kvar. Studenterna kallade till ett gemensamt möte den 2 oktober på Tlatelolco-torget i centrala Mexico City.

Massakern

La Nacha tog sig till Tlatelolco tillsammans med La Tita, representanten för den juridiska fakulteten i strejkrådet. Tlatelolco-torget omges av bostadshus, en gammal katolsk kyrka och ruinerna av gamla Aztekpyramider. 1968 låg även utrikesdepartementet här. Studenterna från strejkrådet samlades på terrasserna till den stora Chihuahua-byggnaden för att hålla tal. Nere på torget stod La Nacha, La Tita och tusentals andra studenter. Det talades om att man skulle organisera en demonstration samma kväll. Så började rykten spridas om att armén hade omringat torget med stridsvagnar. Studenterna på terrassen sade att mötet skulle avslutas och att ingen demonstration skulle organiseras. Det skulle bara leda till provokation och ytterligare gripanden.

Plötsligt flög en helikopter in över torget. Tre ljusprojektiler föll ner och landade framför kyrkan.
– Jag såg ljusen men förstod inte vad det var. Det nästa jag ser är en vit handske som håller för munnen på en av studenterna på terrassen och så smäller det, berättar La Nacha.

Hon sprang tillsammans med tusentals andra. Armén stormade in från alla håll och började skjuta mot Chihuahua-byggnaden. Totalt kaos utbröt.
La Nacha kom undan men det gjorde inte alla. Det finns två skildringar av vad som hände. Alla berättar dock om dödade människor, om blod som rann, skott som ekade, om personer som kördes iväg på polisbilarnas lastflak och aldrig syntes till igen. Antalet döda ligger någonstans mellan 25 och 300.
– Det rådde totalt lugn efter den 2 oktober. Ingen visste var folk var, vem som levde eller vem som satt i fängelse, säger La Nacha.

Hon fann skydd hos en vän, men två dagar senare hittades hon och greps av polisen. La Nacha hotades till tystnad och skickades iväg från huvudstaden under OS. Regeringen var övertygad om att studenterna ville förstöra de planerade spelen, något som La Nacha förnekar.
– Jag blev utsatt för psykologisk terror. De hotade med att döda min familj om jag sade något. Jag var livrädd. Lugnet var en förutsättning för att överleva.

Efter OS återvänder La Nacha till universitet. Studentrörelsen är i princip knäckt. Den 2 januari hämtas hon av säkerhetspolisen ”Brigada Blanca de Miguel Nazar Haro”. Hon förs bort och hålls tillsammans med La Tita och flera andra på en hemlig plats. Senare förs de till fängelset Lecumberri i centrala Mexico City där de träffar flera andra kamrater. Så möter La Nacha sin värsta mardröm. Hon skickas till kvinnofängelset Santa Martha Acatitla.
– Jag kan nästan inte tala om det i dag. Det var fruktansvärt. De tvingade mig att underteckna dokument, erkännanden av de mest absurda saker jag aldrig gjort. Vi hörde hemska skrik från rummet intill och de sade att det var min mamma som de skulle tortera till döds om jag inte skrev under. Det fanns inget jag kunde göra, säger La Nacha.
Både La Nacha och La Tita dömdes till 16 års fängelse, men de släpptes efter två år. La Nacha menar att det var den internationella solidariteten som fick henne släppt. Men hon blir aldrig helt fri. Hela sanningen om Tlatelolco-massakern och vad som hände i dess kölvatten har aldrig kommit ut på grund av begränsad tillgång till information.

Arkiven öppnas

– Sanningen om 1968 kommer kanske fram en dag, men det kräver att vi får se arkiven som staten har nekat oss insyn i, säger Calros Bolado.
Bolado är filmskapare och har grävt i historien om den 2 oktober 1968. Han har gjort två dokumentärer, en spelfilm och en tv-serie om studentrörelsen.
– Det är viktigt att förstå 1968 för att förstå Mexiko i dag. Den 2 oktober och studentrörelsen som krossades var inledningen till ”Det smutsiga kriget”, ett krig vi kämpar med än i dag. Det har gjort Mexiko till ett av länderna med flest försvunna människor i världen, säger Bolado.

Informationen som har bekräftats nu, först 50 år senare, är att staten stod bakom massakern. Detta har studentrörelsen och 68-kommittén hela tiden vetat. Den vita handsken som La Nacha såg tillhörde en av medlemmarna i specialstyrkan ”Olympiska bataljonen”. Den skulle från början ta hand om säkerheten runt OS, men användes för att infiltrera studentrörelsen. De vita handskarna de bar på händerna var kännetecknet mellan dem. När skotten avfyrades mot terrassen på Chihuahua-byggnaden var det de vita handskarna som höll på avtryckarna.
– Ingen har någonsin dömts i saken och det är omöjligt att veta hur många som dödades, säger Bolado.

Parallellt med att Mexiko medger att staten låg bakom massakern ska arkiven från 1968 öppnas. Vad som finns i dem är ännu osäkert, och Bolado är inte övertygad om att de kommer att ge fler svar.
Erfarenheten av att ha blivit utsatt för psykologiskt våld, se sina kamrater försvinna och sitta inspärrad i två år lämnar ärr i själen. Det ärret kommer La Nacha alltid att leva med. Först 50 år senare har hon lyckats skriva sin egen bok om vad hon gått igenom. På 50-årsdagen går hon först i marschen.
– Vi har ingenting att fira. Vi har bara kamper att utkämpa, säger La Nacha.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 03 mars, 2024

En kurdisk flagga hissad utanför Sinjar i norra Irak. Foto: Bram Janssen/AP.

För precis 100 år sedan förbjöds det kurdiska språket i det nybildade Turkiet. Men trots alla försök att utplåna det blomstrar det ännu.

Vad har kurdiska, belarusiska och katalanska gemensamt? Jo, de tre språken har intensivt motarbetats av olika regimer.

Katalanskan var förbjuden offentligt under en stor del av diktator Francos regim. Belarus är det enda landet i världen där den styrande regimen aktivt dödar den titulära nationens språk, belarusiska, genom att systematiskt eliminera språket från utbildning, administration och det dagliga livet samt utsätter dess talare för diskriminering och trakasserier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kurdo Baksi
Svensk-kurdisk journalist, aktuell med boken "Endast den som är turk är lycklig".
Kultur 03 mars, 2024

Ömsint om fattigskammen i Västerbotten

Anna Linders utställning ”Colere” visas på Haninge konsthall fram till 28 mars. Foto: Anna Linder, Colere (stillbild), 2023.

På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.

Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.

Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gunilla Lundahl
Författare, journalist och aktivist.
Rörelsen 02 mars, 2024

Flammans internationalism behövs

Flamman har inte rapporterat rättvist om demonstrationerna, enligt skribenterna. Foto: Fredrik Persson/TT.

Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.

Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.

Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.

Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.

Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.

Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.

Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.

Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.

Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.

Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.

Kultur 02 mars, 2024

Vi måste göra våra läppar för att höras

Bianca Ingrosso är grundare av ett företag som säljer hudvårds- och skönhetsprodukter. Foto: Tim Aro/TT.

Erik Galli har rätt: det är rationellt att ha medelålderspanik. För det är omöjligt att stoppa människors dröm om att få bli vackrare.

”Du är nog inte gjord för bus”, tröstade min vän i telefonen. Hon syftade på fillern i mina läppar som oväntat svullnat upp till en anknäbb. Flera veckor efter det som jag hoppades skulle bli en perfekt diskret föryngring av min normalstora mun, hade kroppen reagerat på den gel som sköterskan på omsorgsfullt sprutat in med ett tjugotal stick i mina läppar. Den första som anmärkte var min 20-åriga bonusdotter.

– Har du gjort läpparna, eller?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt.