Utrikes 04 oktober, 2018

Mexiko 1968 – 50 år senare

Den 2 oktober 1968 ägde en av de värsta massakrerna i Mexikos historia rum. Först i år har den mexikanska regeringen erkänt att den planlades och genomfördes av staten.

1968 är ett viktigt politiskt år internationellt. Studentrörelsen mobiliserade världen över för mer demokrati och riktade skarp kritik mot auktoritära regimer. Rörelsen i Mexiko är mindre känd, men under året 1968 kom två händelser att prägla landet: sommar-OS som inleddes den 12 oktober och massakern mot studentrörelsen bara tio dagar tidigare – även känd som massakern på Tlatelolco-torget. Hur många som dödades är fortfarande okänt. Arkiven där sanningen står att finna har undanhållits allmänheten i över 50 år. Olika vittnesmål har försökt kasta ljus på vad som hände under denna eftermiddag, men trots det har ingen blivit dömd.
Det finns två berättelser om den 2 oktober 1968 och dess betydelse. Den ena är den officiella, etablerad av den dåvarande presidenten Gustavo Díaz Ordaz och hans inrikesminister och senare president, Luis Echeverría Álvares. I denna berättelse hävdas att massakern var en sammanstötning mellan beväpnade studenter och armén. Den andra versionen har berättats av studenter som överlevde massakern. Först i år har inrikesministern Jaime Rochin sagt att regeringen begick ”statsbrott”. Den tillträdande mexikanska regeringen, ledd av den kommande presidenten Andrés Manuel Lopez Obrador, har nu lovat att öppna arkiven från 1968.

Före och efter 2 oktober

Ana Ignacia Rodríguez, eller La Nacha som hon har kallats sedan studietiden, sitter ensam vid ett litet cafébord i Mexico City. 1968 var La Nacha 24 år och studerade juridik vid Mexikos största offentliga universitet, UNAM. La Nacha beskriver händelserna under sommaren 1968 och upptakten till sommar-OS som en vattendelare i Mexikos historia.
– Så länge jag lever kommer jag att berätta om vad jag såg den 2 oktober, men jag vill också berätta om studentrörelsen och om kvinnorna i 1968-rörelsen. Vi måste minnas den 2 oktober, inte bara för det fruktansvärda som hände, vi måste också minnas det som skedde före och efter, säger La Nacha.

La Nachas liv har också ett före och ett efter. Före den 2 oktober var hon en ung juridikstudent och aktiv medlem i en växande studentrörelse som hon trodde skulle förändra landets framtid. Efteråt var hon en av de överlevande från en av Mexikos värsta massakrer och en före detta politisk fånge. I september kom La Nachas bok Cartas de Libertad (Frihetsbrev) ut i samband med massakerns 50-årsdag. I boken berättar hon om hur det var att sitta i fängelse, anklagad för något hon aldrig hade gjort.

La Nacha 3
Ana Ignacia Rodríguez ”La Nacha”. Foto: Ingrid Fadnes.

La Nacha är den enda kvinnliga politiska fången som fortfarande lever. För henne är det viktigt att bryta tystnaden som hon menar har präglat många i studentrörelsen, särskilt kvinnorna.
– Vi blev hotade till att inte tala. De som hade förlorat en anhörig fick veta att de skulle få tillbaka kroppen så länge de inte rapporterade något annat än att personen dött en naturlig död, säger La Nacha.
Innan hon berättar om massakern förklarar hon upptakten till händelserna.

Början på studentrörelsen

– Det hela började med ett slagsmål efter en fotbollsmatch mellan de två skolorna La Vocacional 5 och Isaac Ochoterena i centrala Mexico City.
Det var den 22 juli 1968 och slagsmålet stoppades av polisen. Polisen nöjde sig dock inte med att avbryta bråket. De jagade studenterna och stormade skolorna där de misshandlade studenter urskillningslöst. Flera blev gripna.
– Polisvåldet var helt utan proportioner och även om vi hade upplevt repression förr var polisens reaktion obegriplig, säger La Nacha.

Några dagar senare organiserade studenterna en demonstration mot polisvåldet och marscherade tillsammans med ungkommunisterna till stöd för den kubanska revolutionen. Marschen slogs också ner brutalt och ännu fler greps.
De följande veckorna samlades rörelsen i allt större demonstrationer och den 8 augusti gick flera universitet ut i en nationell strejk. De upprättade ett nationellt säkerhetsråd med 210 representanter från fakulteter och universitet.
– Strejkrådet ställde sex krav på regeringen. De handlade om ökade demokratiska rättigheter, och vi krävde frihet för de fängslade studenterna.

Mexiko styrdes av det institutionella revolutionspartiet PRI som regerade i Mexiko från revolutionen 1917 fram till 2000. Även om tre av de fyra presidenterna sedan 2000 kommer från två andra partier har PRI alltid kontrollerat de flesta delstater och regioner. Fram till valet 2000 då PRI förlorade presidentmakten för första gången kallades Mexiko för en ”perfekt diktatur”.
– En illa förklädd diktatur, kallar La Nacha det.
Kritiken som studentrörelsen riktade mot regeringen sammanföll med den internationella protestvågen 1968. Studenterna var trötta på auktoritära regimer och ville ha större demokratiskt inflytande.
– President Diaz Ordaz och inrikesminister Luis Echeverría ses som två tyranner i Mexikos historia. Ordaz var sjukligt besatt av sitt eftermäle och ville avgå som en historiskt viktig president med sommar-OS som sitt glansnummer, samtidigt som Echeverría insisterade på att kommunisterna försökte ta över landet och att de måste bekämpas till varje pris, säger La Nacha.
Kombinationen av de två blev dödlig.

Hårdhänt politik

Civilsamhällets stöd till studentrörelsen ökade under hösten 1968. OS närmade sig och i internationell media spekulerades det om huruvida Mexiko hade kontroll nog att ta emot tusentals atleter och besökare från hela världen. I stället för att inleda en dialog med studenterna valde Diaz Ordoz en hårdhänt politik.
Mitt under ett studentmöte på UNAM-universitet den 18 september bryter armén universitets autonomi. Stridsvagnar och soldater strömmar in och griper studenterna. La Nacha är en av dem. Bilderna visar uppradade studenter som marscheras ut från universitetet. I tolv dagar ockuperar armén UNAM och Instututo Nacional Politecnico, IPN, i Mexico City. Flera av medlemmarna i det nationella strejkrådet fängslades medan andra gick under jorden. Utegångsförbud infördes för idrottare som hade anlänt till det olympiska lägret bara några kilometer från universitetet.

Jag såg ljusen men förstod inte vad det var. Det nästa jag ser är en vit handske som håller för munnen på en av studenterna på terrassen och så smäller det

La Nacha flydde igen, och när armén drog sig tillbaka från universitetet den 1 oktober var det en spridd och delvis bruten studentrörelse som var kvar. Studenterna kallade till ett gemensamt möte den 2 oktober på Tlatelolco-torget i centrala Mexico City.

Massakern

La Nacha tog sig till Tlatelolco tillsammans med La Tita, representanten för den juridiska fakulteten i strejkrådet. Tlatelolco-torget omges av bostadshus, en gammal katolsk kyrka och ruinerna av gamla Aztekpyramider. 1968 låg även utrikesdepartementet här. Studenterna från strejkrådet samlades på terrasserna till den stora Chihuahua-byggnaden för att hålla tal. Nere på torget stod La Nacha, La Tita och tusentals andra studenter. Det talades om att man skulle organisera en demonstration samma kväll. Så började rykten spridas om att armén hade omringat torget med stridsvagnar. Studenterna på terrassen sade att mötet skulle avslutas och att ingen demonstration skulle organiseras. Det skulle bara leda till provokation och ytterligare gripanden.

Plötsligt flög en helikopter in över torget. Tre ljusprojektiler föll ner och landade framför kyrkan.
– Jag såg ljusen men förstod inte vad det var. Det nästa jag ser är en vit handske som håller för munnen på en av studenterna på terrassen och så smäller det, berättar La Nacha.

Hon sprang tillsammans med tusentals andra. Armén stormade in från alla håll och började skjuta mot Chihuahua-byggnaden. Totalt kaos utbröt.
La Nacha kom undan men det gjorde inte alla. Det finns två skildringar av vad som hände. Alla berättar dock om dödade människor, om blod som rann, skott som ekade, om personer som kördes iväg på polisbilarnas lastflak och aldrig syntes till igen. Antalet döda ligger någonstans mellan 25 och 300.
– Det rådde totalt lugn efter den 2 oktober. Ingen visste var folk var, vem som levde eller vem som satt i fängelse, säger La Nacha.

Hon fann skydd hos en vän, men två dagar senare hittades hon och greps av polisen. La Nacha hotades till tystnad och skickades iväg från huvudstaden under OS. Regeringen var övertygad om att studenterna ville förstöra de planerade spelen, något som La Nacha förnekar.
– Jag blev utsatt för psykologisk terror. De hotade med att döda min familj om jag sade något. Jag var livrädd. Lugnet var en förutsättning för att överleva.

Efter OS återvänder La Nacha till universitet. Studentrörelsen är i princip knäckt. Den 2 januari hämtas hon av säkerhetspolisen ”Brigada Blanca de Miguel Nazar Haro”. Hon förs bort och hålls tillsammans med La Tita och flera andra på en hemlig plats. Senare förs de till fängelset Lecumberri i centrala Mexico City där de träffar flera andra kamrater. Så möter La Nacha sin värsta mardröm. Hon skickas till kvinnofängelset Santa Martha Acatitla.
– Jag kan nästan inte tala om det i dag. Det var fruktansvärt. De tvingade mig att underteckna dokument, erkännanden av de mest absurda saker jag aldrig gjort. Vi hörde hemska skrik från rummet intill och de sade att det var min mamma som de skulle tortera till döds om jag inte skrev under. Det fanns inget jag kunde göra, säger La Nacha.
Både La Nacha och La Tita dömdes till 16 års fängelse, men de släpptes efter två år. La Nacha menar att det var den internationella solidariteten som fick henne släppt. Men hon blir aldrig helt fri. Hela sanningen om Tlatelolco-massakern och vad som hände i dess kölvatten har aldrig kommit ut på grund av begränsad tillgång till information.

Arkiven öppnas

– Sanningen om 1968 kommer kanske fram en dag, men det kräver att vi får se arkiven som staten har nekat oss insyn i, säger Calros Bolado.
Bolado är filmskapare och har grävt i historien om den 2 oktober 1968. Han har gjort två dokumentärer, en spelfilm och en tv-serie om studentrörelsen.
– Det är viktigt att förstå 1968 för att förstå Mexiko i dag. Den 2 oktober och studentrörelsen som krossades var inledningen till ”Det smutsiga kriget”, ett krig vi kämpar med än i dag. Det har gjort Mexiko till ett av länderna med flest försvunna människor i världen, säger Bolado.

Informationen som har bekräftats nu, först 50 år senare, är att staten stod bakom massakern. Detta har studentrörelsen och 68-kommittén hela tiden vetat. Den vita handsken som La Nacha såg tillhörde en av medlemmarna i specialstyrkan ”Olympiska bataljonen”. Den skulle från början ta hand om säkerheten runt OS, men användes för att infiltrera studentrörelsen. De vita handskarna de bar på händerna var kännetecknet mellan dem. När skotten avfyrades mot terrassen på Chihuahua-byggnaden var det de vita handskarna som höll på avtryckarna.
– Ingen har någonsin dömts i saken och det är omöjligt att veta hur många som dödades, säger Bolado.

Parallellt med att Mexiko medger att staten låg bakom massakern ska arkiven från 1968 öppnas. Vad som finns i dem är ännu osäkert, och Bolado är inte övertygad om att de kommer att ge fler svar.
Erfarenheten av att ha blivit utsatt för psykologiskt våld, se sina kamrater försvinna och sitta inspärrad i två år lämnar ärr i själen. Det ärret kommer La Nacha alltid att leva med. Först 50 år senare har hon lyckats skriva sin egen bok om vad hon gått igenom. På 50-årsdagen går hon först i marschen.
– Vi har ingenting att fira. Vi har bara kamper att utkämpa, säger La Nacha.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]